Hur än människan försöker fly de existentiella grundfrågorna, hinner de till slut ändå ikapp henne. Ingen kan påstå att frågor som rör liv, död, gott, ont, skuld och försoning är henne likgiltiga. Tillvaron har tyvärr förytligats och tömts på livets djupdimensioner. De kan inte flamsas bort av underhållare som krampaktigt försöker vara roliga och inte heller av häftiga upplevelser, av vilka den senaste klart ska överträffa den föregående för att erbjuda någon stimulans. Likadant är det med smaksensationer, nya sexvarianter och annat man tror skall föra njutningen till allt högre höjder. Till slut blir man ändå besviken, för man upptäcker att livets mening varken ligger i pengar, prylar eller upplevelser.
Västerlandets människor har nått vägs ände. Gör det själv-andligheten kan inte råda bot på nöden. Visst kan det vara intressant att utbyta andliga erfarenheter, men ett fritt meningsutbyte leder knappast fram till någon värdegrund med giltighet också utanför den lilla gruppen.
I Romarbrevet skriver Paulus, att ”ingen människa lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull.” Men hur är det? Är inte huvudfelet just detta, att alltför många lever för sin egen skull? Utbudet av kurser som göder egocentriciteten är massivt. Man lever som om det egna jaget skulle utgöra universums medelpunkt, men hur mycket människan än försöker förverkliga sig själv mår hon ändå inte bra. Sanningen är att vi aldrig lär få ett gott samhälle om var och en endast ”lever för sin egen skull.” Och sannerligen, ur kristen synpunkt bör vi erinra oss att Kristus varken levde eller dog för sin egen skull.

Olle Hedberg

Andligt sökande skiljer sig från strävan efter personlig utveckling i det att den lägger ännu en dimension till det personliga och individuella. I personlig utveckling ligger att slipa sina egna verktyg för att fungera bättre i vardagen, i samspelet med andra människor.
I det andliga sökandet tillkommer en annan komponent och det är vördnaden för något som ligger utanför oss själva, som är större än vi själva och som knyter oss till ett kosmiskt, universellt samband med allt som lever.
Lou Salomé, som jag skrivit en bok om, lärjunge till Freud och själv en av de första lekmannaanalytikerna, en människa som var mycket rationell och starkt tvivlade på Guds existens, hade ett öppet sinne för den dimension som hon kallade ”vördnad”. Denna längtan till något utanför oss själva, den andliga dimensionen, ligger säkert nedlagd i oss som en kvalitet, en tredje komponent i vårt varande, jämsides med kroppen och själen. Det är något som det nutida holistiska synsättet satt fokus på. Det är detta samband med naturen, världsalltet som nu, efter att fler och fler tvivlar på den antropomorfa (människoliknande, red:s anm) gudsbilden, tar sig uttryck i en nyreligiositet som är odogmatisk och personlig.

Mirjam Tapper

Den kristna läran har varit precis densamma i över tvåtusen år och kommer fortsätta att vara precis densamma. Kanske Gud har lyft sin lykta från västerlandet!? Under många år fanns majoriteten kristna på norra halvklotet. I dag finns de flesta kristna på södra halvklotet och skillnaden mellan norr och söder blir alltjämt större.
Den lägre andelen kristna på våra breddgrader är emellertid ingen intäkt för att den kristna läran förlorat sin betydelse. Tvärtom är den mer aktuell än någonsin. Budskapet kvarstår: den som tror att Jesus dött på korset och återuppstått från de döda och som håller Jesus för sin herre, ska bli räddad, ja, till och med den som bara åkallar Jesus, ska bli räddad. Bibelns löften är de samma som under de gångna tvåtusen åren.

Havsbränningar

Själv började jag för drygt 20 år sedan med Transcendental meditation och fick rätt snart en avgörande och överraskande religiös upplevelse – fick höra något som jag är övertygad om är ”Guds röst”. Sedan var det omöjligt att inte tro och tron har varit till stor glädje genom åren. TM har jag dock lämnat på grund av rörelsens kommersialisering och toppstyrning samt för att jag hittat bättre meditationstekniker.

Ingmar

För min del så spelar det inte någon roll vad alla människor tycker och tänker. Grundfrågan kommer man aldrig ifrån. Vad är sant? Folk kan ha hur mycket åsikter som helst angående tro och livsåskådning, men vad är sant egentligen?

