Foto: SCANPIX, KRISTINA LÖFGREN, COLOURBOX. MONTAGE: SVD.
1. Vi är tre syskon: storebror, mellansyster, lillasyster. Av våra föräldrar fick vi tillsammans sommarstället mot att de fick bygga sig ett modernt undantag på tomten. Det blev tidigt tvister om fördelningen av arbete och räkningar mellan oss syskon, ett vanligt fenomen. Emellertid avled vår far och det sades att mamma skulle ”sitta i orubbat bo”, där fanns inget testamente skrivet. Där fanns då två lägenheter och detta sommarhus på ofri grund. Tio år senare dog mamma och storebror såg sig som något slags fideikommissarie med rätt till det mesta.
Mamma hade efterlämnat ett brev där hon fördelat en del av lösöret på barn och barnbarn, säkert anandes att tvist skulle uppstå. Vi följde dessa önskemål och lottade resten. Så långt allt någorlunda hyfsat, men sedan kom det till fastigheterna. Brodern tyckte att han kunde ta den värdefullaste våningen och vi den andra. På sommarstället ville han ta över stora huset och vi två systrar skulle dela på ”undantaget”.
Det gick vi systrar inte med på utan tvingade fram försäljning av de två våningarna. Sommarstället blev kvar i gemensam ägo. Stämningen mellan oss blev ansträngd minst sagt efter detta. Men ”spiken i kistan” kom när brodern senare ville sälja sommarstället. Vi två löste med svårighet ut honom och delade allt lösöre, trots att det mesta egentligen redan delats. Min syster och jag orkade inte bråka. På vinden hittade vi då korrespondens från och till föräldrarna med kvittenser som fick oss att gå i taket. Under åratal såg brodern till att både vi och föräldrarna betalade för el, vatten, reparationer med mera. Dessutom tog han hand om uthyrningen av en lägenhet efter att pappa hade dött och stoppade pengarna i egen ficka.
Eftersom vår mamma hade det rätt knapert under sina änkeår så känns det för dj-t. När vi konfronterade brodern med detta svarade han bara att några hundratusen hit eller dit väl var inget att bråka om. Att hans egen mamma hade haft det kärvt hade han aldrig fattat.
Hela denna trista historia betyder att vi inte umgås längre, brorsbarnen talar om oss som de ”elaka fastrarna” och svägerskan ska vi inte prata om. Testamente eller ej, så kan det gå oerhört snett och det bästa man kan göra är nog att sitta i tomt bo.
Nästa historia är fortfarande bara under uppsegling och är som följer: Stor och förmögen gård där ägaren är ogift utan bröstarvingar. Under många år dinglar han betet (=arvet) framför olika släktingar och vänner för att så småningom bestämma sig. Testamentet ändras hit och dit under ett antal år beroende på vem han favoriserar. Så till slut är det syskonbarnen, summa tre, som ska få lejonparten. Under tiden har han lagt till ett antal personer som själva anser sig vara värda åtminstone ett torp eller utgård, en ostindisk servis, en Hauptbyrå eller liknande. Testamentet är således en diger lunta, de tilltänkta huvudarvingarna sneglar redan ondsint på varandra. Alla är redan förmögna, ingen är intresserad av stället, som den numera slagrörda gamle mannen älskat och kämpat ett helt liv med.
Han trodde på syskonbarnen för att det ska gå vidare i släktens ägo. Långsamt börjar det gå upp för honom att allt kommer skingras för vinden. Han kan inget förändra. Ett nytt testamente nu? En stroke och du är inte längre tillräknelig - lagt kort ligger.
Två olika historier. Sedelärande? Förvärva – Ärva – Fördärva, så har det alltid hetat. /Anonym
2. Jag har gått igenom tre arvstvister och för varje gång har släkten ”decimerats” kraftigt. Genom de två första blev jag utan min förskyllan av med alla mina kusiner, förmodligen på grund av deras inbördes avundsjuka och girighet. Den tredje tvisten pågår fortfarande och är det absolut värsta jag någonsin varit med om.
I korthet har hittills följande hänt: Vi är tre bröder, alla pensionerade. Vi hade alla ett mycket gott förhållande till vår mor och hälsade på henne regelbundet. Hon avled våren 2006
Genom hela vår levnad har hon alltid varit ytterst omtänksam och rättvis. Än idag är det för mig otänkbart att hon medvetet skulle ha favoriserat en av sina söner. Det fanns heller ingen som helst missämja mellan oss bröder. Fram till vår mors bortgång vill säga.
Efter begravningen frågade jag min yngsta bror hur vi skulle förfara med mors lägenhet. ”Den har jag köpt!” svarade han. Det visade sig då, att han redan ett år tidigare i hemlighet ordnat med en överlåtelse av bostadsrätten till sig själv och att han betalat en krona kontant och skrivit en revers på 300000 att inlösas vid vår mors bortgång.
