Dörren till Jacobs rum står alltid på glänt. Jag skymtar pirayan, som Jacob köpte under en av ­familjens resor till Brasilien, men jag går inte in i rummet. Kaj har gått igenom allt där inne, utan att hitta några ledtrådar om vad som kan ha hänt Jacob.

Tidigt på söndagsmorgonen den 16 mars 2008 körde 20-årige Jacob iväg med en av familjens ­bilar. Sedan dess är han spårlöst försvunnen. Varken hans mobiltelefon eller hans kreditkort har använts efter det. Hans pass ligger kvar hemma i familjens villa i Örgryte, både hans svenska och hans brasilianska pass.

Kaj vet inte ett dugg mer i dag än han gjorde för ett år sedan – trots alla tips som han har försökt följa upp, trots att fallet har uppmärksammats i både tidningar och tv, trots att polisen har sökt efter Jacob.

– Det finns de som säger till oss: ”Det vore väl bättre om de hittade hans kropp, så vet ni ­åtminstone att han är död.” Men jag kan inte tänka så. Jag kan inte ha det som utgångspunkt, säger Kaj.

I stället har han tagit fasta på det som en god vän sa: ”Så länge vi inte hittar honom så får vi utgå från att han lever.” Kaj kallar det ett omvänt hopp.

Vi träffas i villan i Göteborg, där Kaj bor tillsammans med sin fru och deras dotter, Jacobs lillasyster Anna, som även hon är adopterad från Sao Paulo i Brasilien. Jacob kom hit som tvååring 1990. Anna kom något år senare.

– De stod nära varandra, närmare än vad jag förstod. Det har jag insett nu i efterhand, säger Kaj.

Vi sitter på altanen i den välskötta trädgården.

– Det är min fru som har hand om trädgården. Jag klarar mig ifrån det, för jag är både gräs- och pollenallergiker, säger Kaj och ler lite.

Hans fru mötte jag bara kort i dörren när jag kom. Hon var på väg ut. Hon orkar inte med att prata om det som hänt med alla journalister. Men Kaj orkar.

– Att prata är ett sätt att bearbeta det här för mig. För varje gång jag pratar om det lär jag mig lite mer att leva med det. Men skriv inte att det bara är jag som går igenom allt det här. Jag talar för hela familjen, även om det är jag som råkar vara stark nog att vara med på intervjuerna.

Varje gång Kaj ställer upp på en intervju hoppas han att det på ­något sätt ska leda till att han får kontakt med Jacob, eller i alla fall att han får veta vad som har hänt. Varje gång han får ett nytt tips tänds en gnutta hopp. Samtidigt förstår han att chanserna är minimala. Det var länge sedan polisen slutade att söka aktivt efter Jacob.

Eftersom Jacob var myndig när han försvann, och dessutom tycks ha gett sig av frivilligt, är det inget ärende som polisen prioriterar. Ändå gjorde de vissa ansträngningar förra våren. De åkte ut med en hund som är specialiserad på att hitta spår i vatten och sökte vid Tjörnbroarna, eftersom bilen som Jacob körde hittades parkerad i det området några dagar efter försvinnandet.

Det var med blandade känslor som Kaj såg på medan poliserna sökte. För honom är tanken på att Jacob skulle ha tagit livet av sig svårsmält. Han nämner aldrig ordet självmord under vårt samtal där på altanen. Han berättar i stället om en glad och lojal kille som gärna umgicks med sina gamla klasskamrater, som brukade vara hemma på kvällarna och spela fotbollsspel på datorn eller titta på filmer.

En eller två gånger i veckan var Jacob ute och festade med vänner, annars brukade hela kompisgänget ofta hålla till nere i det stora rummet i källaren, berättar Kaj med en nick mot ­huset.

Efter gymnasiet, under hösten 2007, jobbade Jacob utomlands. Det var Kaj, som varit divisionschef på SKF fram till sin avtalspension för några år sedan, som lyckades ordna ett jobb åt sin son på en av företagets fabriker i Tyskland. Förra våren läste Jacob upp betyg på Komvux. Han ville bli kock.

På lördagseftermiddagen innan Jacob försvann gick han och Kaj på bio tillsammans. Innan dess tog de en öl och pratade om framtiden. Jacob såg fram emot sommarjobbet som han hade fått på Got Event, ett kommunalt evenemangsbolag. Och han hörde sig för med Kaj om familjens båt; kunde han låna den under lediga stunder i sommar?

På kvällen åt de rödtunga till middag hemma i villan. Efter det gick Jacob ut för att träffa kompisar.

När han kom hem tidigt på söndagsmorgonen var han bara inne och vände. Sedan hörde Kaj och hans fru hur en av bilarna startades.

– Han brukade alltid ta en macka i köket och sen gå och lägga sig. Och han hade alltid en väldig respekt för alkohol. Han brukade inte ens köra bil dagen efter att han hade druckit, säger Kaj för att understryka hur ovanlig händelsen var.

En kort stund efteråt tog Kaj familjens andra bil och åkte ut och letade efter Jacob, men förgäves.

Den första tiden fanns det mycket att göra. Kaj pratade med alla Jacobs kompisar. Ingen av dem kunde berätta något som förklarade försvinnandet. Tillsammans var de ute och letade efter Jacob. Flera tidningar hörde av sig, och varje kväll klockan tolv satte sig Kaj och skrev en rapport till polisen om vad han hade gjort, vilka tips han hade fått in och hur han hade gått vidare med dem.

Men framåt sommaren började intresset hos omgivningen att klinga av. Under hösten fick Kaj bara in ett fåtal tips, som inte ledde någonstans.

Familjens vänner har fortsatt att vara ett stort stöd. En av dem har sagt något som Kaj har tagit fasta på: ”Du ska inte ens försöka att begripa vad det är som kan ha hänt. Det är bara bortkastad tid.”

– Det var bra att få det rådet, säger Kaj. Det har lugnat mig lite. Nu försöker jag inte längre förstå. Jag kommer ändå aldrig att förstå. Även om Jacob kommer hem kommer jag aldrig att begripa vad det var som hände.

Under ett par månader förra våren gick Kaj i terapi tillsammans med sin fru och sin dotter, för att bearbeta det som hänt. Men de kunde inte fortsätta. Varken de eller terapeuten visste vad de skulle bearbeta – att Jacob hade försvunnit eller att han var död.

Kaj och hans fru reser inte längre utomlands tillsammans. Det ­beror delvis på att de vill att någon ska vara hemma med Anna och familjens hund, men det handlar inte bara om det.

Det går väl an att vara på resa i Europa, tycker Kaj. Då tar det ju bara en halv dag att ta sig hem till Sverige. Men när han var och hälsade på släktingar i USA kände han sig orolig. Hela tiden fanns tanken där: Tänk om de hittar honom nu.

– Mentalt kommer jag aldrig över det här, säger Kaj. Varje morgon när jag vaknar är Jacob det första jag tänker på. Och det första jag gör när jag läser morgontidningen är att se om de har hittat någon kropp.

– Men sedan får man ju hoppas att jag ändå ska kunna glädjas över saker i livet. Och det kan jag redan nu, tillsammans med goda vänner. Jag sitter inte och ältar det här hela tiden.

Man får sega vidare, konstaterar Kaj. Vad ska man göra annars?

– Om du hade frågat mig förra våren hade jag kanske sagt: ”Om ett år har vi väl kommit igenom det värsta.” Men nu tar jag bara dag för dag. Det går inte att säga att tiden läker alla sår. Det kanske är så, men så lång tid har inte gått än.