Fredrik Nyström

När jag flyttade till Stockholm, från en mindre ort i Norrland, så sökte jag den gemenskap jag tidigare upplevt i kyrkan. Men jag kunde tyvärr inte hitta något som matchade den. Kanske berodde det på att jag blivit äldre, kanske på anonymiteten i många kyrkor. Men när jag besökte en Allhelgonamässa kändes det som jag hittat hem igen. Jag var välkommen, stämningen var fantastisk, gudstjänsten innerlig och vid det efterföljande fikat pratade alla med alla. Folk från olika samhällsgrupper möttes i en gemensam längtan efter att hitta sin plats i kyrkan. Den fann jag, och många med mig i Allhelgonakyrkan.

Catrin född 1974

Efter att ha sett och fångats av den välgjorda ”The Secret” tre omgångar, så slår det mig att det hela, under begreppet ”The Law of Attraction”, kokar ner till att dra till sig saker, pengar och relationer och på den vägen uppnå lycka. Jag undrar när ”The Problem” kommer? För är inte orsaken till många av de utmaningar vi som människor och vårt hem jorden står inför, just det att alla vill ha, ha och ha.
Vad sägs om ”The Law of Giving” istället? Blir inte all andligt utveckling utan fokus på något större än oss själva bara en ofantlig egotripp? Är det inte givandet vi i vår del av världen ska lära våra barn? För om inte vi, vem?

Jan Gunnarsson

LÄSARREAKTIONER SOM KOMMIT IN VIA WEBBEN

Som kristen känner jag ingen fruktan utan en utmaning att med bibelns budskap till hjälp möta människor på det personliga planet. Det är vad kristen tro handlar om – att bygga relationer och den främsta är relationen till Jesus. Gud är intresserad av mig som person, individ och Han vill ett personligt möte med mig. Religionen gör Gud abstrakt och icke-närvarande i nuet medan Jesus vill ha en personlig relation med mig och vara med mig i min vardag!

Maskinbengt

Det är så tragiskt att all ­spiritualitet mottas med sådan misstänksamhet i Sverige. Att vara kristen är nästan något fult. I stället hittar man på en religion som passar en själv. Lite av varje och blandar till en egen soppa. Det finns ju bara en väg. Jesus ­säger ju att han är den enda vägen. Kanske är det något att pröva.

Amerika Bo

I terapi är ingången ett problem som man vill nysta upp, att finna
de mönster som man fastnat i och vill bryta med. I kristen andlig vägledning är utgångspunkten en annan: att urskilja den röda tråden i härvan, spåren av mysteriet vi kallar Gud. Utgångspunkten är en längtan efter att utveckla den relationen i det liv som är mitt och som innefattar de problem jag bär på. Andlig vägledning handlar alltså om att öva sig i att se och höra hur Gud är i det som sker och svara på det.

Britt-Marie Hjerén

Tisdagsgruppen liknar mer psykoterapi än andlighet. I andlighet tycker jag man ska räkna in ”övernaturliga” företeelser som gud, själar, reinkarnation. Något jag stör mig på när det gäller andlighet är att nästan alla talar om att tro. Varför ska man tro på något som man inte vet finns? Bättre är väl att ha ett vetenskapligt förhållningssätt, att försöka ta reda på hur det är. Jag menar antingen reinkarnerar vi eller också inte. Det är inget subjektivt.

Elias

Så länge människan reflekterar finns det hopp om världen. Så länge som människan inte köper auktoriteternas ”sanningar” rakt av finns också hopp om världen. Andlighetens reflektioner utan gudar, kyrkor eller präster inger hopp. Men jag tror inte att kyrkans maktapparat (som verkat tillsammans med den världsliga sedan urminnes tider) stilla­tigande kommer att se på. Hur ska man då ­kunna ha kontroll över människorna?

Reflekterande coach

Det är väl allmänt känt att kyrkan är en isolerad lekstuga för övre medelklass, det är bara att kolla in bilarna utanför pingstkyrkan. Arbetare och invandrare göre sig icke besvär där. Vi har nog av denna världens problem, vi behöver inte konstruera andliga luftslott att grubbla över.

Luxor

Jag äskar svenska kyrkan och har arbetat som kyrkomusiker i många år. Men jag ser en trötthet och hjälplöshet breda ut sig bland prästerna. Ensamheten i arbetet är stor. Mycket psykisk kraft går åt och det behövs påfyllning av glädje och inspiration. Vi måste se människorna runt omkring oss, inte bara som presumtiva, ­passiva gudstjänstkonsumenter utan som fullvärdiga Guds barn med egen tankeförmåga. Alla behövs för att vår kyrka ska bli en levande gemenskap.

Framtidshopp