I efterhand har neurologen Jill Bolte Taylors massiva hjärnblödning 1996 beskrivits som ”en forskningsmöjlighet som ingen hjärnforskare vill ha” – nämligen att sitta på första parkett till sin egen stroke. Ett blodkärl hade brustit i vänstra hjärnhalvan och hon upplevde hur den ena funktionen efter den andra försvann. Efter några timmar kunde hon inte längre gå, tala, skriva, läsa eller komma ihåg någonting ur sitt eget liv.

Men hon var vid medvetande. Och hon andades.

– Jag förlorade hjärnans förmåga att processa information på ett normalt sätt. Istället för varseblivning hamnade jag i ett konstigt esoteriskt tillstånd, som om jag var flytande. Jag skiftade från att vara en avgränsad, fast enhet till ett konglomerat av miljarder saker.

Jill Bolte Taylor blev världskänd när hennes berättelse filmades av föreläsningssajten TED i februari 2008 och fick rekordmånga visningar. Året därpå kom boken ”Min stroke” som hittills har översatts till 29 språk. Nu har håller hon på med ett filmmanus om upplevelsen av att enbart ha tillgång till funktionerna i högra hjärnhalvan, till dess hon tack vare envishet, mammans stöd och sin egen kunskap om hjärnan kunde bygga upp den igen, inifrån och ut.

Det tog åtta år. I dag, i telefon från Bloomington, Indiana, hörs inte ett spår av hjärnblödningen i Jill Bolte Taylors tal.

Förändrade stroken din syn på medvetandet?

– Tänk bara att förlora halva förståndet! Nu ser jag det som att medvetandet är allt utom traditionell neurologi, men också trefaldigt: kognitivt, emotionellt och fysiologiskt. Kroppen reagerar på känslor och tankar.

Jill Bolte Taylor är född 1959. Neuroanatomiker blev hon på Harvard genom att doktorera på studier av hjärnvävnad från schizofrena; privat var hon särskilt intresserad eftersom hennes storebror diagnosticerats med sjukdomen. För att öka människors vilja att donera hjärnvävnad höll hon ofta föredrag om hjärnforskning på temat Ur kunskap kommer bot. Men den kunskapen räckte inte den där decembermorgonen 1996.

Hur skulle du beskriva vad som hände?

– Jag förlorade de celler som stödjer tänkandets medvetande, kunde inte förstå språk eller matematik eller vad det var för vits med att ens skapa något sådant. Men min kropp var ju fortfarande medveten, vilket innebar ett totalt skifte i hur jag uppfattade verkligheten.

Hon berättar hur hon såg allt suddigt, som när man fokuserar bakom ett föremål. Då träder inga detaljer fram och inga konturer avskiljer. Allt är blandat, hör ihop.

Effekterna menar hon beror på att den högra hjärnhalvan fick ta över efter stroken. Jill Bolte Taylor talar om hur hennes kreativitet, intuition och förmåga att se helhetsbilder utvecklades – så hon fick en helt annorlunda erfarenhet av vad som var ”normalt”. Som när hon förlorade känslan för kroppens gränser.

– Var började jag? Var slutade jag? Det var som om jag var enorm och stod i förbindelse med allt som finns.

I en Oprah Winfrey-show har hon sagt att den första tiden var som att befinna sig i ett tillstånd av nirvana och samtidigt ha en stark känsla av att själv vara levande. Där är världen fylld av medkännande, kärleksfulla människor.

Skulle du kalla det andligt?

– Jag har aldrig använt det ordet. Jag erfor en eufori, där inga känslor i mina nervbanor förhöll sig till dåtiden eller hade rädslor inför framtiden. Allt handlar om att alla ens sinnen i det tillståndet är i nuet, i det som pågår här och nu. Eufori är inte lycka, utan ett slags förnöjsamhet. Den är varken positiv eller negativ.

– Flera av mina vetenskapsvänner har undrat om jag blev upplyst. Det har jag heller aldrig sagt. Men min erfarenhet kan ha satt igång samma system av nervbanor.

Var du rädd för att du var icke-normal?

– För mig blev det nya normalt. Men jag undrade ju om jag någonsin skulle återkomma till det sätt som jag var van vid att vara. Nu var det inget jag strävade efter, eftersom det inte var bättre än det jag vunnit genom hjärnblödningen.

– Jag, Jill Bolte Taylor, hade varit definierad av de celler som fanns i vänstra hjärnan. När de slogs ut skiftade jag till en känsla av ”vi, en mänsklig familj på planeten Jorden”. Mina prioteringar ändrades.

Men vänstra hjärnhalvan är ju den man kommunicerar med, så det är klart Jill Bolte Taylor tränade på att få tillbaka språket och bli ”så normal som man tror att man är”. Som att återgå till sitt avlönade jobb som forskare och lärare. Inte minst ville hon kunna bli hörd i världen.

Och det har hon blivit. 2008 utsåg Time magazine Jill Bolte Taylor till en av världens 100 mest inflytelserika personer.

– Men mitt sätt att relatera till mig själv och omvärlden är förändrat. Istället för att se mig som separat och isolerad, är jag medveten om att jag är en del av hela den mänskliga gemenskapen. Som en enda energi, jag är samma som du fast du sitter på andra sidan jordklotet.

För Jill Bolte Taylor handlar väldigt mycket om nervbanesystemen. Som när hon skulle lära sig sina negativa känslor på nytt. Fast att få tillbaka ilskan tyckte hon kändes förfärligt inuti, axlarna som spändes, håret som reste sig i nacken, hjärtklappningen. Jo, om man vill vara en levande människa behöver man även sådana känslor, menar hon.

– Men om man blir arg, ska man inse att man bara kör just det nervbanesystemet och fundera: Vad gör ilskan med mitt liv? Jo, dumpar alla kemikalier det för med sig i blodomloppet. Ta ansvar! Det är bara celler som kommunicerar med andra celler. Verklig frihet får man när man lär sig att vi har ett val att köra in i ett visst nervbanesystem – eller ta ett annat. Vi behöver inte vara slavar under det som pågår i oss.

Det låter buddistiskt?

– Den högra hjärnans medvetande är i linje med buddistiskt tänkande, ja.

Mediterar du?

– Nej, så fort jag sätter mig still hamnar jag rakt in i vänstra hjärnan och börjar analysera. Jag går i naturen, för det handlar om att föra tillbaka sinnena till nuet: Vad känner du, vad hör du? Tänkandet tar ditt sinne någon annanstans.

Och det vill inte Jill Bolte Taylor, utan konstaterar att skolan och samhället belönar den vänstra hjärnhalvans förmågor alldeles för mycket. Områdena för musik, konst och fysisk träning – som har sina färdighetsuppsättningar i högra delen – nedvärderas.

– Vetenskap aktiverar vänsterhjärnan, där vi sysslar med linjärt tänkande. Om vi inte kan bevisa något definieras det som icke verkligt. Mätbarhet är viktigt – men bara halva sanningen. Den andra halvan handlar om hel­heten, hur saker och ting hör ihop. För att få ett sunt perspektiv på världen behöver vi en balans mellan dessa båda.