Tsunamin som tornade upp sig kommer som inre minnesbilder hos många av dem som återvänt från jordbävningskatastrofen. Även ljudet av havets mullrande och människors ångestfyllda skrik spelas upp på nytt. Att återuppleva bilderna hemma i soffan kan vara en större fasa än när det faktiskt hände, eftersom man i efterhand känner till de fruktansvärda följderna.
- Bilderna kommer oftast när man är i stillhet eller på natten i drömmar. Många människor är rädda för det här. En del tror att de håller på att bli sjuka. Men det är inte farligt, även om det är väldigt obehagligt, säger Abbe Schulman, biträdande chef vid enheten för psykisk hälsa vid Centrum för folkhälsa vid Stockholms läns landsting.
Han är psykiater och har erfarenhet från flera katastrofer, bland annat bussolyckan i Måbödalen i Norge då barn från Kista omkom, flygkraschen i Gottröra, dödsskjutningarna på Stureplan och Estonias förlisning.
Förra veckan var han placerad hos SOS alarm och ingick i den centrala medicinska katastrofledningen med ansvar för planering och samordning av det psykosociala arbetet, bland annat omhändertagandet på Arlanda.

Rädslan för minnesbilderna kan göra att människor som överlevt en katastrof inte vågar gå och lägga sig, men Abbe Schulman poängterar att det är viktigt att sova. Sömnbrist kan påverka verklighetsuppfattningen och minska den egna förmågan att reglera känslorna.
Skuldkänslor är också en vanlig reaktion hos människor som överlever katastrofer. ”Varför fick jag överleva när barn dog?”, ”Varför gjorde jag si och inte så?”
- Det är viktigt att snabbt få dela skuldkänslorna med någon annan som kan se dem utifrån. När man sätter ord på känslorna är de lättare att hantera.
Tidigare studier har visat att vid en katastrof gör ungefär tio procent allt rätt ur överlevnadssynpunkt, tio procent beter sig på ett sätt som ökar risken för att dö. Den stora gruppen gör någorlunda rätt.
De som handlar helt rätt är ofta människor som på ett eller annat sätt har utbildat sig för överlevnad, till exempel poliser, militärer, sjukvårdspersonal.
- Men sedan finns det också en biologiskt nedärvd förmåga att hantera en sådan stressituation som ökar möjligheten till överlevnad, säger Abbe Schulman.
Den som är inriktad på överlevnad är känslomässigt avstängd under tiden som katastrofen pågår.
- Det är skyddande och antagligen nödvändigt. Om man reagerar starkt känslomässigt och blir rädd - då minskar risken för överlevnad.

Nu har det gått snart tre veckor efter katastrofen. För de flesta överlevande har känslorna börjat hinna ifatt dem.
Det kan vara svårt för omgivningen att uthärda när en anhörig rasar ut i förtvivlan och inte har kontroll över sig själv, alternativt sitter tyst och stum. Ilska kan också vara svår att bemöta.
Men det är viktigt att människor får reagera på sitt sätt och att omgivningen har tålamod.
- Man ska komma ihåg att ilskan inte nödvändigtvis handlar om den som det går ut över. Ilskan är ofta ett försvar, ett sätt att hålla tillbaka sorg och förtvivlan. Det är inte så ovanligt, särskilt hos män, att sorgen tar sig uttryck i ilska.

Det gäller att vänta in när den drabbade själv vill berätta.
- När man kan sätta ord på det man varit med om börjar man få en sorts kontroll över det som händer tankemässigt. Det lindrar smärtan, säger Abbe Schulman.
För både barn och vuxna är det viktigt att så snart som möjligt återvända till skolan eller jobbet och därmed vardagen.
- Men det är under förutsättning att man på arbetsplatsen har en förståelse för att den här personen inte kommer att göra ett bra eller effektivt jobb under lång tid. Om det inte finns en sådan tolerans, då kan det bli förödande.

