Fader Truls visar vägen

Att de åtta långtidsdömda skulle bära plasthandskar en dag under Kumlaretreaten var bara ett infall av prästen Truls Bernhold. Som andlig vägledare ville han ge deltagarna en upplevelse av att befinna sig utanför sin nya gemenskap, precis som när Jesus övergavs av lärjungarna i Getsemane.
- Handskarna hindrar ju beröringen, att känna värmen från oss andra och hur vi fördelar vår kraft. Men den symboliska isoleringen blev rent plågsam för Francisco.
Att den här övningen skulle få honom att försvinna gråtande in på sin cell med en känsla av att ha Satan inom sig var inte Truls Bernholds direkta avsikt. Han följde med och la en hand på den förtvivlades axel. Över en halv månad återstod av den överenskomna tystnadsperioden.
Truls Bernhold befinner sig mellan två tåg på Stockholms central när han berättar om händelsen i januari förra året. Han är på väg till Gävleanstalten. Sedan oktober har han varit tjänstledig från sitt uppdrag som stiftsadjunkt i Karlstad för att under 2002 ägna sig på heltid åt retreater med långtidsdömda från olika fängelser i Sverige.
När jag vill veta hur han tolkar Franciscos reaktion under den första retreaten på Kumla säger han bara: Vem är jag att störa den Heliga Ande när han vill jobba med människorna?
Men han kan säga att han ibland medvetet förstärker sina andliga övningar för att få någon att släppa kontrollen. I det ögonblick Francisco upplevde hur handskarna isolerade honom från de medfångar han höll i hand, fungerade de också som en genväg till hans känslor.

Truls Bernhold har sett hur människors tendens att fastna i intellektet stoppar alla kanaler till hjärtat, känslolivet. Huvudet kan bli ett effektivt hinder för verklig självinsikt, eftersom det är med tankarna vi så hårdnackat kan förneka vad vi gjort, skylla på andra, inte ta ansvar för oss själva och våra liv. Det gäller för präster såväl som journalister och livstidsdömda, påpekar han.
Men för ett år sedan hade Truls Bernhold aldrig varit innanför murarna med sin andliga vägledning. Och det är klart det finns en stor skillnad mot när han leder retreater på Stiftelsen Berget eller på ledarskapskurser: deltagarna på Kumlaklostret har mycket trasigare bakgrund och grymmare handlingar att försona sig med.
- Många har levt i svåra yttre förhållanden. De har fostrats i gäng sedan tioårsåldern, tagit lagen i egna händer och inte fått något inre normsystem med sig. De har köpt en identitet genom att följa gänget istället för att bottna i något eget.
När de möter fader Truls kan de ha åkt ut och in på anstalter. De kan ha begått bestialiska mord. Och de kan vara på väg att välja en annan bana.
Ser man honom bland bröderna som genomgått det första klosterprojektet på Kumla lägger han ofta armen spontant om någons axlar och drar honom till sig i en kram. I tryggheten finns mycket skratt - samtidigt som han i mellantiden kan få förtvivlade samtal från någon som "tänkt onda tankar igen, fader Truls" och hamnat i bråk på avdelningen. "Isol" hotar. Ofrivillig isolering.

När kriminalvården nu testar att låta långtidsdömda delta i en lång, självvald tystnad gäller dock vissa kriterier: För att klara både psykisk smärta och ännu mer kringskurna rutiner än vanligt måste de vara drogfria, ha viss mental styrka och känna längtan efter att komma till ökad insikt om sig själva på ett existentiellt plan: Vart går jag? Vem leder mig?
Enligt Truls Bernhold räcker det inte med myndigheternas beteendeprogram för att långtidsdömda ska återanpassas till samhället. För att "sona sina brott och bearbeta sin skuld" behövs en djupare korrigeringsprocess - där de både kan bygga upp en grundidentitet de aldrig haft och få möjlighet till en radikal omvändelse. "Metanoia" som det heter på grekiska, att ändra sinnelaget. Eller "sub" på hebreiska: att vända tillbaka till ursprunget.
- Vi fromma talar om att vända hem till Gud, men det kan lika gärna handla om att gå hem till sitt eget ursprung, säger Truls Bernhold.
Här, i vars och ens tidigaste ursprung, börjar han den tysta månaden med de långtidsdömda. Varje dag utgår han från texter ur Jesu liv, med start i Marias besked om att hon är havande.

