Skinkan kan vara en fruktbarhetssymbol. Ljusen i fönstren kan höra ihop med Abraham. Och tomten kanske är en förfader.
Den norska ritforskaren Jone Salomonsen tillhör inte dem som klagar på julen, varken på shoppinghysterin eller bristen på kristet fokus.
Nej, från sin utsiktspunkt vid teologiska institutionen på Oslo universitet, där hon förresten ska bli professor i feministteologi till hösten, följer hon med spänning hur helgen sakta utvecklar sig. För riter, säger hon till mig i telefonen, är som språk, tröga. Dem ändrar man inte över en natt, här handlar det om processer som pågår i tusentals år.
Så på fredag när många av oss dukar julbordet deltar vi i symboliska handlingar med rötter inte bara i forntiden, utan i romersk solkult, folktro och Jenny Nyströmromantik.
Och det ska vi inte oja oss över, tycker Jone Salomonsen, själv kristen och ivrig julmässebesökare. Tvärtom, låt oss glädjas åt symbolrikedomen och föra samman dem till en meningsfull modern ritual.

I grunden, menar hon, handlar julen, precis som de flesta andra riter, om en enda sak - relationer. Och hemmet blir med sitt pynt och sina umgängesregler det rituella rum där det som till vardags uppfattas som motsatser för en stund kan föras samman - dåtid och framtid, nu och evighet, individen och kollektivet, människan och hennes gudar.
Och tittar man noga, menar Jone Salomonsen, så är många av julens hopsamlade inslag just sammanbindande - från den obligatoriska skinkan till Karl-Bertil Jonssons spruckna pubertetsstämma.
Låt oss börja med julbordet, dignande av mat, som i sig vittnar om tidens gång. Sill, rödkål, lutfisk, gröt - inte direkt en modern meny. Här finns spår av den fattigdom som vi alla kommer ur. Syltan gjord på rester från slakt, grönkål den som kan odlas sent, lutfisken som kan ha varit en del av den fasta man tror föregick julfestandet. Och hasselnötterna, de man kunde plocka och spara.
Skinkan är festmaten, en gång i tiden kopplad till guden Frej, fruktbarhetens herre. Grisen som sparats, götts, men som också genom att slaktas skapar möjligheter för ett gott år, rik skörd och många barn. Mandeln, äktenskapsmäklaren, mitt i den hopplösa gröten.

Men julbordet är också, menar Jone Salomonsen, en inbjudan till de döda att delta i firandet. Det finns forskare som menar att julen var nordbornas halloween. Det var då de döda kunde komma på besök och för att välkomna dem, smörja dem, gjordes plats vid bordet. Och maten fick stå framme, för säkerhets skull, ingen visste när de tänkte komma.
De döda var på den tiden högst levande, fast i en annan dimension och just under juletid, menar vissa forskare, ansåg man att gränsen dit var öppen. Men det var inte bara släkten som kunde komma, andra väsen, som inte ville oss väl, smet också ut. Därför gällde det att skydda sig - med enar, pors (kolla nubben) - och gran.
De döda anlände via himmel eller mark, ibland dragna av sina djur, hävdar vissa forskare. Och blev de nöjda med mottagandet gav de rikt tillbaka - goda tider, fred, vänskap, framtidshopp.

Jag gissar att ni får samma association som jag - tomten. Den gamle mannen, med sitt förvildade skägg, som vet så mycket om oss och vill oss så väl. Kanske är han inte bara en mix av den grå krävande gårdstomten, som förresten synts till i olika skepnader även på andra delar av klotet, och helgonet Sankt Nikolaus. Kanske bär han också drag av farfarsfarfarsfarfarsfar - vårt ursprung, alla dem som gått före oss.
Det förklarar hur det kommer sig att han håller sådan koll under året, att han vet om vi varit snälla, vad vi heter och vad vi vill ha. Kanske är det därför han, som de döda under midvinterfesterna, ska ha en sup. Kanske är det därför vi har nötterna och julgodiset stående framme till dess den karamellröda marsipanen är alldeles stel. Man vet aldrig, han kan komma tillbaka.