Män och kvinnor skiljer sig i sina reaktioner. Män blir oftare arga, medan kvinnor blir mer nedstämda och i högre grad självanklagande.
- Det är fler kvinnor än män som utvecklar posttraumatiska syndrom. Risken för alkoholmissbruk är större för män, medan kvinnor löper större risk att fastna i tablettmissbruk. Vi har olika sätt att reagera, säger Abbe Schulman.
Män och kvinnor har också olika sätt att bearbeta
traumatiska händelser. Kvinnor pratar mera medan män i högre grad använder sig av kroppsliga aktiviteter. Fysisk aktivitet sänker stressnivån och Abbe Schulman tycker det vore bra om både män och kvinnor kunde kombinera båda sätten.
Även om överlevande börjar få kontroll på situationen efter ett antal veckor, så kan minnesbilderna och reaktionerna under lång tid komma tillbaka när de blir påminda om katastrofen.
- Om man är plågad av bilderna, om de påverkar familje- och arbetssituationen så att man inte längre fungerar ska man absolut söka hjälp. Lika så om man inte kan sova på lång tid eller om man börjar få olika kroppsliga symtom. Med det menar jag inte att man ska fungera hundraprocentigt för det tror jag inte att man gör, säger Abbe Schulman.
Den som behöver hjälp råder Abbe Schulman att i första hand gå till företagshälsovården, sin husläkare, privatläkare eller de speciella vårdcentra för katastrofdrabbade som landstinget upprättat. Men han manar till försiktighet med sömnmedel och antidepressiv medicin i den här första fasen. Starka kroppsliga och psykiska reaktioner de första veckorna efter en katastrof är oftast ändamålsenliga. Man ska därför vara mycket försiktig med att tolka ”symtomen” som uttryck för en psykisk sjukdom.
- Om väldigt många söker hjälp och man som doktor känner sig maktlös ökar risken för att man tar till mediciner och sjukförklarar reaktionerna, säger Abbe Schulman.
Psykiatrivården är redan hårt ansträngd, vilket det skrivits mycket om.
- Man kommer troligen att prioritera den här gruppen inom psykiatrin, vilket kan få konsekvenser för andra grupper. Det är inte jättemånga som arbetar med traumaarbete i sitt vardagsarbete, men de finns, säger Abbe Schulman.

I dagarna ordnar Stockholms läns landsting halvdagskurser för 400 personer om traumabearbetning. På lite sikt kommer det också att anordnas längre kurser för personer som ska stå för den psykologiska behandlingen.
Det har talats mycket om att människor som varit med om katastrofer riskerar allvarliga sjukdomstillstånd
som posttraumatiskt stressyndrom, men Abbe Schulman vill vända på det.
- Vi människor har en fantastisk förmåga till överlevnad och läkning, men det förutsätter att processen underlättas och inte motverkas.
Bemötandet är viktigt, inte bara den första tiden.
- Det är oändligt viktigt att människor inte förlorar tilliten för då kan det gå riktigt illa. Om omgivningen inte står ut, inte orkar sitta och lyssna, lovar saker som man inte håller - då ökar risken för sekundär traumatisering, säger Abbe Schulman.
Det finns då en risk att de isolerar sig och får allvarliga problem på sikt.
- Om man lovar och inte håller så passar det in i det som den drabbade redan är inne i; att man inte kan lita på myndigheter, socialtjänsten eller hälso- och sjukvården. Man upplever att ingen förstår mig, ingen bryr sig. Det var väldigt mycket så efter Estonia och det hoppas jag att vi ska undvika, säger Abbe Schulman.

De grupper av överlevande som är mest sårbara är barn och människor som förlorat en anhörig. Även personer som saknar ett socialt nätverk eller varit med om andra traumatiska händelser är mer utsatta.
För människor som överlevt en katastrof är risken för posttraumatiskt stressyndrom eller annan psykiatrisk sjuklighet 10-15 procent. Vid våld och krig är risken större och vid överfallsvåldtäkt, där förövaren inte är känd, är risken 50 procent.
Symtomen vid posttraumatiskt stressyndrom är bland annat påträngande minnesbilder, undvikande av allt som påminner om olyckan, isolering, överdriven vaksamhet och minnesförlust. För många går symtomen över av sig själv, men andra kan behöva behandling.
- Det är viktigt att se att de absolut flesta som är med om den här typen av händelser inte utvecklar någon psykisk sjukdom.
För dem som nu kommit hem gäller i första skedet att få komma i en trygg miljö, att få känna att händelsen är avslutad. De har kommit hem, de har varit med om något fruktansvärt, men det är slut och det kommer inte att fortsätta.
- Men för dem som har någon de saknar är det inte avslutat, de pendlar mellan förtvivlan och hopp. Det måste de få göra ett litet tag till.

Det är också viktigt att lindra smärta. Kroppslig smärta förstärker de psykiska reaktionerna, i synnerhet hos barn, och ökar risken för problem på sikt.
Självhjälpsgrupper, där människor som varit med om samma sak träffas, kan också vara en hjälp. Men Abbe Schulman anser att det är viktigt att en person som inte varit med, och som är professionell, följer gruppen.
- Det finns en risk att de här grupperna genererar sig själva och aldrig tar slut. Det är inte bra. Det hjälper inte att hålla på år efter år. Alla traumatiska händelser måste också ha ett slut.