När 58-åriga Else Marie Bruhner för ett år sedan hörde talas om högkänslighet häpnade hon över hur väl beskrivningarna stämde in på henne. Hur ofta hade hon inte fått höra att hon analyserar för mycket, är för allvarlig, för känslig, för lättsårad … En tunnhudad prinsessan-på-ärten-typ, helt enkelt.

– När jag började läsa om högkänslighet och förstod att detta var ett medfött personlighetsdrag, var det som om rullgardinen plötsligt åkte upp – med en sån där hård smäll att snodden snurrar sig runt gardinen! Att äntligen få en förklaring till min person och mina reaktioner var en befrielse. Jag är inte inbillat överkänslig. Högkänslighet är något som faktiskt existerar, säger hon.

För även om Else Marie inte hade hört talas om begreppet högkänslighet tidigare, har draget funnits där ända sedan barndomen. Som liten var hon visserligen utåtriktad och sprallig och många uppfattade henne nog som ganska kavat. Men under ytan var Else Marie som ett lackmuspapper som blixtsnabbt färgades av omgivningens känslostämningar. Blickar och röstlägen, kroppshållningar och undertoner, outtalade känslor och underliggande konflikter – allt registrerade hon och reagerade på.

– Om de vuxna inte mådde bra så kände jag det direkt. Och när hela klassen fick skäll av magistern kändes det som om bannorna riktades enbart mot mig. Jag tog illa vid mig och hade sedan svårt att få den känslan ur kroppen, säger Else Marie.

Att ge mig ut och resa eller äta på restaurang är för närvarande uteslutet.

Liksom många andra högkänsliga är hon även känslig för fysiska sinnesintryck. Som barn var nytvättade yllestrumpor och rena lakan en plåga. I dag klipper hon bort märkes- och tvättlappar ur kläderna eftersom de skaver. Och hon använder bara sömlösa strumpor och båglösa behåar.

Irriterande material är dock hyfsat lätta att undvika. Värre är det med ljud. Else Marie är oerhört känslig för ljud som andra människor i regel inte störs av. Hon beskriver att hon kan få ont i kroppen och hjärtklappning av vissa ljud eller av röstbrus som är starkare än vanlig samtalston.

– Att ge mig ut och resa eller äta på restaurang är för närvarande uteslutet. Jag har fått säga upp mitt abonnemang på gymmet och kan absolut inte gå på teater eller konsert – vilket jag annars älskar. Att uträtta ärenden har blivit ett vågspel och jag vill helst inte bli bortbjuden. Allt det här är svårt för omgivningen att förstå, säger Else Marie, som arbetar som översättare i hemmets tysta vrå.

Innan hon hörde talas om personlighetsdraget högkänslighet försökte hon oftast ignorera de larmsignaler som hennes känsliga nervsystem skickade ut. I stället slog hon knut på sig själv för att anpassa sig till den mer hårdhudade omgivningens sätt att vara.

– Jag har inte varit tillräckligt lyhörd för mina egna behov, utan vikt mig dubbel för att vara and­ra till lags och inte framstå som en latmask eller tråkmåns, trots att jag kanske varit utmattad. Nu inser jag hur väsentligt det är för oss högkänsliga att sätta gränser, säger Else Marie.

Men samtidigt som ljudkänsligheten för tillfället begränsar hennes liv, känner Else Marie allt större tacksamhet över det goda som ett högkänsligt nervsystem också medför. Genom livet har hon till exempel haft intensiva konst- och musikupplevelser – vilket är vanligt bland högkänsliga.

– Jag glömmer aldrig när jag såg mosaiker från 500-talet i ett oansenligt kapell i Ravenna. Det gjorde ett så djupt intryck att jag fick en gråtattack när jag kom ut. Eller när jag för första gången hörde Rachmaninovs pianokonsert nummer två. Första ackordet gick som en stöt genom kroppen. Jag tappade andan där i bänkraden och tårarna bara rann. Det var starkt.

Liksom många andra högkänsliga personer har Else Marie också en stor inlevelseförmåga, något hon bland annat hade nytta av när hon arbetade med rekrytering på en personalavdelning.

– Högkänsliga personer bearbetar information på ett djupare plan. Jag tror att det är mitt ”grentänkande” som gör att jag även är så nyfiken och alltid har projekt på gång. Just nu håller jag på att bygga upp en webbsida om högkänslighet, i hopp om att den kan hjälpa någon, säger Else Marie.

En av dem som surfat in på den (hsperson.se) är 50-åriga Roy Habbe. Även för honom var det en aha-upplevelse att höra talas om begreppet högkänslighet. Han kände igen sig i nästan alla beskrivningar.

– Det blev en vändpunkt. Jag har så många gånger mötts av reaktionen att jag är en besvärlig och ömtålig typ som man alltid måste ta hänsyn till. Förr kände jag skuld för mitt sätt att reagera, men nu förstår jag mig själv bättre, säger han.

Liksom Else Marie var Roy känslig redan som barn. Han läste hela tiden av omgivningens reaktioner, tog illa vid sig av tillrättavisningar, var känslig för smärta och grät ofta. Samtidigt kände han tidigt att dessa reaktioner inte var uppskattade. Särskilt inte hos en pojke. På den gård i Småland där Roy växte upp, förväntades män ägna sig åt hårt kroppsarbete och inte känna efter för mycket.

– Jag vet inte hur många gånger jag fått höra: ”Pojkar ska inte gråta” och ”Nu får du ta och tuffa till dig lite”. I skolan försökte jag gömma min känslighet för att passa in bland de normala, säger han.

Men även om Roy har försökt dölja sina känslor, har känsligheten alltid funnits där. Särskilt hudlös blir han i möten med andra människor. Då har han hela tiden känselspröten ute och hjärnan går genast igång på högvarv om han snappar upp en sammanbiten min eller en irriterad kommentar.

– Jag arbetade under många år som chef på ett arbetslivsmuseum och en hel del av dem jag jobbade med var möbeltillverkare, som inte tyckte att kontorsarbete var ett riktigt jobb. Jag minns fortfarande en kommentar jag fick en morgon när jag var på väg in på kontoret: ”Har du med dig hammaren?” Kanske var det ett skämt, men för mig var det som att få en dolk i hjärtat. Hela den dagen satt jag bara och ältade vad kollegan egentligen hade menat.

Liksom många andra högkänsliga personer är Roy också väldigt riskmedveten. Han är ständigt på sin vakt och upptäcker han ett potentiellt hot så drar det inre alarmsystem genast igång. Sitter han på en restaurang och hör att gästerna vid bordet intill börjar bli högljudda, vill han till exempel snabbt gå därifrån innan det händer något obehagligt.

– Det är som om min hjärna har svårt att bedöma hur allvarligt ett hot egentligen är, säger han.

Den ständiga katastrofberedskapen och oförmågan att filtrera bort vissa sinnesintryck har genom åren tagit mycket psykisk kraft. Redan i 30-årsåldern fick Roy problem med magen och efter diverse utredningar kom läkarna fram till att det handlade om ångest. Han har varit sjukskriven i omgångar och förra året erbjöds han sjukpension.

– Det liv som jag har levt har inte varit anpassat efter min känslighet. I över 20 års tid har jag gått i terapi och medicinerat för att orka med vardagen. Min förhoppning är att en ökad kunskap om högkänslighet ska göra livet lättare för de högkänsliga barn som växer upp i dag, säger han.