Anders trodde att han äntligen stod stadigt i sina 44:or. Det skulle visa sig vara en illusorisk säkerhet.
Han hade inte haft det helt lätt under uppväxten. Talar om en ”viss psykisk och fysisk misshandel”. Men värst var alla svikna löften och den dåliga känslomässiga kontakten med båda föräldrarna.
I elvaårsåldern skilde sig föräldrarna. Mamman bildade så småningom ny familj. Pappan likaså - och flyttade till Stockholm. Anders fick följa med pappan.
I tonåren började Anders gå mycket på krogen. Drack alldeles för mycket. Blev alkoholist och betedde sig mot andra som man inte bör göra. Det gällde även flickvännerna. Misskötte också studierna på Handelshögskolan.
Genom självhjälpsgrupper och terapi kom han över sitt missbruk och dåliga beteende. Han prövade yoga och meditation. Allt pekade uppåt.
- Jag är tacksam för de vanliga människorna som hjälpte mig i självhjälpsgrupperna. De räddade förmodligen mitt liv.
Men så kom nästa slag. Strax före en vistelse i Australien fick han beskedet att hans mamma led
av obotlig cancer. Kontakten med mamma hennes sista levnadsår blev tätare än förr. Mycket blev ändå osagt. Och det var en plåga att se hennes dödskamp.
- Hon kunde inte försonas med tanken på döden.
Kraften i den sorg som drabbade Anders var övermäktig. Trots all terapi och andra former av inre arbete kunde han inte ta sig ut på andra sidan av den mörka tunnel han hamnat i. Han mådde mycket dåligt.
Det var nu Anders Magnusson kom i kontakt med det som i dag är hans liv: Grief recovery work - sorgebearbetning. Genom en kompis i Australien fick han tips om en bok av John W James och Russell Friedman - The Grief Recovery Handbook. I 25 år har författarna lett kurser i USA om hur man hanterar sin sorg och boken ger en enkel vägledning i hur man går till väga.
Anders kämpade sig igenom bokens handlingsprogram tillsammans med några killkompisar, som liksom han levt ett hårt liv. Istället för att ägna söndagarna åt baksmällor tog de hand om sina känslor.

För Anders Magnusson var bearbetningen så fruktsam att han gick en utbildning för att kunna bli handledare i hur man hanterar sorg efter svåra förluster. Han översatte boken och för ett år sedan startade han Svenska institutet för sorgebearbetning - en svensk gren av den amerikanska förlagan Grief Recovery Institute.
När jag träffar honom i det lilla utbildningsföretagets lokaler i centrala Stockholm ser han nästan oförskämt fräsch och lugn ut. Vadå komplicerad uppväxt? Vadå nykter alkoholist?
- Jag har gått igenom mycket, men bearbetat det mesta.
Det är givande att sitta och samtala om sorg med Anders Magnusson. Sällan tar man ju sig tid att tänka på detta tunga livstema. Och sorg är knappast ett populärt samtalsämne bland vänner och arbetskollegor.
Om man säger något om det brukar det vara något klichéartat: Det går över. Tiden läker alla sår. Det är bara att bryta ihop och komma igen.
Snarare är det nog så att man gör sitt bästa för att undvika sorgen. Om någon annan drabbats tassar man på tå. Vill inte störa. Vill inte säga något som förvärrar.
Råkar man ut för en förlust själv flyr man gärna in i något som lindrar: mat, alkohol, intensiv träning, fantasier (filmer, tv, böcker), sex, arbete eller shopping.
Men sorg är en helt naturlig känslomässig reaktion på en förlust. Den är smärtsam, men inte farlig i sig. Farlig blir den bara om man försöker undvika den eller begrava den under sådant som ger en tillfällig lättnad.
- Då förblir den oförlöst, och förhindrar att man igen kan känna verklig lycka och frid.
Anders Magnusson vill betona att hans företag inte sysslar med terapi. Att vara ledsen och arg då en älskad person försvinner ur ens liv, eller då man pensionerar sig eller tvingas amputera ett ben, är inte sjukligt utan helt normalt.
- Vad vi ger på våra kurser är kunskap om vad sorg är och hur man ska hantera den.
Sorg definierar han som ”de motstridiga känslor som orsakas av en förändring eller ett slut på ett välkänt livsmönster”.
Även positiva förändringar kan ge upphov till sorgsna känslor. Och när någon man älskar dör efter en lång tids sjukdom kan man känna en viss lättnad över att den sjukes lidande är slut, samtidigt som man förstås gråter av saknad.
Den första reaktionen på en förlust är ofta en känsla av bedövning. Livet stannar upp. Man stänger av omvärlden. Går in i sig själv. Den kan vara i timmar eller dagar.
Anders Magnusson tycker det är fel att kalla denna första fas, om man nu överhuvud ska prata om faser, för förnekelse. (Vilket är vanligt. Den föreställningen kommer från Elisabeth Kübler-Ross, som intervjuat många människor som fått besked om att de lider av en dödlig obotlig sjukdom.)
- Om en närstående har dött vet man ju vad som har hänt. Det finns inget att förneka.
Annorlunda är det om kvinnan man älskar en dag säger: Det är slut! Jag vill dig inte mer! Då är det förstås naturligt att först vägra tro att det är sant. Det känns för overkligt. Nyss var vi ju så förtroliga! Istället kämpar man för att ställa allt till rätta igen.
Vad man kan göra i det läget är att tänka över relationen på djupet. Våga ifrågasätta den.
Kanske man då till slut inser att kärleksförhållandet faktiskt är slut.
- Då kommer sorgen på nytt. Och man får börja om i sitt sorgearbete.

