Belöningen med att vara extramormor är att få ett leende av Sascha eller se henne tryggt somna hemma hos sig.
När webbsidan extramormor.se öppnades var många barnfamiljer intresserade av att få hjälp. ”Hoppas på en spänstig liten extra farmor/mormor med humor och framförallt ork”, ”Vi behöver avlastning så att man kan få sova i kapp”, ”Vår sötaste Oscar, snart 1 1/2 år gammal, behöver visdom, vägledning och träffa någon i generationen över”.
Däremot var intresset från potentiella extramormödrar inte överväldigande. Ann-Charlotte Olstedt, 65 år, är en av få som nappat. Hon är i dag extramormor till Sascha, 2 år.
– Jag tänker på hur jag själv hade det. När Tina var liten hade jag enorm hjälp av mina föräldrar. Tina var två år när jag och min man flyttade ifrån varandra, berättar hon.
När Ann-Charlotte Olstedt stretar uppför Domherrevägen med Sascha i sittvagnen känns det både välbekant och ovant för henne. Små barn väcker gamla minnen. För 30 år sedan drog Ann-Charlotte Tina i vagn. Den här delen av Sollentuna var fortfarande sommarstugeområde. Det fanns ingen gatubelysning och Ann-Charlotte sjöng ”Blinka lilla stjärna” när de traskade hem.
– Jag berättade för Tina att jag skulle bli extramormor och då sade hon ‘jag förstår piken fast den är fin‘, säger Ann-Charlotte Olstedt och skrattar.
Hon har ännu inga egna barnbarn, men två bonusbarnbarn. Ann-Charlottes man heter Bill. Han kommer från Guinea-Conakry i Västafrika och driver ett litet företag i Guinea-Bissau, där han vistas periodvis. Familjen består också av dottern Tina, 31 år, från ett tidigare äktenskap, och Calle, 21 år, samt Bills barn och barnbarn, från hans tidigare äktenskap, som bor i Frankrike.
Ann-Charlotte Olstedt har alltså många familjemedlemmar, men en artikel i Sollentunajournalen fick henne intresserad av att även bli extramormor.
– Man vill hjälpa till och göra rätt för sig. Jösses, här går man och är förhållandevis frisk och gör ingen nytta, säger hon.
Calle, 21 år, bor fortfarande hemma, men är föga omsorgskrävande. Han förklarar att det är ”kanon” att mamma är extramormor och släntrar iväg till boxningsträningen med en knäckemacka i näven.
Visserligen är Ann-Charlotte aktiv i diverse kulturföreningar, sitter för moderaterna i produktionstyrelsen för Sollentuna hemtjänst och arbetar ideellt i Kvinnojouren. Men hon ville ha mer att göra.
Före sommaren tog hon kontakt med några barnfamiljer som sökte extramormor på webbsidan och fastnade för Sascha. Första gångerna träffades de på en lekplats för att lära känna varandra med mamma inom tryggt avstånd. Nu hämtar Ann-Charlotte på dagis någon dag i veckan.
Saschas mamma är ensamstående. Hennes mor är död och hennes far bor i ett annat land, Saschas farföräldrar har hon ingen kontakt med. Saschas mamma skulle mycket väl ha råd att anlita en barnflicka, men tycker att det är viktigt att Sascha får ha någon i den äldre generationen att knyta an till.
En lördag tog Ann-Charlotte hand om Sascha några timmar när mamman skulle på ett möte på Södermalm.
– Jag och Sascha drog till Bofills båge. Vi pratade med lördagslediga föräldrar, bland annat en man från Etiopien. Det är kul, det är lite som att gå ut med en hund, folk vågar prata.
Ann-Charlotte tycker om barn och ser fram emot att få egna barnbarn en dag.
– Visst längtar jag efter barnbarn, men inte så att jag ligger sömnlös om nätterna. Men det är väl det som återstår. Sedan kan man bli sittandes bakom pelargonerna och läsa Svenska Dagbladet, säger Ann-Charlotte som har en trave med olästa artiklar på köksbordet.
I vardagsrummet står en trumma från nalú-stammen i södra Guinea-Bissau i ett hörn. En afrikansk krigare tittar upp bakom fåtöljen. Ann-Charlotte har arbetat för Sida och bott sammanlagt elva år i Afrika, mestadels i Guinea-Bissau.
Vad får du ut av att vara extramormor?
– Änglavingarna växer! Alla säger ”Åh, vad duktig du är” och så får jag ett och annat snett leende från Sascha som visar att hon tycker att det är kul.
Mycket har ändrats sedan de egna barnen var små. I dag är det mer fokus på barns säkerhet och kost. Saschas mamma är till exempel noga med att dottern inte äter för mycket socker.
– Nästa torsdag ska jag bjuda Sascha på middag. Jag tänkte bjuda på pannkakor och då frågade jag för säkerhets skull om jag fick ha sylt på. Jag får inte bjuda på kakor så jag har inga stora chanser att skämma bort henne, säger Ann-Charlotte och skrattar.
Att få äldre har anmält intresse för att bli extramormor tror Ann-Charlotte beror på flera saker. En förklaring är förstås att många redan har egna barnbarn. En annan är ovana vid ideellt arbete.
– Är vi inte väldigt oss själva nog i Sverige?
Hon vill absolut inte ha betalt för sina insatser. Då skulle det vara mer betungande. Nu känner hon sig fri att tacka nej när hon inte har tid.
– Välfärdsnätet i Sverige har sina stora hål. Det går inte att fixa alla behov genom lönearbetande människor, det blir revor i väven. Jag tycker att man ska kunna vara ideell.
Och hon tror inte att hon tar jobbet från arbetslösa barnflickor.
– Vem vill jobba tre timmar en dag i veckan? Men det är möjligt att Kommunalarbetareförbundet har synpunkter på att jag kvackar i något jag inte har utbildning för.
Vad tror du mor- och farföräldrar kan tillföra?
– Tid framförallt. Möjligen är man lite mer avslappnad när man är äldre. Barn behöver många famnar, inte bara mamma och pappa utan gärna olika generationer. Där tror jag att det är lite klent i samhället i dag.
Under åren i Afrika var det annorlunda, familjerna var stora och barnen kunde gå från knä till knä.
– Jag märker bara med min lilla konstiga familj att Sascha blir så glad när de dyker upp. Jag har ju barn i olika storlekar och kulörer.
Barn behöver andra att knyta an till än anställd personal, tycker hon.
– Fröknar på dagis är lite samma sort. Jag har inget alls emot dagis, men det behöver kompletteras.
Så närmar sig klockan fyra och vi går iväg för att hämta Sascha på förskolan. Flickan blir lite rädd för kameran när hon ska fotograferas, men Ann-Charlotte tröstar henne snart.
Hon ser till att få med en rosa ballong (dagisbarnen har haft fredagskul), informationslappar, jacka och mjukishund.
– Jag är lite lat av mig och sitter gärna och läser tidningen alldeles för länge, men på det här viset kommer man ut lite. Jag ser andra i min ålder som är ute och går med stavar, men då tänker jag att ni kan väl byta stavarna mot en barnvagn så gör ni mer nytta, säger Ann-Charlotte Olstedt och blir lite andfådd i uppförsbacken.
