Var börjar tron? Var slutar den? Och var tar traditionen vid? Rachel Baran Ouaki bekänner sig till den judiska tron men talar hellre om den judiska traditionen än om Gud.

– Tron är inte det viktigaste i min judiska identitet, slår hon fast.

Visserligen tänder hon ljus om hon är hemma när sabbaten inleds på fredag kväll och visst går hon i synagogan ibland. Hon har genomgått den judiska motsvarigheten till den kristna konfirmationen, bat mitzva kallas den när det handlar om flickor.

Men hon omfamnar inte så många av dogmerna inom religionen. Hon säger att hon kämpar med tron, att hon har svårt att föreställa sig Gud såsom han framställs i Tora, judarnas heliga skrift som är identisk med moseböckerna i den kristna Bibeln. Nog vill hon gärna tro att det finns någon sorts gudom, annars skulle tillvaron vara ganska meningslös. Ibland, som när hon är ute i vacker natur, är det lättare att tro att en gud har skapat detta vackra. Men är Gud närvarande där? Nja.

– Viktigast med att identifiera sig med en tro är hur den yttrar sig bland de människor som bekänner sig till den. Hur de är mot sin familj och sina medmänniskor.

– Så när jag tänder sabbatsljusen är det inte för att göra Gud glad. Inte i första hand, men om hon eller han eller det blir glad så är det trevligt.

Rachel Baran Ouaki är född och uppvuxen i Stockholm och uppfostrades i den judiska traditionen. Hon gick judisk förskola och grundskola, men när det var dags att välja gymnasieskola avstod hon från att följa sina gamla klasskamrater och valde Thorildsplans gymnasium med en betydligt mer blandad skara elever. Hon tyckte att det blivit lite av ankdamm i den gamla skolan.

Nu är hon 29 år gammal, pluggar till gymnasielärare i religion och psykologi och jobbar extra som pedagog på Judiska museet på Hälsingegatan och är sambo med en ickejudisk kille.

I sitt jobb på museet tar hon emot skolklasser och berättar om den judiska traditionen och religionen. Många frågor från eleverna handlar om reglerna inom judendomen: helga sabbaten, inte äta viss mat, omskärelse för att nämna några.

Rachel Baran Ouaki brukar svara att det visst finns en mängd regler men att den judendom som hon känner är mycket tolerant. Själv har hon valt att inte leva i enlighet med alla de judiska buden.

Hon brukar också framhålla att den liberala judendomen i stor utsträckning har utvecklats med sin tid. Inom den judiska gruppen i Sverige idag lever de flesta inte i enlighet med buden.

De judiska matreglerna, kosher, följer hon inte. Fast blodpudding kommer inte i fråga.

– Blodpudding är väl det sista steget mot fullständig slapphet och förtappelse, säger hon med ett skratt.

Det är svårt att bortse från Förintelsen när man talar om hur judar lever idag. Nazisternas folkmord på sex miljoner judar kastar fortfarande sin skugga över det judiska folket.

Rachels polska morföräldrar överlevde koncentrationslägren. Många andra släktingar gick under.

Sjävklart har den mörka historien påverkat hennes syn på sitt judiska arv. När hennes folk var så nära utplåning blir ansvaret så mycket större att föra traditionen vidare.

– Många av mina släktingar har dött för att de är judar. Ska jag då klaga över att det kan vara jobbigt att vara judinna i Sverige idag?

Fast i ärlighetens namn tycker hon inte att det är särskilt svårt att vara judinna i Sverige. Rachel Baran Ouaki har inte blivit föremål för uttalad antisemitism. Däremot har hon hört en del schablonartade fördomar.

– Men jag tycker att toleransen är stor här i Sverige. Viktigt är också att betona det positiva och livsbejakande inom judendomen. Jag lever inte som judinna i skuggan av Förintelsen, eller i rädsla för antisemiter.

Även inom judenheten är toleransen stor, anser hon. Fast det finns ju gränser, liknande dem inom islam. En är att inte avbilda Gud, vilket Rachel gjorde när hon gick på den judiska förskolan. En vikarie med diffusa begrepp om judendomen föreslog att barnen skulle rita Gud. Rachel ritade en skäggig farbror uppe på ett moln och visade stolt upp verket för sina föräldrar, som blev lindrigt förtjusta. Idag skrattar hon åt minnet och säger att hon personligen inte skulle bli särskilt upprörd om någon fick för sig att avbilda Gud – hon är ju inte ens säker på att han finns.

– Jag är inte helt klar med min syn på Gud. Men jag är inte beredd att säga att det inte finns någon gud. Ibland kan jag tänka att det finns en gudomlig kraft som verkar.

Inom judisk lag avgör mammans härkomst om barnen betraktas som judar. Barn med judisk mamma och ickejudisk pappa är judar, däremot inte om det omvända förhållandet skulle råda. Rachel har ännu inga barn, men har talat med sin sambo, som är ickejudisk svensk, om eventuella barns uppfostran. Svaret har blivit att de ska försöka vårda båda traditionerna och exempelvis fira både jul och hanukka.

– Jag tror inte att det blir förvirrande för barnen. De blir snarare berikade av två kulturer.

Oavsett om Gud finns eller inte försöker Rachel följa den gyllene regel, som formulerades århundradet före vår tideräkning av den berömde rabbinen Hillel. En man bad honom sammanfatta judendomen på så lång tid som mannen kunde balansera på ett ben.

– Hillel svarade då: Det du inte vill att någon ska göra mot dig ska du inte göra mot någon annan. Han avslutade med orden: Det är hela Toran, resten är kommentarer och förklaringar, gå nu och studera dem.

Sentensen liknar mycket Jesus budskap: Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem”. Skillnaden, att Hillel talade om vad man inte ska göra, är nog så viktig, anser Rachel. Dina önskningar och behov kan vara helt andra än din medmänniskas. Om man däremot undviker att göra något som den andra inte vill gör man inte sig själv till norm.

Rachel Baran Ouaki har funderat mycket kring vad som händer efter döden men konstaterar att judendom är en religion som fokuserar på livet och att leva sitt liv på rätt sätt gentemot Gud och sina medmänniskor.

– Jag vill tro att man hamnar hos Gud på något sätt men har inga större förhoppningar. Jag tror i alla fall inte på helvetet.

En återkommande diskussion i den svenska judenheten är om man kallar sig jude i Sverige eller svensk jude, det vill säga om man sätter sin judiska identitet först eller sin svenska. Rachel Baran Ouaki säger att hon är svensk judinna, men att det avgörs av det svenska samhällsklimatet. Skulle omskärelse av judiska pojkar förbjudas eller möjligheten att leva ett judiskt liv begränsas på annat sätt skulle hon förmodligen flytta. Om man förbjuder omskärelse så kommer snart andra förbud och begränsningar att följa, tror hon.

Men just nu trivs hon som svensk judinna.

– Jag bodde i Israel en kort period och då insåg jag hur svensk jag var. Jag gillar köer och att man ringer innan man hälsar på.