I sommar är det tio år sedan Tony Hron förlorade sin 14-årige son i det så kallade Kodemordet. Efter hundratals skolföreläsningar mot ungdomsvåldet har minnesfonden stängts. Tony Hron går på en smyckedesignkurs. Allt han gör blir hjärtan. På lördag ställer han ut på Galleri 18 i Göteborg.
Det var i april 2002, nästan sju år efter Johns död. Makarna Hron var på väg till en skola i Skåne och en i raden av hundratals föreläsningar mot ungdomsvåld. Samtidigt hade mormor haft ytterligare en hjärnblödning.
Den här dagen kände de plötsligt: Nu räcker det.
Så kom det sig att Tony och Marie-Louise Hron bokade av återstående föreläsningar fram till sommarlovet och bestämde sig för att inte längre ägna nästan all tid åt insamlingsstiftelsen de bildade direkt efter mordet.
Det innebar också att pengarna slutade komma in till John Hrons minnesfond - som sammanlagt delat ut 1,2 miljoner kronor och utsett pristagare åtta gånger till någon som aktivt motverkat våld i det svenska samhället.
För det var precis vad John själv försökt göra den där augustikvällen 1995. Han var 14 år och skulle börja åttan några dagar senare. På sommaren hade han vunnit brons i ungdoms-SM i kanot.
När John och hans klasskamrat skulle grilla korv vid Ingetorpssjön i Kode en knapp mil från Kungälv
den här kvällen upptäcktes elden av fyra skinheads en bit ifrån. Den yngste i gänget kunde rapportera att en av korvgrillarna var John Hron, en kille han redan brukade bråka med och mobba i skolan.
Två 18-åringar, en 17-åring och den 15-årige skolkamraten kommer sedan att misshandla John Hron under tre timmar. En av de mest aktiva bär en t-shirt med texten Hitler was right.
De kräver att John ska förklara att han älskar nazister. Men egentligen spelar det ingen roll vad han säger; han får sparkar i huvudet, sparkar mot kroppen, brinnande vedträn mot nacken. När John ligger still på marken kastar de honom i sjön.
Han lyckas simma utåt. Men när han hör sin kompis ropa ”snälla, snälla kom tillbaka annars dödar de mig” - då återvänder John.
De båda skinheads som nu väntar på stranden släpar honom till en gräsplätt och fortsätter med sina sparkar mot huvudet. Sedan kastar de ner honom i vattnet. En av dem rullar en cigarett medan John Hron sjunker till botten.
Tony och Marie-Louise Hron är med när polisen letar efter sonen i Ingetorpssjön - och i stort sett har Tony inte sovit ordentligt sedan dess.
”Kodemordet”, som det kom att kallas, uppmärksammades i hela Sverige, kyrkorna ordnade minnesstunder, makarna Hron uttalade sig öppet i massmedierna, tusentals deltog i protestmarscher mot ungdomsvåld. Och skolorna bad dem komma och prata.
Ganska snart föreläste Tony och Marie-Louise Hron på en eller två skolor per vecka. Sedan växte det till 50 på en termin, 70 på en termin. De kunde kliva upp i vargtimmen och köra 30-40 mil och komma i säng vid midnatt igen.
Facit i dag är cirka 350 genomförda skolbesök och bortåt 400 000 ungdomar som hört Tony sjunga sina låtar han skrivit till Johns minne och Marie-Louise sköta huvuddelen av pratet. Tony Hron tror att de behövt säga nej till 200 skolor.
Jag ställer samma fråga många gånger - om engagemangets betydelse, ifall det meningslösa kan få den minsta gnutta mening, hur de tänkte och kände när de startade insamlingsstiftelsen. Först säger Tony Hron att det är svårt att förklara den egna rollen, särskilt som efterfrågan på dem som föreläsare kom så spontant och växte sig allt större av sig självt.
- Så blev det bara - för att vi var som vi var, säger Tony. Jag är bra på musik och Marie-Louise på att prata.
Men en gång svarar han:
- Ja, varför egentligen Därför att jag var på väg att bli helt galen!!! Jag kunde spränga hela världen i småbitar. Det kändes som om ingen hade rätt att leva om John inte fick leva.
