Anna Järvinen föddes i Helsingfors i april 1970. Hon kom till världen i en akademikersläkt med flera mostrar och många kusiner. De bodde alla i Helsingfors och där fanns också mormor, som Anna såg som sin närmaste bundsförvant.

När Anna var sex år flyttade hon med mamma och bror till Täby utanför Stockholm. Orsaken till flytten var att mamma hade träffat en ny man, en finsk man som hade flyttat till Sverige för att jobba. Anna minns sina tankar kring flytten.

– Jag filosoferade mycket om vad Sverige egentligen var, berättar hon. Jag förstod att jag hade kommit till en plats där alla andra barn redan kände varandra sedan länge och där de pratade ett språk som jag inte kunde förstå.

I Sverige var Anna tyst i ett år. När hon började tala igen använde hon det nya språket som hon hade sugit åt sig i tysthet. Hon anpassade sig sedan snabbt till sitt nya hemland, hade lätt för sig i skolan och hittade nya vänner. Men hon bar samtidigt på en längtan efter mormor och livet de hade lämnat i Helsingfors.

Annas styvpappa arbetade inom fastighetsbranschen och de bodde i ett välmående villasamhälle, långt från förortsproblematiken. Annas mamma, som hade arbetat på Utrikesministeriet i Helsingfors, omskolade sig till hemspråkslärare i finska.

En kluvenhet som Anna fick lära sig att leva med var att hennes bakgrund och uppväxt var föraktad av vissa.

– Jag förstod snabbt att finska var något man såg ner på i Sverige, att vi som talade det sågs som ett lägre stående folk, säger hon.

Nu skriver jag på svenska men väver in ord och uttryck som är direktöversatta från finskan.

Hon insåg detta i skolan där de andra hon gick med i hemspråksundervisningen helst ville prata svenska och inte gärna skyltade med sitt modersmål. Hon förstod det också när hon var ute och gick med sin mamma, som viskade till henne att de skulle tala tyst med varandra då finsktalande hade dåligt rykte.

Men Anna säger att hon, trots detta, var stolt över sitt hemland och sitt språk.

– Jag har alltid tyckt att det finska språket är vackert och uttrycksfullt och är stolt över mitt ursprung, även om jag tidigt förstod att jag inte borde vara det. Ända tills jag var omkring 16 år ville jag flytta tillbaka till Finland så fort jag kunde, säger hon.

Det som fick Anna Järvinen att stanna i Stockholm var att hon på gymnasiet hittade vänner som delade hennes intresse för musik. Hon slog igenom som artist med indiepopgruppen Granada, där hon var sångerska i åtta år. Efter Granada fortsatte hon som soloartist och kände då ett behov av att visa mer av sitt finska ursprung.

– Som soloartist kände jag att hela jag måste vara med. Det involverade min finska bakgrund. Att plocka fram det finska var inte helt lätt, det var helt enkelt inte något man gjorde inom den svenska popvärlden som jag var en del av.

Anna Järvinen började framhålla sitt ursprung och insåg snabbt att hon hade hamnat mitt i en våg där plötsligt många andra sverigefinnar blev synliga inom det svenska kulturlivet.

– Jag såg att det fanns många som jag. Vi var i Finland varje sommar och blev förälskade i språket, den vackra naturen, människorna och kulturen. Men sedan kom vi tillbaka till Sverige och dolde sommarminnena som om de var en del av en lite smutsig semesterromans.

Det finska språket har funnits med i Anna Järvinens låtskrivande, även när hon sjunger på svenska.

– I början skrev jag låtarna på finska och översatte dem sedan, berättar hon. Nu skriver jag på svenska men väver in ord och uttryck som är direktöversatta från finskan, säger hon. Många uttryck är sådana som min mormor brukade använda när hon skojade med oss.

Anna är ensamstående mamma med två döttrar som nu är fem och nio år. Med den äldsta dottern pratade hon finska hemma i fyra år, men i samband med skilsmässan blev det jobbigt att hålla igång två språk.

Familjen har kvar ett sommarställe i Finland, där Anna och hennes döttrar tillbringar en tid varje sommarlov. Anna åker också ibland till sitt tidigare hemland för att uppträda som artist och hälsar då på sin pappa och sina mostrar. Men banden med Finland är inte tätare än så.

– När mormor dog för tio år sedan slutade jag att resa dit bara för att hälsa på. Mitt Finland är som det var under 80-talet. Nu har det blivit mer likt resten av Europa och min bild av landet är ganska romantiserad. Jag känner mig inte så hemma där längre.

Även språket har förändrats. Anna hänger inte längre med i utvecklingen.

– I finskan använder de inte lika mycket låneord som andra språk, så när nya saker dyker upp i samhället skapas nya finska ord, berättar hon. Jag som inte bor i landet hinner inte lära mig alla de nya orden. Det känns mest när jag ska läsa finska. Det är väldigt ansträngande och det känns som om jag bombarderas med ord och bokstäver.

Under senare år har böcker och filmer som Svinalängorna ,och att flera kända personer har börjat berätta om sin finska bakgrund, lett till ett nytt intresse för kulturen från grannlandet.

– När personer som Markoolio och Markus Krunegård började prata om sin bakgrund så kände jag att det var modigt gjort av dem. Känslan att finskspråkiga ses som mindre värda sitter djupt i många av oss. Men jag har mötts av stor välvilja under senare år, säger Anna Järvinen. Bilden har blivit mer nyansrik, så finnar ses inte längre bara som arga och märkliga kufar.

Hon medger att trots att synen på de finskspråkiga har förändrats så har hon svårt att helt acceptera den delen i sig själv.

– Jag har aldrig kunnat se mig själv som en del av ett sverigefinskt kollektiv, utan känner mig som en ensam finsk ö i Sverige, säger hon. Den känslan bottnar i att jag någonstans fortfarande känner att det är lite skamligt att vara finsk, att jag inte vill ses som en del i den gruppen.