Jennifer bad Maria Liljas Stålhandske om hjälp för att ilskan hindrade henne. Det var en kollega som behandlat henne illa och av olika anledningar kunde hon inte reda ut problemen direkt med den berörde. Nu ville hon få bukt med aggressionerna och gå vidare.
En rit är inte magi, betonar Maria Liljas Stålhandske. Att bara tända några ljus eller riva sönder ett brev förändrar ingenting. Men en rit kan var ett steg mot förändring. Tillsammans undersökte de Jennifers problem och skapade en rituell form för att ge utlopp för vreden.

Platsen blev en strand vid en sjö. Maria Liljas Stålhandske var där som ritledare och vittne. Med expressiva rörelser dansade Jennifer ut sin ilska på stranden. Sedan grävde hon en grop där hon begravde de känslor hon inte längre ville bära med sig. Till sist doppade hon sig i det vårkalla vattnet för att markera att hon nu kunde gå vidare.
- Genom riten fick jag både kontakt med känslorna och kunde uttrycka dem på ett säkert och konstruktivt sätt, berättar Jennifer. Det var inte
bara fråga om utlevelse, utan ritens struktur gav processen en mening.