Tiden bara rinner iväg, försvinner okuvligt utanför oss själva –och vi har bara att anpassa oss efter dess ödesbestämda klockslag. ”Jag har inte tid, timmarna räcker inte till”, klagar min 19-åriga dotter. ”Ju äldre man blir, desto fortare går åren”, suckar en kollega som passerat 50-årsstrecket.

Så tragiskt uppfattar många tiden. Men måste man verkligen det? Det är en grundfråga som vetenskapsjournalisten Stefan Klein ställer is sin nya bok om tid, Tid - uppleva, utnyttja, uppskatta (Natur och kultur, översättning Mia Engvén).

Såsom i sin förra bok om lycka (Lyckoformeln, Natur och kultur, översättning Mia Engvén), går tyske Klein metodiskt och grundligt tillväga då han skriver om vad tid är och om tid överhuvudtaget finns (inte helt säkerställt). Men samtidigt finns det en upprorisk underton:

Det kapitalistiska samhället har alltsedan 1700-talet hyllat klockan, skriver han. I dag går det knappast att gömma sig för klockorna. De finns överallt. Klocktiden styr våra liv och vi har vant oss vid klockornas herravälde till den grad att vi knappt lägger märke till det. Det finns dock en annan tid, vid sidan av klockornas gång – en tid som uppkommer inom oss själva. Vi kan lära känna den, förhålla oss till den mer fritt och styra över den.

Ta det här med stress, känslan av att ha ont om tid, exempelvis. Den handlar egentligen inte om hur mycket vi gör per tidsenhet (mätt med ett ur), utan om att vi upplever att vi inte har kontroll över det vi känner att vi måste ­eller borde göra. I grunden finns det alltså en rädsla, för att på något sätt straffas om vi inte håller måttet. Det är därför som människor längre ner i makthiearkier är mycket mer stressade än de högre upp.

Är man redan stressad hamnar man i en ond cirkel. Man förlorar överblicken och rädslan får ny näring. Tidsbristen leder till ett kortsynt tänkande, istället för att utforma händelserna blir man styrd av dem. Att bryta cirkeln ensam är inte helt lätt. Vi är beroende av att samhället ordnar bra barnpassning, att företaget vi jobbar på tillåter flextid och så vidare. Samtidigt är det nödvändigt att vi går till botten med vår rädsla, och lär oss om hur våra stressreaktioner på (inbillade) hot påverkar och styr oss.

Stress är en av de tre ”tidstjuvar” som Stefan Klein tar upp. Den ­andra är brist på koncentration – ett resultat av att man är överstimulerad. Så fort något förändras i vår omgivning – vi får e-brev, telefonen ringer, löpsedlarna skriker ut en nyhet, ljusreklam blinkar till, ett nytt mode eller en ny bilmodell lanseras – väcks vår uppmärksamhet, antingen vi vill eller inte. I hjärnan finns nämligen ett uråldrigt nätverk av lättretade neuroner som i forntiden var till för att vi snabbt skulle reagera på eventuella faror.

Stimulansen, det nya, ger oss en kick, effekten är jämförbar med droger. Samtidigt förlorar vi förmågan att göra det vi bestämt oss för. Vi blir ofokuserade och får svårt att leva enligt vår egen rytm. ”Vi följer händelserna i ­yttervärlden som en dresserad hund.” Och kicken är bara själva hastigheten. Efter berusningen av nyheter känner vi oss lika tomma som innehållet i ”det nya”.

Att träna sin koncentration är en ständig kamp, skriver Stefan Klein, därför att vi är så mentalt rörliga. Meditation och att sätta upp mål och delmål är två sätt. Motion är också bra, eftersom motion gör oss mer avspända.

En annan orsak till att vi har svårt att fullfölja det vi bestämt oss för är olust, brist på motivation – den tredje av Kleins tidstjuvar. Vår hjärna är inte riktigt konstruerad för långsiktig planering och avlägsna mål, utan finkammar ständigt omgivningen för att hitta stimuli som utlovar fördelar. Det förklarar underligheter som att vi lätt slösar bort den fria tid vi har på det som råkar dyka upp framför näsan, eller varför vi aldrig påbörjar projekt i tid. Vi blir stressade av att inte få gjort det vi tänkt oss. Lösningen är att föreställa oss den framtida belöningen, då blir den lika verklig som vi redan fått den och vi blir motiverade och fokuserade.

Stress, brist på koncentration och olust är huvudorsakerna till att tiden rinner iväg för oss, menar Stefan Klein. Och den forsar allt snabbare med åren eftersom vi blir allt mer disträ och mindre närvarande, vi följer automatiskt klocktiden och vanan, och vi berättar sällan om våra ”tråkiga” liv – händelserna går därmed förlorade i glömskans grå töcken.

Genom att bli mer närvarande, bryta vanor och mönster, göra saker som ger känslomässiga intryck och genom att samla foton och berätta om vårt liv kan vi stoppa det snabba tidsflödet. Att allt förändras, i en obeveklig riktning – framåt – det kan vi inte ändra på. Men hur vi uppfattar detta, och hur vi hanterar tiden, det kan vi bli herrar över. Så lyder Stefan Kleins budskap.