Kroppar som vajar som träd i lovsångens bris. Spridda halleluljarop och tungomålstalande. Slutna ögon och knäppta händer. Strålande ögon och breda leenden.
En gudstjänst hos Filadelfiaförsamlingen i Knutby verkar inte skilja sig från andakter i andra församlingar inom pingströrelsen. Och pastorn och föreståndaren Kim Wincent försäkrar:
– Vi är en helt vanlig församling.
Och folk på bygden jag talar med har inte så mycket att säga om pingstvännerna i Knutby: ”De är ungefär som vi andra. Trevliga. Kanske ovanligt glada. De är alltid så glada. Unga och fräscha.”
Inte heller kyrkoherden i Knutby, Lars-Olof Fahlén, har haft någon anledning att oroa sig för medlemmarna i Filadelfia, i alla fall inte före mordet och mordförsöket på två församlingsmedlemmar för snart två veckor sedan.
– Jag känner flera av dem. Träffar dem i olika sammanhang. De har aldrig utgjort några problem.
Men det finns förstås en hel del som tyder på att det är en ovanlig grupp religiösa som samlas till gudstjänst två gånger i veckan i Knutbys ganska trista gulmålade ”bygdegård” – barack vore en riktigare benämning.
Auktoritetsstyre och villoläror har de blivit anklagade för av föreståndarna för pingstkyrkorna i Uppsala och Stockholm. Och efter det uppmärksammade dådet i förrförra veckan har de i kvällspressen blivit uthängda som värsta sortens toksekt.
När Kim Wincent kom hit 1985 blev han pastor för en tapper men mycket liten och åldrande skara pingstvänner, närmare bestämt 30 stycken. Liksom grannförsamlingarna i småorterna runt omkring på Uppsalaslätten förde församlingen i Knutby en stillsam och sakta borttynande tillvaro.
Någon större förändring verkar inte ha skett i och med Kim Wincents ankomst. Omvälvningen började först omkring 1993 då en ung kvinna flyttade till Knutby och blev ny medlem – och pastor. Tidigare hade hon arbetat som barnpastor i Uppsalas Filadelfiaförsamling, men slutade där efter en intern schism.
– Hon mottogs som vilken ny församlingsmedlem som helst, säger Kim Wincent.
Men andra, tidigare församlingsmedlemmar, som vill vara anonyma, berättar att hon var lite speciell redan innan hon anlände: Två personer i församlingen hade fått profetiska budskap att hon, en Herrens tjänare, skulle komma.
Och snart hade hon fått ett märkbart inflytande. Hon tog över ansvaret för den bibelskola som redan fanns och gjorde om den till en ”träningsskola”. Flera av dem som tog del av skolans kurser bestämde sig för att stanna i Knutby. Dessutom reste hon runt i Sverige och predikade och värvade på så sätt nya medlemmar.

1997 hade församlingen växt till 45 personer. I dag har den omkring 100 medlemmar. Och totalt sex pastorer, som är verksamma både lokalt och i Afrika.
För något eller några år sedan drog kvinnan sig tillbaka och nu ägnar hon sin tid åt att lyssna inåt, på Guds röst enligt de troende. Hon tar emot personliga besök och skriver de andliga sånger som församlingen sjunger på gudstjänsterna.
Efter att ha dragit sig tillbaka har hon blivit allt mer mytomspunnen. Vad man vet är att hon är barnbarn till en av pingströrelsens tidigare ledare, Willis Säwe – en arvtagare till Lewi Pethrus. Hon är gift med en annan pastor i församlingen, Patrik Waldau, och har två barn.
Av dem som träffat henne beskrivs hon som innerlig och karismatisk. Och eftersom församlingen har en uttalad tro på att ”Kristi brud” är en fysisk person och inte hela församlingen, är det många som pekar ut henne som just Kristi brud. En del säger att hon själv har bekräftat det.
Ryktena säger också att det är denna kvinna som styr det mesta – ”bakifrån” – genom att kalla till privata samtal och genom den grupp av sex pastorer och sex äldste som hon har regelbunden kontakt med. Detta dementerar Kim Wincent.
– Vi har en styrelse på 12 personer och församlingsmöten där alla får vara med och bestämma.

