Rubrikerna i gårdagens morgontidningar var som en trumpetstöt, en fanfar: ”De döda är på väg hem.” Den religiösa undertonen är uppenbar, även om den inte var avsiktlig. Och i vilket fall: Mitt i all sorgen och bedrövelsen känns det som tröst när vi kan ta hand om de omkomnas kroppar och begrava dem. Helst i svensk jord, om det rör sig om svenska medborgare.
Man skulle kunna fråga sig varför. Men det gör vi inte. Tendensen att visa respekt för, och tillgivenhet till, de döda är urgammal, förmodligen jämnårig med människan, och sitter i ryggmärgen. Så är det också nu, i alla levande kulturer, fastän man har olika uppfattningar om hur man bäst ska ta hand om de avlidna, och varför.
Samtidigt känner vi människor ett visst obehag, eller till och med rädsla, inför döda kroppar, även om det är vår egen mammas. Också denna tendens är universell och uråldrig.

I en mycket intressant avhandling, Yrke: begravningsentreprenör, skriver religionssociologen Anna Davidsson Bremborg om denna dubbelhet. Anhöriga känner
oftast stark närhet till den döde. De vill gärna att den döda kroppen ska se ut som den levande gjorde, de vill ge gåvor och ta farväl. Men få vill se den döde i kistan (om det inte rör sig om yngre avlidna), få vill ta på den döda kroppen eller ens själva lägga gåvor i kistan. Parallellt med känslan av närhet finns en känsla av avstånd.

Den döda kroppen ses som smutsig och farlig, även om den inte är smittsam ur medicinsk synvinkel, skriver Anna Davidsson Bremborg. Hon tar socialantroplogen Mary Douglas till hjälp för att förklara detta djupt mänskliga fenomen: ”Smuts är det som inte kan systematiseras och klassificeras enligt våra föreställningar.”
Anna Davidsson Bremborg skriver: ”Den döda kroppen är tvetydig, både mänsklig och omänsklig, och därmed svår att klassificera. Vid en första anblick verkar den snarlik den levande kroppen, men i själva verket är den kall, orörlig och förändrad till färg och lukt. Den blir därmed smutsig och besmittad.”
Ett sätt att hantera denna besvärliga tvetydighet är
att skapa riter kring det ”smutsiga”. Och det är ju det som människor alltid har gjort med döda kroppar, begravt dem på olika rituella sätt.

En utomstående betraktare som ser på en hinduisk begravning kan tycka att den inte går särskilt värdigt till. Den döde förs mycket snabbt på en bår genom byn eller staden till kremeringsplatsen. Bårbärarna småspringer, och bakom joggar en grupp högljudda musiker. Att kroppen är täckt med ett vitt tygstycke och att båren är smyckad med blommor uppväger inte det intryck av ovärdighet som en västerlänning får.
- Vi är ju vana vid att en begravningsprocession ska skrida fram och att man ska spela stillsam och dämpad musik. Men indierna har tydligen en annan uppfattning, säger Erik af Edholm, som är religionshistoriker vid Stockholms universitet.
Brådskan har han två förklaringar till. En är värmen. Man vill helt enkelt kremera kroppen innan den börjar ruttna. En annan är föreställningarna om döden.
- Enligt både hinduismen och buddhismen finns det något i människan som
överlever döden. För enkelhetens skull kan vi kalla det ”själen”, även om själsföreställningarna i de indiska religionerna är mycket mer komplexa än så. Döden innebär att det är dags för själen att lämna kroppen, men detta är en lång och vansklig process. Man måste hjälpa själen på dess vidarefärd. Detta är de anhörigas uppgift. Och då finns det ingen tid att spilla, även om hela sorgeritualen tar lång tid, ett år.