Att ge bort presenter är inte heller något nytt, det har funnits i olika varianter i långa tider, berättar Jone Salomonsen, som med forskarens krav på fakta ler åt mina tomtefantasier. Under den långa nordiska decemberfesten knöt man inte bara an till de döda utan också till levande fränder och släktingar. Genom att bjuda på mat och ge bort något så synliggjorde man banden och relationerna, menar Jone Salomonsen. Då var det livsviktigt, det handlade om ren och skär överlevnad.
Så det är kanske inte så konstigt att vi har en sådan värkande vän- och släktångest i december. Vilka kommer, vilka tackar nej, vilka sitter alldeles ensamma. Bakom vårt sociala välfärdsbygge anar vi relationernas fundamentala betydelse - vi är beroende av varandra.

Det är därför Jone Salomonsen både gillar julmat och julklappar. De tar oss ut ur vår individualistiska illusion. Åtminstone en gång om året tvingas vi av julriten att tänka på de andra. Och även om det ännu inte helt lindrat de ensammas och fattigas utsatthet, tror Jone Salomonsen att det skulle vara värre än det är om inte julen fanns.
- Om man ser det så blir det djupt betydelsefullt att fundera ut vad vi ska ge varann, och vad vi ska bjuda på, säger Jone Salomonsen.
Jag glömmer mig, till förmån för dig. Jag köper
eller tillverkar det jag tror att du behöver. I stället för att gå till affären och köpa färdiglagat tillreder jag det du ska äta med mina egna händer.
Men man kan också se andra, senare kopplingar, till matens och gåvornas betydelse. Och Jone Salomonsen berättar om Abraham och de tre främlingar som passerade hans läger. Trots att han inte kände dem tog han fram det han hade och bjöd. Först när de lämnade honom och han följde dem en bit på vägen upptäckte han att det var Gud och två änglar som varit på besök. Som tack blev Sara, den gamla, havande.

Du vet aldrig vem du har till bords. Varje främling kan vara en förklädd Gud. Behandla därför alla människor som heliga. Under julen ska man därför dela med sig, och helst inte bara till dem man känner utan till alla. Vi hör inte bara samman med släkten, utan med mänskligheten. Även i nordisk tradition fick de fattiga del av de rikas bord. Stadsmissionen och Frälsningsarmén vet att riten lever, Tage Danielsson tyckte att han behövde påminna oss om det genom
Karl-Bertil Jonsson.

Ljusen vi tänder i fönstren kan vara en Abrahamtradition. Här finns någon, lika med värme, lika med mat. Men ljusen tändes också för att visa vägen för de döda och för att skrämma bort otyg och otäcka väsen, de som var farligt aktiva under de mörkaste nätterna. Och så har de använts för att påminna om att mörkret kommer att ge vika. Ljuset återvänder. Snart är det vår.
I det gamla Rom var den 25 december solgudens högtid. Genom riter skulle man försäkra sig om att han kom tillbaka, det gamla året bands samman med det nya. De kristna hängde på, och marknadsförde Jesus som det andliga livets sol, född - just det, självklart, den 25 december. Krubban gör oss till närvarande vittnen, Jesus, ljuset, föds hemma hos oss. Vi är också en del av de andliga möjligheterna.
Och nu har vi kommit varvet runt, symbolerna börjar vävas in i varandra. Mörkret, ljuset, årstiderna, barnet, släkten, fruktbarheten, Gud - det är en väv av livets grundläggande relationer som vi på olika sätt kommer att synliggöra i våra rituella hem i övermorgon.

Och så en sak till. Låt bli att jämföra, säger Jone Salomonsen, det rätta julfirandet finns inte. En sak är dock säker - askes och minimalism står sig historiskt sett slätt i jämförelse med överflöd och ett hejdundrande kalas.