Han var en av många svenska turister som på några få minuter kastades från ett lättjefullt liv som turist till en situation som kan liknas vid att vara utsatt för ett brutalt krig.
Först gällde det att undkomma tsumanins förödande och livsfarliga vågor, sedan att upptäcka och besluta att det liv som fanns i behåll kunde användas för att hjälpa andra.
Zsolt Somogyi, företagare med stora datakunskaper från Upplands Väsby, blev volontär i det katastrofdrabbade Phuket. En av tusentals som utförde stora insatser när allt var som värst. Människor vars liv har förändrats för alltid av vad de genomgick i spåren efter flodvågornas härjningar.
I åtta dagar ägnade han och hans fru Erika all sin kraft åt volontärarbetet. Deras fjortonårige son Janos bistod dem, men självklart fick han inte följa med sin pappa till de områden där nästan allt var förintat och där tusentals människor låg döda.
- Vi hade tur som klarade oss. Min fru Erika och jag hade unnat oss en festlig kväll. Vi dansade nästan hela natten och kom hem
vid femtiden på morgonen, glada och lite berusade.
Sonen väckte dem:
- Det flyter bilar på gatan, sa han.
- Den första vågen hade kommit. Vi gick ut men vi fattade inte vad som hade hänt. Vi gick ned till stranden Kata beach där vattnet hade dragit sig ut så att botten var torrlagd, minst 150 meter. Plötsligt var det som att havet spottade. ”The sea is coming”, skrek någon. Jag såg ut mot horisonten, sjön löpte amok och vågen fyllde den torrlagda botten på tio sekunder.

Hela familjen klarade sig och kunde ta sig upp på en kulle tillsammans med en grupp andra människor. Efter åtta timmar vågade de sig ned. Och vid ett av hotellen såg Zsolt de första döda kropparna.
- Min fru och jag tänkte tidigt att det måste finnas barn som behöver hjälp och tröst. Så vi bestämde oss för att söka upp ett sjukhus och hittade en taxi som tog oss till Phuket town.

Det som mötte dem där var åsynen av tusentals skadade människor. De letade efter ensamma barn de kunde hjälpa och anmälde att de kunde tala flera språk.
- Det tog bara några minuter så fick vi veta att man behövde hjälp vid katastrofcentret som upprättats vid City Hall.
Detta var annandagens kväll. Utanför stadshuset i Phuket fanns redan en grupp svenskar som startat en volontärorganisation. De hade satt upp en skylt där det stod Sweden och bredvid fanns en blågul flagga. Inne i ett av husen hade ett antal länder satt upp tillfälliga ”ambassader”. Men inte Sverige. UD upprättade sitt högkvarter på Pearl Village Hotel, en timmes taxiresa från katastrofcentret.
- Det var obegripligt och ett stort misstag menar jag. Svenska volontärer försökte övertala UD att flytta, men förgäves. Överhuvudtaget förstår jag inte tjänstemännens attityd. Alla andra länder drog nytta av volontärerna, integrerade dem i sin organisation. Men inte svenskarna. När volontärer erbjöd hjälp behandlades de som ”pain in the ass”.
De thailändska myndigheterna däremot tog emot hjälpen. Zsolt Somogyi sattes att gå igenom databaser med namn på skadade, saknade och döda. Han rensade materialet
från massor av fel, dubbelbokföringar, fel nationalitet etc. UD-folket erbjöds de tvättade datalistorna men ville inte ta emot dem.