Känslomässigt åker man berg- och dalbana i sorgen. Stunder av relativ frid kastas omkull av gråtattacker eller vredesutbrott. Självklart blir man utmattad av dessa tvära kast och alla jobbiga känslor. Koncentrationsförmågan försämras. Man glömmer saker och ting. Är mentalt frånvarande. Kan lätt råka ut för nya olyckor. Sömnen rubbas. Lyckas man somna på kvällen vaknar man ofta i vargtimmen och känner sig utslagen då det är dags att gå upp. Maten blir lätt ett annat problem. Antingen äter man inte alls eller alldeles för mycket, för att trösta sig.
Hur länge lidandet varar är individuellt och beror förstås på vad man råkat ut för.
- All sorg är individuell. Det går inte att förutsäga hur man ska reagera. Om man kan inte klandra någon för att gå för länge i sorg över en ”småsak”, som att katten dött.
Många gånger kan det också vara så att sorgen som utlöses av en förlust inte bottnar i just den händelsen, utan i en förlust som ligger långt tillbaka i tiden. När man bearbetar sin sorg på institutets kurser får man därför göra upp ett ”förlustdiagram”. På en tidslinje som sträcker sig från ens allra första minne fram till nutid ska man markera alla de gånger man varit med om en smärtsam förändring: dagen då man började skolan, stunden då första pojkvännen gjorde slut, veckan då både mormor och morfar dog.

Sedan ska man välja att arbeta vidare med den relationen som känns minst avslutad, mest ofullständig. Syftet är att bli klar över, och uttrycka allt det som kunnat vara annorlunda, bättre eller mer av. Det behöver inte vara det senaste förhållandet, det som gör att känslorna av sorg blivit så akuta.
- När jag försökte ta mig igenom sorgen efter min mammas bortgång märkte jag att den relation som var mest obearbetad var den med min pappa, som fortfarande lever.
Först måste man se och acceptera sitt eget ansvar för att just den relationen känns ouppklarad. Det var
förmodligen inte bara hans fel att han en dag tog sitt pick och pack och drog. Och brorsan hade kanske en anledning till att han aldrig kunde förlåta dig för vad du gjort innan han dog.
Också här ritar man ett diagram, en tidslinje på vilken man markerar alla viktiga händelser som inträffat i relationen med den personen. Hur tänkte du då? Vad gjorde du? Hur kände du?

I nästa steg skriver du ett brev till den du förlorat. Där uttrycker du allt du borde sagt: All tacksamhet du trots allt känt. Du erkänner din skuld och ber om ursäkt. Och du förlåter den andre för vad han eller hon gjort - efter att få ha uttryckt din smärta och besvikelse.
Brevet ska du helst läsa upp för någon som vill lyssna. Det kanske känns fånigt, men resultatet har sällan en bestående effekt annars, säger Anders Magnusson. En uppläsning inför ett vittne har en starkt befriande effekt. Man får sina känslor bekräftade.
Fast du ska inte skicka det till den som du förlorat - även om han eller hon är i livet.
- Att uttrycka sin tacksamhet för det goda som varit och be om ursäkt kanske man kan göra. Men för den andre kan det upplevas som ett personangrepp att bli ”förlåten”. Han eller hon kanske tycker att det är bara du som gjort fel.

Fast Anders nöjde sig inte med att läsa upp sitt brev för ett vittne. Han kontaktade sin pappa och de fyra flickvänner som det blivit slut med. Ville säga de positiva saker som aldrig blev sagda. En av flickvännerna sa nej. De tre andra sa ja. En av dem var Camilla, som nu är hans fru.
- Jag gjorde det inte först och främst för min skull. Jag gjorde det mest för deras skull, så att de skulle få en chans att bli klara med vår relation på ett bra sätt.
Ärligt?
- Javisst. För min egen del var jag klar. Jag hade en önskan att ställa allt till rätta, men bad inte om att få deras förlåtelse, jag hade ju redan förlåtit mig själv.

En del av sorgen kan man dock, såvitt Anders vet, aldrig bli fri från: saknaden, längtan, efter den eller det man förlorat.
- Den känslan skulle jag heller aldrig vilja vara
fri från. Den tillhör livet och gör mig till människa. Men det är ändå befriande att kunna säga - i ett brev riktat till den man förlorat: vår relation är nu uppklarad och fullständig. Nu kan jag med varmt hjärta säga att jag älskar dig och saknar dig. Farväl.

Boken som Anders Magnusson översatt heter Sorgbearbetning och är utgiven på eget förlag. Se: www.sorg.se