Människan är född god, förklarar fader Truls för deltagarna. På vägen har vi en benägenhet att gå vilse - och att vi gör det kan vi inte skylla på någon annan.
Sedan säger han att oavsett vad vi gjort i livet har Gud haft en plan för oss redan innan vi formades i mammas mage. Allt gott vi fick med oss i celler och kromosomer försöker han få deltagarna att upptäcka genom att föreställa sig vad Gud skulle tänka om oss om han tittade ner.
- Han ser inte att du tagit livet av någon, utan vad som kan ligga bakom dina våldsamma tankar, dina tankar på hämnd, hur du försökte hävda dig i gänget. Hur blev det så? Det är rötterna till detta som Gud tänker på, inte dina handlingar, säger han till deltagarna på Kumla.

Genom att nu ha det goda ursprunget att relatera till kan Truls Bernhold introducera andra veckans tema: ondska. Nå, hur gick det med det paradis vi fick? undrar fader Truls. Det är dags att se på verkligheten - tillvaron som inte blev riktigt vad de hade tänkt.
- När man tittar på det onda så här handlar det inte om att se all sin skuld och känna sig riktigt grisig. Det viktiga är att försöka hålla sig objektiv till vad Gud ser när han tittar ner på en.
Men visst talar de om begreppet synd, i form av att göra saker man i djupet känner är fel. Det kan vara missbruk eller att utnyttja relationer. Eller att upprepa sina handlingar trots att de får negativa konsekvenser.
- Vi avslutar övningarna med deras egen personliga synd. Då säger jag att det handlar om bortvändheten, att vägra skaffa sig insikt om sig själv eller att ta personligt ansvar för sitt liv.

Deltagarna får skriva ned sina förnekelser. Sina drömmar från natten. Allt. Och de drömmer ofta om frid och harmoni. Fader Truls påpekar för dem att drömmarna är en chans att få hälsa på i sitt eget, inre djup.
- Det är viktigt att de inte enbart bearbetar sin situation intellektuellt. Om någon påstår att det var en romersk soldat som gjorde Maria på smällen bara för att hans intellekt ska ha kul kommer han ju ingen vart. Det gäller att inte fastna där uppe, för då trillar poletten aldrig ner.
Det gör den för de flesta. Men de som har svårast att släppa kontrollen är de intellektuella och de religiösa - som när Truls Bernhold träffade Francisco i början. "Han var så glad i att vara omvänd att han glömde att vända om", som Truls beskriver det. Hans yta av fromhet blev en effektiv spärr mot att vara med om det som sedan hände med plasthandskarna.
- När poletten trillar ner blir det påtagligt att livet bara handlar om vad jag kan göra med mig själv, inte vad andra gör med mig. Det blir en stor skillnad mot att skylla ifrån sig. Förnekelsen släpper. Därifrån kan man börja bygga den nya tilliten.

Truls Bernholds främsta mål med deltagarna i Klosterprojektet är att var och en ska hitta sig själv på djupet - med risk för att bli ateist, som han säger.
Men vägen dit är inte lika ombonad som det verkar när man kommer till klostret på Kumlaanstalten. Fördragna fönster gör ljusinsläppet dämpat. Klassisk musik låter lågt från cd-spelarna. Och meditationsrummen där bröderna cirkulerar är inredda med Kristusbilder, Maria-ikoner eller mer neutrala symboler för skapelsen.
Truls Bernhold vill betona en sak: Ingen kan gå direkt från buse till ängel. Förändring är en långsam process, inte olik den som många människor står inför vid en skilsmässa, arbetslöshet eller när ett barn dör. Eller vid förlust av friheten, som för de långtidsdömda.
- När allt rasar kommer de djupa existentiella frågorna, meningsfrågorna, påminner Truls Bernhold.
Den som då ägnar sig åt andliga övningar kan komma i kontakt både med tröst och misströstan, vet han. Så när han vägleder de långtidsdömda på retreat måste han tänka på att de inte riskerar svår ångest i cellen när säkerhetsdörren går igen klockan kvart i åtta på kvällen - och fader Truls själv försvinner till sin sovcell i en byggnad intill promenadgården. Han vill försäkra sig om att kvällen kan avslutas i balans.
- Ingen kan gå vidare om man bara känner misströstan, den känslan vill man inte leva i. Då blir det lätt att leta upp den gamla vägen igen, säger han. Alltså måste de hitta tillbaka till den motsatta känslan, till trösten.
Och den, menar Truls Bernhold, finns om man vågat ta steget att ge upp inför något högre, att erkänna sin maktlöshet.
- Då först kan man komma till insikt, ta tag i sin egen situation och förändra sig själv. Det är det enda man kan göra. Man kan aldrig förändra någon annan.

Agneta Lagercrantz