Så försöker Tony Hron förklara vad det innebar att ge sig ut och berätta för skolungdomar om sitt enda barn. Om en sportintresserad 14-åring som kunde lyfta 120 kg i bänkpress men som mobbats av vissa gäng - utan att föräldrarna fick veta något. Om misshandeln, om mordet. Om att gå undan när det blir farligt - eller försöka hindra våldet.
I varje sekund som de stod där framför ungdomar, som satt bara tre, fyra meter ifrån dem på ett golv i en gympasal, skulle de vara 100 procent äkta, minns Tony Hron.
- Vi var tvungna att vara Johns föräldrar med allt
vad det innebär varenda gång, inte en man och en kvinna som håller en föreläsning om ett ämne. Sånt skulle de genomskådat direkt. Så hälften grät och var helt förstörda. Men det var viktigt att de kände att allt vi sa var äkta, att det vi berättade om verkligen hänt.
Inför varje föreläsning blev allt annat således undanskuffat, förklarar Tony Hron. ”Man jobbar kopiöst mycket och liksom skjuter sina innersta behov åt sidan”. Han tror nog att de också sköt upp sin egen, riktiga bearbetning av mordet på John - men engagemanget var också ett sätt att överleva, menar han. För det är inget tvivel om saken: Den första tiden hade ingen av dem någon lust att leva själva.
- Men om vi nu kunde påverka ungdomar, killar och tjejer som var lika gamla som John, då Vi påverkade massor! Det var oerhört stärkande.
De korta nätterna, de många milen. Kors och tvärs över landet. Det går, förklarar Tony Hron, för de gjorde vad de ansåg var bra för John och för samhället. Och omgivningen bekräftade: Det är inte alla som har
något att säga när de föreläser, men ni har verkligen något att förmedla till omvärlden, fick de höra.
- Att försöka rädda sin kompis och bli utsatt för ett bestialiskt mord - det är stort, det är hemskt, det är overkligt. Vi pratade och pratade och det gick inte att stanna. Samtidigt blev det ett sätt att leva, istället för att sitta hemma och darra av skräck. Det blev nog vårt sätt att sörja och bearbeta saknaden efter John.
Var det så att ni inte riktigt hann med er själva?
- Vi har nog inte hunnit sörja än. Vi har delat med oss så mycket till andra. Det är nog nu först, på tionde året, som jag börjar släppa fram min egen sorg, säger Tony Hron.
Att efter en så intensiv tid helt plötsligt sluta turnera över Sverige och göra något helt annat - det tror han är en del av processen. Även om han varit mentalt körd i botten och därför varit sjukskriven långa tider säger han till myndigheterna: Jag är frisk och måste göra något, annars går jag under. Sjukpension är inget alternativ.
Så nu går Tony Hron på smyckedesign- och silversmideskurs, har byggt en gitarr och lär sig engelska. Han har börjat inse att han i snart tio är träffat hundratusentals människor men inte haft några mänskliga möten. Du vet, säger han, det där att inleda ett samtal med litet småprat - hur är det med dig, hur går det i fotbollen
- Jag avskärmade mig från allt sånt, säger Tony Hron. Jag ville inte heller leva och göra som andra, det var oväsentligt.
Arbetet med John Hrons insamlingsstiftelse innebar samtidigt ett helt annat liv, förklarar han, som att ha levat tio år för sig själv, helt utanför. Saker har hänt som han inte kunnat följa på samma sätt som andra. Men det är också det som hjälpt honom att hålla sig vid liv, att inte bryta ihop.
Tiden läker alla sår heter det. Tony Hron tvivlar. Med tiden blir det lättare att leva? Han prövar uttrycken för sig själv och konstaterar: Nej, såret är lika blödande och öppet som förut, men under tiden försöker man Nej, inte bara överleva, men att vara med. Annars skulle han sitt neddrogad eller befinna sig på behandlingshem, inser han.
- Nu får jag knega mig igenom det här. Och det är väl naturligt att man har skjutit på det. Man är ju ingen robot, utan en människa som kan falla ihop. När känslorna kommer i kapp, då
