Längtan efter att ta en paus från ljud och prat är stor, inte minst bland kvinnor. Det säger Elaine Andersson, som är programsekreterare på Sigtunastiftelsen. Stiftelsen anordnar bland annat retreater då deltagarna är tysta under ett veckoslut.


- Det blev fullbokat rekordsnabbt i höst. Det finns ett starkt behov av att bara vara och det är större än det var på till exempel 70-talet. Då var de flesta som kom hit knutna till religiösa organisationer. I dag är den starkast växande gruppen här privatreligiösa. Vi kräver ingenting av deltagarna förutom att de kommer hit och bara är. Var och en lägger upp sin helg som de vill, säger hon.

Under en retreat håller deltagarna, som är maximalt sexton personer, till i stiftelsens refugium. Refugium betyder tillflyktsort och på stiftelsen liknar rummet vid en refug i ett trafikmyller.

- Vi behöver tystnaden. Det är med livet som i trafiken, man måste ställa sig i refugen i mitten för att inte bli överkörd, säger Elaine Andersson.

I refugiet finns det möjlighet till total tystnad, meditation eller läsning. Under en retreathelg kan deltagarna välja om de vill delta i bön eller inte, många promenerar, stickar, eller skriver i stället. Grupperna domineras nästan alltid av kvinnor, genomsnittsgruppen består av två män och fjorton kvinnor.
- Det är många som inte har någon koppling till kristendom alls, men ett starkt behov av andlighet. Det tror jag alla människor har. Det är bara att vi i dag själva väljer vårt sätt att vara andliga på, det behöver inte nödvändigtvis vara genom någon speciell religion. Retreattanken finns inom de flesta religioner, säger Elaine Andersson.

Det finns även möjlighet att få handledning och att bryta tystnaden genom att boka privata samtal med retreatledaren. Måltiderna intas under tystnad och i matsalen spelas för det mesta klassisk musik.

Elaine Andersson har själv deltagit i retreaten och beskriver helgen som ett litet tankeexperiment där varje tanke får gott om tid.


- På fredagskvällen tänkte jag mycket på veckan som gått, på jobb och annat. Först på lördagen kom sådana tankar som jag inte hunnit tänka på länge. Jag fick tid att tänka dem fullt ut och sedan tänkte jag på det som kom upp. På söndagen kände jag mig ganska lugn och tom på ett skönt sätt. Det är som en liten pilgrimsfärd, det går snabbt, man hinner mycket på en sådan helg.

Nybörjarna brukar inte sällan vara oroliga för om de ska klara av att hålla tyst en hel helg. Men Elaine Andersson som tar emot besökarna lugnar dem med att det inte är så stenhårt och att det alltid finns möjlighet att avbryta retreaten, eller gå ifrån för att prata i telefon.

- De flesta klarar det. Jag tror att vissa känner att de genomgår en liten utveckling och jag märker att många återkommer nästa termin.



Människan har egentligen inte något grundläggande behov av att prata. Orden och ljuden från våra munnar är mest ett sätt för oss att bekräfta varandra och visa att vi är godkända. Det hävdar Olle Johansson som är docent i neurovetenskap vid Karolinska Institutet.


- Ofta är människor rädda för tystnaden och undviker den genom snack och ljud. I Västergötland säger vi till exempel ”ha´du” för att bryta tystnaden och för att bjuda in varandra i gemenskapen. På det sättet visar vi att vi duger och att vi är okej. Men människan behöver faktiskt inte prata för att må bra. Det glömmer vi bort i vårt enormt snacksaliga samhälle, säger Olle Johansson.

Han upprepar det där som många av oss kanske redan har hört, eller kanske anat oss till – att människan av naturen är ett flockdjur, men han är samtidigt noga med att framhålla undantagen.

Långt ifrån alla har en genuin pratlust. Vissa människor har inget behov alls av att verbalisera sin verklighet, medan andra näst intill känner att de går under om de inte får prata och umgås mesta delen av sin vakna tid.


- Vi har som vana att reflektera genom ord för att få kontakt med andra, i stora grupper till exempel. Vi bollar meningslösheter med varandra runt fikabordet. Pratar om saker som egentligen inte har något med livet att göra, men som gör att vi känner oss normala och blir en del av gruppen. Det gör att vi mår bra, säger Olle Johansson.

Medan katter stryker sig mot våra ben eller spinner för att visa sitt gillande, så ger de flesta människor ifrån sig en rad röstläten för att på det sättet godkänna andra individers närvaro.

- Att vilja vara med andra människor är vad vi betraktar normalt. Om vi med normalt menar människor som fungerar i det samhälle som vi alla gemensamt konstruerat, säger han.

Olle Johansson skiljer på vårt grundläggande behov av stillhet och självvalda eremitskap. Han konstaterar att det nog var lättare att vara en tigande så kallad enstöring under den första halvan av 1900-talet än vad det är i dag.

- Då var det inga problem att vara en hästman, eller en klurig farbror som kanske inte syntes till mer än två gånger om året. Det var okej, de levde och dog de med och accepterades. Det fanns en friskare samhällssyn då. Så länge ingen far illa så måste vi tolerera varandras levnadssätt, säger han.

I vårt civiliserade samhälle, inte minst inom sjukvården och skolan finns ett utbrett behov av att sätta etiketter på folk. Begrepp som Aspergerliknande syndrom eller borderlinefenomen används slarvigt enligt Olle Johansson.

- De där fackplaceringarna har inte särskilt mycket med verkligheten att göra. Det är klart att det finns sjuka människor som sluter sig för att markera sitt avstånd. Men de där som valt ett stillsamt liv och utanförskap, de som kanske flyttat ut i skogen ser sällan på sig själva som att det är synd om dem. Många är ju livsfilosofer och kanske tar för sig av det väsentliga i livet ur ett neurologiskt perspektiv. Vi ”normala” riktar ofta in oss på att prata och fokusera på det vi inte har, säger han.


- Det klassiska eremitskapet som munkar utövar genom att till exempel söka upp den totala ensamheten för att den är en del av skolningen är en form av vald tystnad. Men i ett senare skede söker de sig kanske till de andra munkarna i klostret. Mänsklig kontakt behöver inte nödvändigtvis ha med ord att göra. Det är nästan häftigast när det sker något i det tysta. Som en nära relation med ett djur till exempel, det finns något där som är väldigt speciellt, säger Olle Johansson.