Vid centret kom han tidigt i samspråk med några andra volontärer. Det var Dennis från Holland, Jim från USA, Steven från England och Mark från Nya Zeeland.
- Vi bara sprang på varandra och efter en stund beslöt vi att bilda International volunteers organisation. Jim var duktig på att organisera. Steven hade god kontakt med polisen som genast gav oss utrustning, jag hade datakunskaper. Vi började med att värva fler volontärer. Vi registrerade dem och frågade: vad kan du? Vilka språk talar du? Sjukvårdsutbildning?
På ett dygn växte den internationella volontärstyrkan från fem till femhundra personer från 22 nationer. Många var thailändare.
Dag två åkte Zsolt Somogyi med en grupp volontärer till Khao Lak, ett av de svårast drabbade områdena. Han möttes av en grupp brittiska och australiska obducenter som redan var igång med arbetet att ta hand om döda kroppar. Volontärerna
fick uppklippta svarta sopsäckar att trä på kroppen, handskar och mössor.
- Vi lossade lastbilar fulla med lik. Kremeringarna hade stoppats, vi bar fram is, vi hjälpte till med att ta DNA-prover, det var fasansfullt.
De thailändska myndigheterna begärde kontinuerligt hjälp av volontärerna.
- De sa: vi behöver tio volontärer till sjukhuset för att lasta kistor. Vi behöver folk med datakunskaper. 24 000 matpaket kördes ut i byarna och några måste sitta på lastbilsflaken i 50-gradig värme och träffa skadade och förtvivlade människor. Allt detta och mycket annat gjordes av volontärer.

De utländska ”ambassaderna” vid katastrofcentret ville också ha bistånd. Zsolt Somogyi lämnade Ungern för över 20 år sedan. När en extrainsatt ungersk konsul kom till Phuket, sedan ambassadören brutit samman och åkt hem, bad denne på stående fot Zsolt att representera sitt gamla land.
- Kan du sitta kvar här vid Ungerns bord medan jag åker till sjukhusen för att leta upp skadade ungerska turister.
- Holländaren Dennis jobbade
hela tiden bredvid sin ambassadpersonal. Sydafrikanerna bad om hjälp och då jobbade jag åt dem i några timmar.
Han beskriver ”International Volunteers” som ett sammansatt nätverk utan fast ledningsstruktur.
Man turades om att vara ”ledare”, den ur kaos spontant framvuxna organisationen fungerade och man lyckades bli effektiv, menar Zsolt Somogyi.
- Vi litade på varandra, vi var prestigelösa och ingen, varken män eller kvinnor, var ”macho” och det var viktigt.

Han tror att de allra flesta i en motsvarande situation som den som han och tusentals andra chockartat kastades in i, och överlevde, har viljan att hjälpa.
- Viljan ja, men kanske inte kraften. Och det är inget att moralisera över, tvärtom har jag en stor förståelse för dem som inte orkade ställa upp som volontärer. Det finns så många andra sätt att hjälpa till i efterhand här hemma i Sverige.
Tillbaka i Sverige gör smärtsamma bilder från dagarna och nätterna i Phuket sig påminda och en del av dem är svårare än andra att bearbeta. Det är inte de
dagar då döda kroppar skulle bäras, tas ut ur säckar för DNA-prov och sedan läggas tillbaka igen som jagar honom.
- Nej, mina värsta minnen är från de nätter då jag satt framför datorn och tittade på bilder av döda människor, hundratals, för att försöka para ihop deformerade kroppar uppsvällda till oigenkännlighet - med ett namn och ett identitetsnummer.
- Bilderna från mitt stirrande in i en dataskärm dyker upp framför mig, väldigt obehagligt, säger Zsolt Somogyi.

Han tror att volontärerna från Phuket kan spela en viktig roll vid en kommande katastrof och på frågan om han själv skulle kunna tänka sig att då ”rycka ut” för att bistå, svarar han:
- Absolut. Jag har levt ett bra privilegierat liv och har Sverige att tacka för mycket. Vi som var där vet att volontärer gjorde stora insatser, utan erfarenhet av katastrofer, av döda kroppar.
- Men volontärer måste integreras i räddningsarbetet. För att det ska kunna ske måste organisationen vara prestigelös och ta emot hjälp utan revirtänkande.
Att ha kvar
beslutsnivån på hög politisk nivå tycker han är fel, och jämför med vad han bevittnade vid en svår trafikolycka utanför Uppsala i somras.
- Den illustrerade hur väl det fungerar vid en akut lokal katastrof. Den ambulansförare som kom till platsen inser vidden av olyckan som var stor. Han kallar omedelbart på ytterligare två ambulanser och en helikopter. Det kunde han ensam göra. Men vid tsunamin ska allt plötsligt lyftas till höga nivåer, och allt går långsamt trots att behovet av en snabb insats är så stort.