Religionshistorikern Christer Hedin har ingen personlig kännedom om Filadelfiaförsamlingen i Knutby. Men utifrån den information han fått via medierna skulle det förvåna honom om gruppen i Knutby faktiskt styrdes demokratiskt.
– Finns det en person som andra upplever vara en apostel, en Guds profet, frångår man förstås de demokratiska spelreglerna och lyssnar till honom eller henne i första hand.
– Jag kan förstå pingstledaren i Stockholm, Sten-Gunnar Hedin, som gått ut i medierna och kritiserat församlingen i Knutby för villoläror, för att hans kyrka inte ska förväxlas med den. Men hur ska han kunna garantera vad som är den sanna kristna läran?
Hur får man auktoritet i religiösa sammanhang? I en etablerad kyrka kan det förstås ske genom att man utbildar sig till präst, rabin eller imam och sedan blir anställd som ledare. Men i alla religioners begynnelse, och under den religionens historia och utveckling, så har det alltid framträtt karismatiska människor som andra har ansett vara uppfyllda av Guds kraft, en makt given direkt av Gud. Karisma betyder just nådegåva, påpekar Christer Hedin.
Om dessa personer har avvikit i sin trosuppfattning tillräckligt mycket från huvudfåran av sin religion har det uppstått konflikter och de har så småningom tvingats lämna sin församling och starta en egen – en egen sekt. Sekt betyder just avvikande grupp.
– Det finns massor av exempel på detta i religionshistorien. Lewi Pethrus var ju från början ledare för sjunde baptistförsamlingen i Stockholm innan han blev utesluten och tvingades starta en egen rörelse, Pingströrelsen.
Christer Hedin tycker inte heller att det är särskilt konstigt att församlingen i Knutby har vuxit så pass mycket de senaste åren. Det behöver inte betyda att värvarna använt oschyssta och manipulerande metoder, som det påståtts.
– Vad vill människor som söker sig till andliga rörelser, typ pingströrelsen ha? Jo, ande, och liv. De vill inte ha en död maskin, en välorganiserad och anpassad grupp. Särskilt inte om man är ung. Då lockas man till det ställe där glöden, entusiasmen och hängivenheten finns.
Också detta finns det många exempel på. Livets ord expanderade kraftigt de första dynamiska åren. Och dess grenar ute i Sverige, Trosrörelsen, tog över gamla och mer eller mindre livssvaga församlingar inom Metodistkyrkan, Svenska kyrkan och Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
Nu har Livets ord och Trosrörelsen lugnat ner sig och anpassat sig, som nästan alla sekter och kulter gör så småningom. Fördelen är att man blir accepterad av det övriga samhället. Nackdelen är att expansionen upphör.
– Bland de frireligiösa rörelserna är det faktiskt bara Jehovas vittnen och mormonerna som ökar i medlemsantal, riktningar som inte anpassat sig och som har de mest extrema kraven. Det är dit unga människor drar sig i dag.

Tittar man än djupare på vad det är som är så lockande med karismatiska rörelser kan Christer Hedin urskilja tre komponenter: Starka personer med tydliga visioner är tilldragande i sig. En del kan se budskapet som attraktivt, att ”sanningen” finns just i den här gruppen. Och så spelar också erotiken en roll.
– Det uppstår alltid en erotisk laddningen kring ledande personer. Och ser man på många predikanter, som Stanley Sjöberg, Runar Sögaard och Ulf Ekman, omger de sig alltid med en viss tjusighet.
Det som skett i Knutby – att församlingen växt kraftigt, att det tydligen uppstått en viss kult kring en viss person, och att gruppen avvikit läromässigt från övriga Pingströrelsen – är alltså inte konstigt ur ett religionshistoriskt perspektiv. Fast det betyder inte att utvecklingen är okej.
– Det kan vara livsfarligt för en rörelse när privata tolkningar blir tongivande och man avviker så mycket att det omgivande samhället ställer sig frågande.
Isolering är också en farlig tendens. Kim Wincent och de andra pastorerna har visserligen förnekat att de skulle isolera sig – gudstjänsterna är ju öppna och medlemmarna är ute i samhället och jobbar. Samtidigt erkänner de att de inte är särskilt lockade att samarbeta med andra församlingar. Det ger så lite.
– I dag är pingstväckelsen urvattnad, säger Kim Wincent.

Den starka gemenskap som uppstår i den här typen av grupper kan vara både en välsignelse och förbannelse har forskningen visat. I en amerikansk akademisk studie av människor som gick med i en nyandlig rörelse kollade man deras psykiska mående både innan de bestämde sig för att gå med, strax efter samt flera år efteråt. Vad man kunde se är att de flestas psykiska hälsa förbättrades kraftigt sedan de anslutit sig. Förbättringen höll i sig, om än på en något lägre nivå – såvida de inte började tvivla. Då kunde de drabbas av svåra inre konflikter, som ibland förvärrades av att deras ”bröder” och ”systrar” stötte ut dem om tvivlen fortsatte trots försök att få tvivlarna på bättre tankar.
Att bli utstött ur en varm gemenskap kan vara förödande. Särskilt om rörelsen tror både på goda och onda krafter. För i vems händer hamnar man om man tvingas lämna, eller frivilligt lämnar, ”de godas” gemenskap?
Enligt SvD:s källor har pastorerna i Knutbys Filadelfiaförsamling ofta talat om både djävulen och demoner. På en direkt fråga till Kim Wincent, om församlingen tror på demoner, svarar han:
– Det vill jag helst inte svara på. Vi tror på Gud. Att det finns en ondska är ju uppenbart.
Anders Haag
anders.haag@svd.se