– Det är inget tråkigt med att bli äldre. Det enda trista är att vi inte kan dansa längre.

– Joho, jag orkade ju dansa fem danser när vi var nere i Bulgarien sist.

– Fem danser på 14 dagar! Det är väl inte mycket?!

– Nej, man börjar väl bli gammal …

Dorris och Allan säger att det är omöjligt att ens försöka räkna hur många resor de har gjort tillsammans.

När vi träffas är de nyss hemkomna från en spavistelse i Bulgarien och inom kort ger de sig av på bussresa till Lübeck. I juli har de bokat in en sparesa till Estland.

Med sparesorna kombinerar de sin upptäckarlusta med njutningen i att bli omhändertagna.

– Vi har dessutom varit flyttfåglar och tillbringat 18 vintrar i Spanien. Vi började 1982 med husbil, sedan lägenhet. Men när jag fick hjärtbesvär i slutet av 90-talet sålde vi allt och återvände till Sverige, säger Allan. Det känns säkrare att ha nära till svensk sjukvård.

I Spanien spelade båda golf, hemma i Sverige blir det boule.

– Men jag försöker ta det så lugnt som möjligt, jag har fått problem med gikt också, säger Allan. Ibland är den så smärtsam att det är omöjligt att stå.

Han har haft mera otur med hälsan än Dorris. Det är inte bara hjärtat och gikten utan även prostatan. Medicinhyllan väger tyngre för varje år.

Dorris kan vara lite aktivare än sin man. Hon stiger upp kvart över fem varje morgon och tar tunnelbanan till simhallen där hon avverkar sina 500 meter. Baddräkten hänger på tork ute på balkongen.

– Jag försöker röra på mig allt jag kan och jag mår bra. Mycket bättre nu eftersom jag dessutom gått ner i vikt.

– Och du undrar om jag känner mig som en 81-åring ... Nej, inte vet jag. Hur ska man känna sig då? frågar Dorris med eftertryck.

– Det är inte så stor skillnad på livet nu och tidigare. Medveten om åldern blir jag mest när jag ska skriva på papper och måste använda årtalet, annars är åldern inget jag funderar på. Det enda är att orken tryter ibland.

Dorris hittar inga direkta nackdelar med att åldras. Men inga fördelar heller.
– Ja det skulle vara att vi får rabatt på tåg och tunnelbana det. Annars är det inga fördelar precis.

De sociala kontakterna är viktiga, speciellt när sjukdomarna vill påminna Allan om hans ålder.
– Vännerna och föreningslivet gör att man lyfter sig lite.

Han tycker hemskt illa om att förlora gamla vänner.
– Nya vänner blir aldrig riktigt detsamma, man umgås inte på samma sätt som med de gamla. Man förändras som person när man blir äldre. Det måste man räkna med att man gör, säger Allan.

Det enda som paret sett av äldrevården hittills är rullatorerna de möter när de spelar bingo på ett äldreboende.

– Man får ju bara läsa om det negativa, det positiva kommer aldrig fram. Så vi vet inte hur det är eller vad vi ska vänta oss om och när det blir aktuellt.

Dorris tar en dag i sänder. Hon vill inte tänka på döden utan skjuter bort sådana tankar. Allan tänker på döden ibland på så vis att han hoppas slippa bli liggande som ett kolli.

– Då vill jag hellre ha dödshjälp. Det är det enda jag tänker på, men rädd det är jag inte.