Bra att ni tar upp att sorg även kan innebära sorg över att mista någon som lever. Den sorgen är säkert jämförbar med att mista någon som dött. Men kanske på vissa sätt ännu svårare. Speciellt om det inte blir ett bra avslut, innan man går skilda vägar.
Människor i dag tar alltför lätt på sina relationer till andra. Vänskapsrelationer bryts och hälften av alla äktenskap upplöses. "Folk kommer och går" börjar bli en allt vanligare inställning. Tyvärr lämnas ofta någon kvar med sorg och bitterhet.
För ett och ett halvt år sedan miste jag en person som jag trodde var min vän. Det tog mycket hårdare än jag kunnat ana. Jag reagerade på alla tänkbara sätt. Med ilska, tårar, sorg och bitterhet. Det värsta var att bemötas med tystnad. För att klara detta skrev jag dikter.
Det blev så småningom en liten diktsamling som jag kallar: Sorgen över att mista någon som lever.
Här kommer själva kärnan i min diktsamling ...
Att mista någon som lever,
att bli bortvald eller förträngd,
ger en känsla av tomhet,
ensamhet och
misslyckande.
Att klara detta är hårt och
ibland outhärdligt, men
man måste orka och får
inte ge upp!
Kan det komma något
gott ur detta? Kanske en
chans att se annat du inte
haft tid att se?
Det får framtiden visa
och tiden läka fram.
För alla har möjlighet att
få känna glädje och lycka.
Ta chansen när den kommer,
sträck ut din hand och ta
tag i det som lockar!
Vi lever just nu och här.
Inger Bodin-Ejder
Jag har med stort intresse tagit del av artiklarna på idagsidan. Speciellt har det glatt mig att man i Stockholm via familjerådgivningen har inrättat seminarier i separation.
Om något behövs så är det ett forum för oss sörjande som har mist våra anhöriga levande. Jag tror att sådana seminarier kan rädda liv och hjälpa till att ge nytt liv.
Men så är det en grupp av sörjande som absolut inte får glömmas bort utan måste få göra sin gråt och sorg hörd. Det är alla vi föräldrar som står inför det fruktansvärda faktum att våra vuxna barn har valt bort oss.
De har tagit "avstånd" som det så populärt heter.
Jag skriver populärt därför att jag har tyckt mig märka att detta fenomen har blivit mer och mer vanligt bland dagens unga. Ofta har detta tillkommit efter terapi till följd av egna misslyckanden och naturligtvis har föräldrarna och barndomen - en skilsmässa exempelvis - blivit syndabocken som bör undvikas för tillfrisknandet.
Kvar finns vi föräldrar med förlusten av barn - det viktigaste i livet och som jag anser meningen och glädjen i vår tillvaro. Att ersätta en partner som svikit - ja det går med tiden - men att ersätta ett barn eller två - aldrig! Kvar finns tomhet, sorg samt vrede, kränkning av mig som person och förälder och en meningslöshet för framtiden.
Jag känner flera i min relativt lilla bekantskapskrets som har drabbats av denna förlust. Det rör sig om "vanliga" snälla och välmenande föräldrar som i bakgrunden har haft goda och normala relationer till sina barn. Verkligen inga problemfamiljer. Plötsligt står vi där rådlösa, handfallna och drabbade av sorg utan godtagbar anledning. Men - och det är det viktiga - omgivningen vet i regel inte hur vi har det inom oss.
Det är inget man skriker ut till vem som helst att ens barn är borta, har försvunnit, övergivit oss.
Ofta blir det som en varböld i övriga familjen - eventuella syskon vill inte höra talas om det, medan som i mitt fall det blir min nuvarande make som får lyssna på min klagan både nu och då.
I mitt fall har jag haft ett par goda vänner att tala med samt en familjerådgivare till stöd.
Som avslutning: Vi är många, vi behöver allt stöd som finns att få. Hör oss. Se oss. Skriv om oss. Låt oss förstå att vi inte är ensamma!
En fråga jag har ställt mig är: Kan detta vara ett fenomen i det moderna känslokalla samhället där människor inte betyder så mycket längre - där egotrippandet breder ut sig och bristen på empati och omtänksamhet blir allt större? Har man ingen nytta av sina föräldrar så bort med dem!
En mamma
Här nedan följer två berättelser av människor som förlorat sina nära och kära genom dödsfall. Det är
mycket långa brev, så vi kan bara publicera några axplock:
"Vi turades om att sitta på sängkanten. När hon försvann in i medvetslösheten vågade vi gråta i hennes närhet. Med tårarna strömmande ned för våra kinder satt vi och klappade henne på huvudet och kinderna. Vi höll henne i handen och försökte att inte tänka på det som skulle komma."
