Foto: Martina Holmberg

Willy stod inför ett val som på ett sätt var lätt, samtidigt oändligt svårt: Att gå med i en gemenskap som erbjöd en livsstil och filosofi som för honom tycktes vara den enda meningsfulla, eller att inte gå med, och därmed fortsätta leva i tomhet. Problemet var att han inte alls ville ha gemenskapen i sig, tvärtom, tanken på att bli en ”sådan där” ingav honom djupa obehagskänslor.
- Jag gick i månader och funderade. Ena minuten kunde jag tänka på ett visst sätt, i den andra på ett helt annat. Det var ångestfyllt, och oerhört plågsamt.
- Ibland är det så. Ens tidigare tankar, känslor och handlingar driver en fram till en punkt där man ställs inför ett livsavgörande val. Antingen tar man ödet i sina egna händer och fattar ett beslut, eller annars klarar man inte av att sätta ned foten, och driver bara vidare.
Willy bestämde sig till slut: Som 23-åring blev
han munk i den i mångas ögon galna Hare Krishna-rörelsen, en hinduisk sammanslutning med sektstämpel.
I dag, mer än 30 år senare, sitter Willy Pfändtner i Uppsala och skriver på en religionsfilosofisk avhandling om hur man teoretiskt bör förstå och förhålla sig till den religiösa mångfalden. Det är snart 20 år sedan han definitivt lämnade Hare Krishna-rörelsen, men hans själ är fortfarande rotad i det indiska, säger han.
När jag ber honom berätta hur det kom sig att han anslöt sig till Hare Krishna - en grupp som borde ha varit helt väsensfrämmande för en svensk yngling - börjar han historien några år före den tidpunkt då han ställdes inför sitt val.

Willy Pfändtner växte upp i ett tjänstemannahem i Norrköping under 50- och 60-talet. Tidigt kände han sig rotlös, historielös, kulturlös. Han upplevde att samhället var så inrättat att man endast styrdes i riktning mot social trygghet och allt högre materiell standard. Att ta till sig den strävan i hjärtat var för honom omöjligt.
- Ingen visste väl i och för sig vem de var och vad de ville. Men de flesta av mina vänner och bekanta resonerade som så att något måste man ju bli. Efter gymnasiet hoppade de på olika utbildningar för att få en tillhörighet i ett yrke, tjäna pengar, skaffa familj och ett hem.
Willy försökte. For till Uppsala och började läsa matematik. Men hoppade av. Studerade i stället filosofi och psykologi.
- Men filosofin på den tiden var bara ett hjälpredskap åt vetenskapen. Och psykologin handlade mest om råttexperiment. Människan beskrevs som en automat som reagerade på olika stimuli. Input och output.
Mest befryndad kände han sig med den framväxande hippierörelsen och dess romantiska föreställningar om frihet, kärlek, frid och förståelse.
Men i Sverige slog hippierörelsen aldrig riktigt rot, menar Willy Pfändtner. Antingen drogade de svenska hippierna ned sig. Eller annars anslöt de sig till vänsterrörelsen, som var lika materialistisk som det övriga samhället. Så Willy, en svensk kompis och ett par amerikaner köpte en
Folkvagnsbuss och åkte till Indien.

