Foto: Björn Larsson Ask

Att skiljas är att dö en smula, brukar man säga. Visst, man förlorar ju en stor del av det som var en själv, och som tillhörde en själv. Men inte bara det: Man förlorar ju också den andre och mycket av det som tillhörde honom eller henne.
Skillnaden mellan traumat då den älskade dör och då den älskade går ifrån en är att i det senare fallet finns hon kvar i livet - men man får inte tala eller röra vid henne på det förtroliga sätt man är van vid. På ett sätt kan detta vara värre än ett dödsfall. Då är det inte konstigt att man blir mycket ledsen. Och arg.
- Sorgen och vreden är de starkaste känslorna vid en separation. De är tätt sammanvävda och mycket jobbiga. Men de är nödvändiga. Lär man sig att hantera dem blir de ett sätt att komma loss, säger Sirpa Leminen.
Hon jobbar på Familjerådgivningsbyrån i Stockholm och hjälper par som har svårigheter i förhållandet. För två år sedan hämtade hon en idé från hemlandet Finland: Hon startade kurser i konsten att separera - så kallade separationsseminarier som
hålls i Familjerådgivningens regi (se faktaruta).
- Det finns en ökad medvetenhet i samhället om hur svåra upplevelser kan påverka oss negativt för en lång tid framöver om de inte bearbetas ordentligt. Vid stora olyckor finns det krisgrupper. Och för de sörjande efter en nära anhörigs död finns det sorgegrupper. Men för de 100 000 personer som varje år skiljer sig i Sverige har det tidigare inte funnits någon hjälp, utöver samtalsterapi.
Seminarierna som Sirpa håller i är ingen terapi, vill hon betona. De är en pedagogisk metod med terapeutiska effekter.
- Är man helt nyligen separerad och inne i en djup kris bör man söka hjälp på annat håll, hos en terapeut.
Det man får under seminarierna är kunskaper och andras erfarenheter om vad som brukar hända inombords under en skilsmässokris och hur man ska kunna ta hand om detta inre tumult, bygga upp självkänslan på nytt och gå vidare. Man får också stöd från seminarieledarna och de andra i gruppen under en omställningsperiod som för många är mycket svår. Den
som man fick stöd i förut är ju inte längre tillgänglig.
- Visst är det bra om den andre orkar stå kvar ett tag när separationen är ett faktum och förklara varför det är slut och ta emot gråt och skäll. Det gör det lättare att ta farväl. Men många klarar inte av det, utan bryter kontakten. Ibland är det också kanske nödvändigt, om det förekommer hot eller om man annars bara ger efter för den andres önskemål att man ska stanna.

Alla sorters människor kommer till Sirpa Leminens seminarier. Men det har alltid varit flera kvinnor än män som deltagit.
Familjerådgivaren Per Danielson, som också är med och leder seminarierna, tillsammans med Sirpa, har ingen given förklaring varför det är så.
- Jag vill inte generellt påstå att män skulle vara sämre än kvinnor på att tala om känslor. Det är inte min erfarenhet efter många år som familjerådgivare. Däremot kan jag tänka mig att det hos många män i vår kultur finns en attityd att man bör klara av problemen på egen hand, eller att män oftare än kvinnor tar till
olika flyktvägar, som att gräva ned sig i arbetet, ta till alkohol eller snabbt gå in i nya förhållanden.
Men det är viktigt att gå till botten med sina känslor, säger Sirpa Leminen. En obearbetad sorg och vrede ligger kvar i själen och skaver. Den stör inte bara personen som bär på de oförlösta känslorna, han eller hon tar också med sig dem in i nästa relation.

Att skiljas är mycket sorgligt, även om man senare får det bättre, betonar Sirpa Leminen. Utöver att man förlorar den man älskat och mycket av det man haft gemensamt, går också många drömmar och förhoppningar i kras. För en del kan det kännas som om man blivit berövad både framtiden och historien.
Att prata om sina känslor och vad man varit med om, och att lyssna till andras berättelser, är den huvudsakliga metoden som tilllämpas på separationsseminarierna. Här får man tala till punkt. Och man blir garanterat lyssnad på, utan att bli dömd. Det är en befrielse i sig.
Sirpa Leminen vill också framhålla gråtens betydelse. Hon skiljer på två sorters
gråt. Man kan se dessa två tydligt hos barn. Den ene är ”snyftgråten”, som är ett slags rop på hjälp, kom och ta hand om mig. Den andra är den hejdlösa gråten, då ingen kommer, då det kanske inte finns någon som någonsin mer kommer och klappar om mig. En desperat gråt, som är den verkligt förlösande.
- Många är rädda för att gå in i den. Man tror att man aldrig ska kunna sluta. Men det kan man förstås.
Denna sortens gråt kan man bara få tag på då man gett upp hoppet, då man lyckats stirra in i sanningens vitöga och sett att förhållandet faktiskt är slut. Helt slut.
Att komma dit är inte så lätt.
- Nej, känslorna finns ju kvar, förmodligen hos båda parterna. Och hoppet är ju det sista som överger oss. Men åtminstone den ena har fattat ett beslut, som många gånger är oåterkalleligt.

Varför, varför, ropar den som övergivits. Den som lämnar har kanske inga tydliga svar, vet kanske inte ens själv. Det hjälper inte om man lovar att bättra sig, fixa till det ena eller det andra.
Insikten är förstås oerhört
smärtsam, för den som inte vill att förhållandet ska vara slut. Men man måste ta den till sig, säger Sirpa Leminen, genom att försöka analysera sig själv, den andre och hur förhållandet var.

I boken När ett förhållande tar slut (Forum, 1996) ställer författaren Bruce Fisher ett antal frågor som man ärligt bör besvara: Var du och din partner sanna vänner och hade gemensamma vänner? Litade ni på varandra och ställde upp för varandra? Hade ni gemensamma intressen och mål? Alla nekande svar kan ge en ledtråd till varför förhållandet kraschade.
Att bli lämnad är ofta svårare än att vara den som lämnar. Det skriver Lilian Edvall i Skilsmässoboken (Bonniers förlag, 2000). Dels är man inte lika förberedd som den som redan fattat ett beslut, dels måste man ta sig igenom de svåra känslorna av att ha blivit ratad, att man inte duger.
Den andra stora känslan vid en separation - vreden - blir ofta värre hos den som övergivits. Ett hugg med kökskniven skulle bäst motsvara den smärta man känner, skriver Lilian Edvall.
Vad gör man? Skriker. Springer sig trött. Pratar och skriver om sina känslor. Analyserar dem: kan det ligga andra svårare känslor och tidigare händelser bakom veden?
Sirpa Leminen kan hålla med om att det oftast är svårare att vara den som blir lämnad. Att 12 av 15 deltagare på den senaste kursen tillhörde kategorin övergivna bekräftar det. Men att vara den som lämnar är också tufft.
- Ofta älskar man ju den andre fortfarande, på något sätt. Man kan tycka synd om den andre, känna skuld och vara lika rädd för framtiden och ensamheten som den man lämnar är. Dessutom behöver det inte vara så att den som först börjar tala om separation är den som tagit det verkliga initiativet. Det kan vara den andre som drivit fram ett sådant beslut.

Fungerar seminarierna? Har de effekt?
Ja, det är Per Danielson övertygad om.
- Det är fantastiskt att se skillnaden på hur deltagarna ser ut i början och hur de är i slutet. De kommer hit, ledsna, nedslagna, arga och med sänkta huvuden. På avslutningen är stämningen
uppsluppen. Människorna går härifrån med stärkt självkänsla och nya insikter. De är redo att ta sig an livet igen.