Så inleder Susanne Petterson sin mycket omfattande historia om sin mammas alltför tidiga bortgång och åren efter. Susannes mamma ville inte dö, vilket var en stor sorg i sig: "Hela hennes kropp kämpade för att överleva och kampen blev lång. Det var dömt att misslyckas, cancern fanns överallt i henne."
"Den enda gången hon nämnde sin sjukdom var i samtalen vi hade om barnbarnen. Att inte få vara med och se dem växa upp var hennes stora sorg. Och så hade hon en rädsla till. Att hennes man skulle hitta en ny kvinna efter hennes död. Vi försökte trösta henne så gott vi kunde med att om det blev så skulle hon i alla fall inte veta det, och vi skulle aldrig ersätta henne i våra liv, hon skulle alltid vara vår mamma. Ingen annan kan ta hennes plats."
Susanne fortsätter att berätta om mammans långa kamp mot sjukdomen som fick henne att pendla mellan hopp och förtvivlan.
"De sista dygnen när jag och mina syskon satt vid mammas sida är som en röra. Jag kan inte skilja på dagarna. Jag vet bara att jag gick till hårfrisörskan och klippte mig en dag. Hennes vanliga småprat kändes overkligt och långt bort. Jag kommer ihåg att jag till slut ville skrika, kan du vara tyst, min mamma ligger i huset här intill och håller på att dö, jag kan inte prata om vädret eller om någonting annat nu ..."
"Jag ville vara stark. Lika stark som hon, men det var jag inte. Hennes sista dag i livet var så tung ..."
Begravningen och förberedelserna för den var en tid av kaos, smärta, ångest - men också av lättnad: kyrkans ritualer var ett bra sätt att ta farväl.
"Nu har det gått ett par år sen mamma dog och även om jag saknar henne mycket så har tiden som gått gjort att jag tagit mig igenom den allra
djupaste sorgen. Alla samtal vi haft som familj, där vi talat om mamma och om allt som hänt har varit otroligt viktiga, hur hade vi klarat det utan varandra?"
Om klyschan "tiden läker alla sår" skriver Margareta Gerdin lite ironiskt: "Det tog 30 år innan jag fick frid i mitt hjärta och i min själ ..."
Hennes stora trauma var att sonen Lars-Arne 1969 omkom i en olycka, endast 18 år gammal - två dagar innan han skulle ta sin gymnasieexamen:
"Han vinkade till mig som vanligt denna junimorgon och sa: "Hej då mamma!" Det blev de sista orden jag fick höra av honom."
Några timmar senare fick hon besked från sjukhuset att Lars-Arne låg på intensiven. När hon och hennes man kom dit kom en kvinna in. "Jag trodde det var en sjuksyster. Utan att hälsa på mig eller be mig sitta sa hon bara: "Det fanns ingenting att göra. Han är död." Ögonblicket efter upplevde jag att jag blev genomborrad av ett svärd, kände en smärtsam stöt i hjärtat."
Ingen hjälpte henne eller hennes man att komma ur detta svåra chocktillstånd, skriver Margareta. Kvinnan som gett dödsbudet visade sig vara en läkare, men hon kom inte tillbaka. En präst kom och pratade. Han rådde dem att inte se Lars-Eriks döda kropp. "Hade jag vetat då vilken oerhörd sorg och smärta det orsakat oss båda genom åren hade vi naturligtvis begärt att få se honom."
Ett visst stöd fick hon från andra nära anhöriga, men "jag märkte redan då, kort tid efter, att de flesta människor undvek att prata om olyckan. Jag förstod att alla var rädda och inte visste riktigt vad de skulle säga."
Först i mitten av 1990-talet fick Margareta hjälp. Hon fick kontakt med smärtläkaren Björn Ogéus, som arbetade på Stora Sköndal. Margareta gick i individuell terapi och deltog även i en grupp för föräldrar som förlorat sina barn.
"Det var så förlösande. Där kunde vi tala öppet om allt som jag inte kunde berätta för andra. Andra, som förstod smärtan och ångesten, lyssnade. Vi vågade gråta och skratta och berätta om folk som tyckte att vi borde ha sörjt färdigt för länge sedan."
De två läxor som Margareta lärt sig är att man måste få hjälp att prata av sig. Och man måste få se den döde och ta farväl.