Att hinduer och buddhister sedan bränner den döda kroppen tycker Erik af Edholm inte är särskilt märkligt.
- Även i Sverige kremeras de flesta avlidna. På 1800-talet, när man började med detta, skapade detta en livlig debatt. Många tyckte att det var okristligt. Men numera är det accepterat hos de flesta.
En skillnad är förstås att kremeringen i Indien, och även på andra håll i Asien, sker offentligt. Det förklarar Erik af Edholm med att människor lever så mycket tätare ihop i Asien.
- Där stänger man inte dörren om sig för att man vill vara ”ensam”. Gör man det blir folk oroliga och tror att
något är fel på en. Man gör saker och ting tillsammans.
En annan är anledningen till varför man kremerar kroppen. Om vi i Sverige gör det för att det känns bättre att förvandla den döda kroppen till stoft och aska genom att bränna den än att överlåta detta omvandlingsarbete åt maskar och bakterier, gör man detta inom buddhismen och hinduismen för att hjälpa själen fara vidare.
- Bränner man inte kroppen stannar själen kvar på jorden och blir en olycksalig och ständigt hungrig ande, som inte bara far illa själv, utan som också kan skada andra.

Liknande föreställningar finns också inom de semitiska religionerna, judendom, kristendom och islam, berättar religionshistorikern Christer Hedin vid Stockholms universitet.
- Skillnaden är förstås att man förespråkar jordfästning inom de semitiska religionerna. (Slut citat)
Anledningen är skilda synsätt på vad själen är. Hinduer och buddhister tänker sig själen som en slags gäst i kroppen, att själen är helt skild från materien. Den måste befrias därifrån. Men
kristna, judar och muslimer gör inte en sådan åtskillnad.
- Kroppen är gjord av ”lera”, stoft, av Gud. Och Gud har blåst sin livsande i denna stofthydda. Döden inträffar när Gud tar tillbaka livsanden. Och då är det de anhörigas uppgift att begrava kroppen, för att stoft och åter ska bli stoft. Sedan, vid någon tidpunkt, på någon plats, tror man att den begravda kroppen ska återuppstå, fast i ny form. Man får en ”förhärligad” kropp.
Begravs inte kroppen får anden inte frid, utan blir ett spöke.
Görs inte detta får anden inte frid, utan blir ett spöke.

Men bland kristna fiskarbefolkningar måste man ju vara van vid att omkomna fiskare inte återfinns?
- Ja, på något sätt har man kanske accepterat att kroppen inte alltid kan återfinnas och kunnat se havet som en begravningsplats. Men även bland fiskare har man alltid ansträngt sig för att återfinna kroppen och begrava den i vigd jord, som man säger. Och jag tror att många gengångarhistorier kommer just från kustbefolkningar. Det typiska med dem är ju att
gengångarna dyker upp, skrämmer, tills någon säger ”vik hädan i guds namn”. Då försvinner spökena, och lämnar en våt fläck.

Brådskan att begrava återfinns också inom islam. Fast där har man andra skäl, än inom hinduismen och buddhismen.
- Man vill helt enkelt inte att kroppen ska hinna skändas, genom att beröras av något som inom islam betraktas som orent, till exempel en hund. Det finns en historia om en drottning som belyser detta. Hon, Isabel, hade levt syndigt, och som straff blev hon uppäten av hundar efter sin död.
Många av dessa religiösa föreställningar är främmande för moderna svenskar. Annat känns igen.
Vi återvänder till Sverige, modern tid, och Anna Davidsson Bremborgs avhandling om begravningsentreprenörer.
Hon skriver om hur oerhört viktigt det är för oss att ha en kropp att ta farväl av. Exemplevis har man numera lärt sig på sjukhus att de par som får ett dödfött barn ska få se, och kanske vara med den döde, innan han eller hon begravs. Men hon tydliggör också att vi vill ta farväl av en
hel och fin kropp.
Om kroppen är skadad måste begravningsentreprenören se till att den sys ihop på ett acceptabelt sätt. Den ska kläs, och ögonen och munnen ska vara slutna. Detta för att uppfylla den föreställning vi har om den ”goda döden”, en död då man stilla somnat in, i en vacker miljö, omgiven av nära och kära.

Vilken idé vi än har om en eventuell tillvaro efter döden så förenas alla jordens människor i en gemensam föreställning: De döda ska respekteras, tas hand om. Och vi som är kvar vill åstadkomma ett värdigt avslut. Både för vår skull och för den dödes.