Spinnrockar, kopparbyttor och rosa sidenblommor. Den som besökt något av landets äldreboenden känner säkert igen inredningsdetaljerna. För trots att det inte finns några specificerade riktlinjer för hur den här typen av institutioner ska dekoreras - förutom att de ska vara hemlika - ser det slående likt ut vart man än kommer.
- Inredningsstilen motiveras med att de äldre känner sig trygga i en miljö som uppfattas som hemlik och omgivningen har ofta en idé om att de boende har haft den här typen av föremål i sina egna hem.
- Problemet när man gör sådana grova generaliseringar är att man bortser från individuella faktorer som smak, klass och intressen. Alla äldre har ju inte samma inredningssmak bara för att de är gamla, säger Eva Lundgren, forskare på Äldreforum vid Dalarnas Forskningsråd och doktorand i socialantropologi vid Stockholms Universitet.
För att undersöka hur hemlikhetsidealet materialiseras har hon gjort studiebesök på ett antal äldreboenden och intervjuat vårdpersonal, boende och arkitekter. Och enligt henne är det ofta en idealiserad bild av hemmet som man försöker återskapa inom äldrevården. Ett slags Carl Larsson-idyll som de flesta visserligen känner igen på idéplanet, men som få har upplevt själva.
- För den yngre generationen symboliserar de gamla föremålen en idylliserad föreställning om den gamla goda tiden då familjerna tog hand om varandra. Gamla saker förknippas därför med väldigt positiva känslor. Men det är förstås en förenklad bild av dåtiden och det är ju inte alls säkert att de gamla föremålen förknippas med något positivt av alla äldre.
- Jag är själv ingen demensexpert, men vad jag har förstått bör föremålen på äldreboendena vara mellan 25 och 40 år gamla för att återspegla en tid i de demenshandikappade liv då de var aktiva. Föremålen som kvalar in brukar dock oftast vara i allmogestil och jugend. Modernistiska möbler från 1930-1950-talet lyser nästan helt med sin frånvaro.
Delvis tror Eva Lundgren att det beror på att "funkisen" ses som kall och steril av många och därför kanske uppfattas som mer institutionslik. Enligt henne finns det nämligen en stark koppling mellan hemlikhetsidealet på äldreboendena och den så kallade avinstitutionaliseringen. Från politiskt håll har man velat komma bort från sterila sjukhusmiljöer och hemlikhetsidealet har stöttats såväl ideologiskt som ekonomiskt. Däremot har man aldrig definierat hur de här boendemiljöerna ska utformas för att bli mer hemlika.
Även om Eva Lundgren tror att många äldre - trots allt - föredrar hemlikhetsstilen framför sterila sjukhusmiljöer, så menar hon att det kan finnas andra, likvärdiga alternativ.
På ett av de boenden som hon studerade hade exempelvis de äldre behov av en mer kontrastfylld vardag. Istället för att då eftersträva hemlikhet i de gemensamma lokalerna, skulle man kunna inreda dem på ett sätt så att man skapade en kontrast mellan de boendes egna rum och exempelvis dagrummet. För demenshandikappade personer kan det också vara bra med en tydlig, kontrasterande miljö som markerar olika rums funktioner.
- Den fysiska miljön kan öka de äldres välbefinnande och på så sätt vara en betydande kraft inom omsorgen, men det krävs kunskaper och ekonomiska resurser. Tyvärr är det ofta ett försummat område och risken är att det bara blir kosmetika. Inredningen ska vara en integrerad del av vården och inte bara vara vacker för sin egen skull, säger Eva Lundgren.
Anna Lagerblad
