SVÅRA MINNEN. En serie om livet efter trauman och kränkningar. Del I.

Yusra Moshtat skämdes för att vara flykting. 1993 kom hon till Arlanda flygplats, i sin mammas tofflor och med tvååriga, svårt handikappade, sonen Mimo på armen.

– Jag var ju en av Bagdads rikaste och civilekonom. Men i kriget tappade pengar helt sitt värde. För Mimos skull tog jag chansen att fly.

Tjugo år har gått sedan dess. Sin mamma fick hon aldrig se igen och Mimo finns inte längre. Tiden har inte heller läkt alla sår efter förluster, rädsla och svek.

Just nu bygger Yusra hus på Brännö i Göteborgs södra skärgård tillsammans med sin nya man. Ibland låtsas hon att havet utanför är floden Tigris.

– För första gången upplever jag äkta kärlek och närhet med en man. Det var så här jag drömde om att kärlek skulle vara, men jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det. Dessutom bygger jag hus, det är otroligt roligt. Ändå känner jag mig mer vilsen nu än tidigare, arg och ledsen. Och det blir bara värre.

När Yusra flydde från gulfkriget var det också en flykt från maken som hon blivit bortgift med som 14-åring. Familjen skrev upp hennes ålder för att hamna på rätt sida av lagen. Men snart kom även han till Sverige och här föddes Rani, deras andra son.

Äktenskapet var ohållbart.

– Jag fokuserade på vår Mimo som var så sjuk.

Jag kan känna skuld för att jag har det så mycket bättre än alla mina vänner.

Mimo fick specialistvård på Sahlgrenska sjukhuset och vistades där i långa perioder. Yusra hade flera extrajobb vid den här tiden, som att dela ut tidningar på morgonen. Till slut fick hon maken att gå med på skilsmässa. Då kom nästa slag. Familjen hemma i Irak accepterade inte skilsmässan, försköt henne och gjorde henne arvlös. De var redan besvikna för att hon flytt till Sverige. Yusra kommer från en mycket välutbildad och inflytelserik familj i Bagdad, två av hennes bröder sitter nu i regeringen i Irak.

Efter skilsmässan var hon fri, men helt ensam med två barn.

Minnena ligger nära och Yusra berättar om när Mimo föddes i februari 1991.

– När bomberna föll flydde alla, även läkarna. Alla sprang och det går inte att beskriva hur det var. Vi kunde inte ta bilen för det fanns ingen bensin. Så jag, mamma och pappa gick i tre timmar till sjukhuset.

En städerska fick rycka in som barnmorska. När förlossningen var över fick de gå hela vägen tillbaka hem igen.

– Jag svimmade. Mamma lånade en vagn av någon så de körde mig hem. Och fortfarande kom det bomber, granater och splitter av allt möjligt. Jag var blodig överallt och lilla Mimo hade inte ens tvättats. Vi hade en liten kyckling som mamma slaktade och tog en liten bit av varje dag att koka buljong på, för att jag skulle orka amma.

Mimo dog 2001, han blev bara tio år. Läkarna tror att hans medfödda hjärnskada kom av den kemiska krigföringen i Irak. Sjukdomsförloppet liknar det som ett 40-tal andra barn runtom i världen visat, samtliga från samma område i Bagdad.

Enligt muslimsk tradition ska kroppen svepas, men Yusra ville inte lägga honom naken på ett tyg. Ingen imam ville begrava honom på Yusras sätt.

– Jag ville ta på honom hans kläder, leksaker och brev från kompisar.

Två personer var med vid begravningen: Yusra och den enda brodern som inte övergivit henne.

Yusras ögon ler och gråter samtidigt.

– Jag begravde mitt barn. Kriget är en stor orsak till hans lidande. Det kan jag aldrig acceptera.

Yusra hostar nästan hela tiden. Kroniskt, säger läkarna, antagligen från kriget. Mimo hade samma slags hosta. Men hostan kommer också med olust och stress, berättar hon.

Yusra arbetar som miljöinspektör i kommunen, och med integration och miljöarbete. För några år sedan kom hon på idén med cykelkurser för invandrade kvinnor eftersom många aldrig fått cykla i sina ursprungsländer.

– Det var samma för mig, nu cyklar jag så ofta vädret tillåter.

Att Yusra verkar stark är en underdrift. Men när hon är ensam hemma blir hon ”den svaga Yusra” som hon själv kallar sig.

I perioder väcker mardrömmar henne på nätterna. Då och då knackar ångesten på också mitt i vardagsrusningen.

– Ibland måste jag hoppa av en hållplats tidigare och gå sista biten.

Yusra har svårt att försonas – att komma vidare och leva med sina minnen. På ytan gör hon det. Hon har ett bra jobb och vardagen fungerar, men ångesten ligger lika nära som om det vore en andra hud. Hon skriver dagbok och skriker ut sin ångest hemma ibland. När ingen ser.

Hennes känslor är en rörig blandning av krigsupplevelser, saknad och skuld.

– Min son Rani har förlorat hela sin familj på grund av mig. Jag känner också mycket skuld för att jag inte orkade bryta ännu tidigare från mina söners pappa. Rani fick se väldigt mycket och Mimo var sjuk så Rani kom i kläm. Tack och lov går det bra för honom i skolan.

– Jag kan känna skuld också för att jag har det så mycket bättre än alla mina vänner som blev kvar.

2007 reste Yusra till Amman och flyktinglägren i Jordanien för att möta människor som lämnat Irak. Det var ett försök att bearbeta sina egna minnen från tiden när hon själv var på flykt och hoppades på ett bättre liv. Yusra tog sig också in i Irak på falskt pass, för att ta ett ordentligt avsked.

– Jag ville besöka mina föräldrars grav och uppleva mitt hemland.

Allt var förändrat.

– Jag träffade min gamle lärare som jag alltid såg upp till. Nu stod han vid vägen och sålde cigarettpaket. Han blev så glad att se mig men jag kommer aldrig att glömma hans ögon, så trötta. Han tyckte att jag också hade blivit gammal.

Uttrycket ”inget ont som inte har något gott med sig”, tror inte Yusra på.

– Jag känner mig ganska bitter ibland. Något i mig släpper inte taget om det förflutna. Men den sista resan var viktig, för jag insåg att jag inte är ensam om min sorg.

Yusra kan inte längre återvända eftersom det blev känt att hon tog sig in olagligt.

– Jag minns mitt barndomshem, vår trädgård, de blommande apelsinträden, rosorna, sommarnätterna när vi sov på taket under den stjärnbeströdda himlen. I Sverige fick jag friheten att välja min väg, men jag är inte hemma någonstans.

Hon vill inte heller släppa taget om det som både tröstar och smärtar – minnena från när familjen var hel.

– Rani har Irak i sin historia, jag vill ge honom något att berätta. För min del försöker jag sluta tycka synd om mig själv.