Dessutom påstod min bror att detta skett på vår mors initiativ. Det hade både min mellanbror och jag mycket svårt att sätta tilltro till. Mor, som alltid varit så rättvis och dessutom någorlunda väl insatt i ekonomiska spörsmål, skulle aldrig medvetet ha överlåtit den enda större tillgången hon hade på detta sätt. Vi visste att lägenheten vid den här tidpunkten hade ett marknadsvärde på en bra bit över miljonen.
En kontroll med bostadsrättsföreningen visade visserligen att en överlåtelse hade ägt rum. Men varför hade vår mor inte undertecknat med sitt vanliga förnamn utan med två av sina andra förnamn som hon aldrig någonsin använde? Var namnteckningen en förfalskning, så utförd att en analys utan tillgång till adekvat jämförelsematerial skulle försvåras? Och varför hade bostadsrättsföreningen inte följt sina egna stadgar, utan låtit en vicevärd sätta en enkel kråka utan namnförtydligande på överlåtelsen? Dessutom hade en jävig person varit med och bevittnat en del av handlingarna.
Det handlade inte så mycket om pengar utan mer om att avslöja ett avskyvärt svek och dessutom att på något sätt ge vår mor upprättelse. Vi har nu bakom oss två muntliga tingsrättsförhandlingar och en huvudförhandling. Vi inte bara förlorade där, antagligen mycket på grund av vårt passiva ombud. Vi tvingades dessutom stillatigande åhöra vår yngsta bror komma med nya och lögnaktiga anklagelser mot mig och min andra bror – att vår mor var missnöjd med sina båda äldre söner och att vi skulle ha hotat henne med att vi ville åt hennes lägenhet och ville spärra in henne på ett hem.
Domen är nu överklagad till hovrätten, men i nuläget är vi två osäkra på om det är någon idé att fortsätta utan det tuffa, erfarna och skickliga ombud vi hade behövt från början. /Drabbad av svekfull broder
3. ”Särkullbarn” ropade en juristbyrå ut för ett antal år sedan i en annons. Min man som hade barn och barnbarn från första äktenskapet, hajade till och vi skrev ett testemente som i stort skulle skydda mig så länge även jag levde. Efter begravningen skickade jag testamentet till barnen.
Flickorna ilsknade till och det blev jag som fick ta ilskan. I stället för en kram som var brukligt när vi möttes, sträcktes en iskall hand fram när vidsågs hos advokaten. För att vara praktisk bjöd jag hem flickorna på lunch samma dagoch i samband med det gjorde vi en första uppdelning av godset. Jag sa tydligt att vilket beslut de än tog när det gällde laglotten skulle jag respektera det.
När de åkt med kassarna fullpackade infann sig en känsla av att en flock gamar besökt mig. Sen tycker jag att jag varit generös vid bodelningen och flickorna tog ut sin laglott direkt. Skulle någon här vara ledsen och arg borde det vara jag, tycker jag. Men det är jag som skickar brev, grattishälsningar och ställer frågor som jag inte får svar på. Jag undrar ju så varför de är arga på mig och motarbetade arvskiftet. Det hör ju till saken att det har skett ett dödsfall som gör att alla inblandade är i sorg, ibland ännu i chock. Nu hoppas jag bara att alla barnbarn så småningom tar kontakt igen. Jag saknar dem mycket. /Bonusmormor
4. När jag var i 30-årsåldern dog en farbror. En annan farbror ville köpa den avlidnes lantställe till taxeringsvärdet. Han åkte runt till alla övriga arvtagare för att få oss att skriva på. Min far var avliden sedan tidigare och tillhörde en stor syskonkull så det var många syskon eller syskonbarn att besöka. Jag skrev inte under och blev så småningom kontaktad av flera kusiner, som själva redan skrivit under men som uppmanade mig att inte skriva under eftersom de ångrade sin underskrift. Eftersom jag tydligen var den enda som inte skrev under blev jag utsedd till syndabock av min farbror som ville köpa lantsället samt hans fru och barn.
Redan efter några år ångrade jag min fasta hållning. Idag 30 år senare ser jag andra värden och skulle gärna närma mig mina kusiner men vågar inte för jag skäms. /Då – ung och dum
5. Vi syskon var 24,21 och 14 år gamla när båda våra föräldrar gick bort med två års mellanrum, bara 54 år gamla.Helt plötsligt satt vi där med ett hus fullt av saker, smycken, tavlor med mera som skulle delas upp. Dessutom hade vi mormor och en gammalmoster som fortfarande levde.
All uppdelning gick lugnt och bra. Vi hade hjälp av vår underbara faster och farbror som hjälpte till med en del praktiska saker. Var det något som vi alla önskade så lottade vi. Vår lillebror ville ju inte ha nånting egentligen, bara sina föräldrar tillbaka, så jag tog hand om en del saker han kanske kunde tänka sig i framtiden. Jag fick flytta hem till lillebror och huset några år innan vi sålde det och alla tre delade på den lilla vinst det blev.
Idag är vi tre syskon som älskar varann och jag är oerhört glad över att arvsdelningen gick så bra. Jag tror det bland annat berodde på att vi var bedövade av sorg men också så unga och inte hade blivit giriga , som jag tror man kan bli med åren, tyvärr. Idag har vi alla fin kontakt och träffas ofta. /Kajsa