Mötet med Indien var märkligt, berättar Willy. Trots all larmande trängsel, smuts och fattigdom kände han sig hemma, för första gången i sitt liv.
- Det var som om jag hade levt där förut, för 500 år sedan eller så. På något annat sätt kan jag inte beskriva det.
Efter en tid i Indien åkte Willy Pfändtner till Australien, blev kär och flyttade in i ett hippiekollektiv. En mycket lycklig tid, med stor frihet och samtidigt varm gemenskap, minns han.
Men så splittrades kollektivet. Medlemmarna skulle till Indonesien, Japan och andra platser på jorden. Och det var då, just där, som han stod inför sitt svåra val. I Australien, Sydney, hade han börjat besöka det lokala Hare Krishna-templet. Skulle han nu flytta in där, eller resa vidare som ”fri” och vild hippie, eller ”stadga” sig och slå sig ned med flickvännen i Australien och bilda familj?
- Hippierörelsens livsattityd, allt det där med den mänskliga kärleken, att det gällde att leva intensivt och rikt i nuet, och så vidare, var lockande. Men samtidigt hade detta liv börjat kännas tomt; det saknade djupare mening. Det var också för sin existens beroende av det samhälle som vi tog avstånd från. Dessutom ville jag bort från sådant som fördunklade min tillvaro, droger alltså. Och att gifta mig och bli ”normal” kändes som att kapitulera, även om jag längtade till det, också.
Han ångrar inte sitt val, även om de 15 åren i en på många sätt bisarr rörelse, stundtals var en svår tid.
- Jag lärde mig mycket om livet, om människor, fick erfarenheter och insikter som jag haft stor nytta av senare.
På ett sätt fick Willy den tillhörighet han så länge sökt: Han blev snabbt förankrad i en religiös tradition som sa att Willy innerst inne är en andlig, evig gnista som gått vilse i den materiella tillvaron och kunde nu till fullo leva ett liv i strävan efter att förverkliga detta, bli den han är - en lycklig del av Gud, en Guds tjänare.
Å andra sidan var det en plåga att tillhöra en ”sekt” som var så föraktad av det stora samhället
utanför den lilla slutna gruppen, att behöva raka av sig håret, klä sig i indiska bomullskläder och gå ut på gatan och predika till människor som bara tyckte han var tokig. Och trots att Hare Krishna-rörelsen sa att ett liv i gudomlig kärlek är tillvarons essens var det sannerligen inte många medlemmar som var i närheten av detta ideal.

Willy tvingades nu leva ett liv tätt inpå människor som han aldrig annars hade valt att leva med. Med de flesta hade han bara sitt andliga intresse gemensamt.
Och hur gick det med friheten? Man skulle kunna tänka sig att i en sekt förlorar man sin frihet totalt?
Nej, så var det inte riktigt, menar Willy Pfändtner.
- Hur fri jag var varierade i stor utsträckning med ledarskapet. Även antagonismen mot det omgivande samhället varierade med ledarskapet. Hare Krishna-rörelsen är mycket hierarkiskt uppbyggd. Ibland var det någorlunda mogna personer som stod över mig, människor som kunde leda i rätt riktning på ett tolerant och vidsynt sätt. Ibland var ledarna rigida,
dogmatiska och kanske till och med makthungriga.
Två gånger blev Willy utesluten ur Hare Krishna-rörelsen, demonförklarad och portförbjuden av ledare som tyckte han var för besvärlig. Efter den andra gången återvände han aldrig.
Men alla regler då? I Hare Krishna fick ni inte äta kött, dricka alkohol eller kaffe, ha sex utanför äktenskapet. Ni skulle gå upp tidigt på morgonen, meditera och så vidare. Var inte detta en tvångströja?
- Både ja och nej. Ja därför att vissa ledare drev dessa ideal in absurdum, gjorde dem till absoluta regler för utövande av kontroll, även över familjer med barn. Nej, därför att man själv hade valt att leva så, för att bli fri från jagiskhet och tvingande begär.

Lyckades du?
- Tidvis. Och då kände jag mig verkligt stark och lycklig. Att leva ett reglerat liv behöver inte innebära en ofrihet, tvärtom kan man uppleva en stor inre frihet då man väljer själv vad man vill göra och hur, i stället för att impulser ska välja åt en.

Men blir man inte olycklig om man försöker trycka
ned begären?
- Jo, men det är inte meningen man ska göra det. Begären är inte onda eller syndiga i sig. Att leva ett andligt liv är inte enligt min uppfattning att leva asketiskt. Man kan tillfredsställa alla sina sinnen, fast man ska göra det på ett medvetet sätt, känna och uppleva att man är en del av Gud och att allt man gör är ett slags givande åt Gud, i kärlek.

Willy Pfändtner berättar att han fortsatt gå den andliga väg han började vandra som 23-åring - om man nu kan prata om väg, lägger han till. Fast han gör det utan att vara bunden av någon tradition, än mindre någon religiös organisation.
- I dag tror jag man på sätt och vis måste vara mystiker om man vill vara religiös. Den religiösa överbyggnaden är i stort sett borta i vårt samhälle, och det tycks vara omöjligt att återskapa den. Dessutom lever vi i ett globalt och mångkulturellt samhälle och det är svårt att hävda att just min tro är den rätta. I stället gäller det att se det väsentliga i de olika religionerna, och välja det sätt som passar en att vara religiös på.