En invandrare i Sverige som inte ser ut som en svensk kommer aldrig ses som svensk, vare sig av svenskar eller andra invandrare, eller för övrigt av någon annan person på denna jord.På samma sätt kommer aldrig en svensk som ser ut som en svensk att kunna ses som en thailändare eller en somalier. Han kan bli utlandssvensk, visst. Och svensk-somalier kanske? Men somalier? Snälla... Om du på fullt allvar tror att någon människa skulle titta på en viting och tänka ”somalier” så är du fel ute. Det funkar precis på samma sätt åt andra hållet. Låt folk få vara det de är.

Puang Sawan

Läser med intresse er serie om svenskhet och blir påmind om en händelse i Vietnams huvudstad Hanoi för några år sedan. Jag bodde där då och hade vinkat in en motorcykeltaxi för att ta mig genom stan. Medan chauffören knixar oss fram genom den breda floden av motorcyklar, bilar och fotgängare, försöker vi föra en konversation på stukade versioner av engelska och vietnamesiska.

Efter att ha avhandlat min ålder och äktenskapliga status kommer den lika obligatoriska frågan: varifrån kommer jag? ”Thuy Dien”, svarar jag – Sverige. Chauffören blir tyst en liten stund medan han parerar oss genom en korsning. Så vänder hansig mot mig med ett ”Aaaah!”. Och tillägger triumferande: ”Ibrahimović!” Underbart.

Helena

Man behöver inte vara svart, brun eller något annat. Jag har bott i Stockholm i många år men får nästan dagligen frågan ”var kommer du ifrån”. Jag kommer ursprungligen från Norrbotten och ser ut som folk gör mest. Men jag skiljer mig från ”vanliga” svenskar. Jag lyssnar inte på väderlekstjänsten, jag tycker inte om luciafirande, jag sjunger inte snapsvisor och jag ger pengar till tiggare på tunnelbanan. Det gör ingen annan. Jag kanske inte är svensk.

Ulla Wikberg

Mina föräldrar flyttade till Sverige från den finlandsvenska skärgården år 1956. Min far var enligt egen utsago 12 år när han för första gången överhuvudtaget hörde någon tala finska. De kom till Sverige för framtidsutsikterna, som alla and­ra finländare – men – och detta är det viktigaste: framför allt kände de att de ville flytta ”hem”. Sverige var hemma för dem. Man kände inte någon tillhörighet till Finland.

Deras första kontakt med Sverige blev en chock. Min mamma berättade många år senare med förbittring och indignation i rösten om hur hon bara några dagar efter flytten till Västerås gick in i en liten butik där det stod två expediter. Hon köpte det hon skulle och vände sig om för att gå ut genom dörren. Då hör hon hur den ena expediten säger till den andra: ”Inte visste jag att det var så lätt att förstå finska”.

Mamma kom aldrig över det där. Ur ett filosofiskt perspektiv var det väl den dagen de insåg att Sverige inte var ”hemma” för dem som de alltid hade trott och drömt om. Svenskarna tyckte att de var finnar, varken mer eller mindre.

Med min erfarenhet av hur svårt det är att komma in i ett samhälle, och jag vet att det inte är unikt för Sverige, undrar jag faktiskt hur man överhuvudtaget kan inbilla sig att det ska gå?

Visst ska vi visa respekt för varandra oavsett varifrån i världen vi kommer, men att förvänta sig att man kan flytta till ett helt nytt och annorlunda land och börja känna sig som de som bor där, det tror i alla fall jag är nästa omöjligt.

Och varför skulle det vara så viktigt? Varför inte bara vara stolt över den man är och det man kommer ifrån? Dessutom tror jag att ju stoltare man är över sitt ursprung, desto mer respekt får man av sin omgivning. Man kan helt enkelt ta det bästa ur två världar.

Åsa

Svensk medborgare kan du bli, men aldrig svensk. Svensk är man och det blir man inte genom att få svenskt pass. Det tar åtskilliga generationer innan du kan kalla dig för svensk. Tycker och tror jag.

Stefan Johansson

Jag kom från Sydkorea när jag var cirka fyra månader. Hade en trygg, ”korrekt” och kärleksfull uppväxt i min adoptivfamilj. Men ensamheten jag har känt var så skamfull på något sätt. Varför skulle jag känna mig ensam och otacksam när jag hade en så bra familj?

Att kunna identifiera sig själv genom någon annan, i ett samhälle, en likhet och i en kultur sätter en grund för din person. Det blir en slags vilsenhet både i dig själv och som medborgare när man inte känner sig hemma i det land man har växt upp i.

Funderingar som ”vem hade jag varit i mitt hemland” släpper aldrig. Är jag svensk? Är jag korean? Jag känner mig inte som någotdera. Inte fullt ut.

Kanske är det därför som fokus hamnar på mig som person så mycket i stället. Det finns ju inget ”jag är svensk”. Det blir mer ”jag är Charlotte”. Och direkt är fokus riktat på dig som person, inte som svensk medborgare. Samhörigheten liksom försvinner.

Denna allmänna identitetsförvirring sätter så klart spår – vem du blir som person, hur din psykiska hälsa är och hur din självkänsla är.

Samtidigt känner jag också någon slags press på mig att jag ska vara tacksam över att jag har fått ett så bra liv. Det gör jag men det betyder väl inte att man ska känna skuld, vilket jag tror många gör, när man ifrågasätter hela adoptionsprocessen. Man förs ju till en framtid och värld man inte själv har bett om. Man lämnar sitt eventuella liv för att bli någon annan?

Charlotte

Min son, som har en pappa från Senegal, identifierade sig som ”mellanmänniska”, när han var sex – sju år gammal.Har i mitt yrkesliv arbetat som socionom med flyktingar och invandrare och som kurator på en psykiatrisk klinik. Uppmärksammade att fördomsbilder förmodligen uppkommer på grund av att vanligt folk blir så osäkra på hur de ska bete sig i mötet med det som är ”annorlunda”.

Annasara

Tycker mycket om artikeln i dagens SvD. Och dessa svårigheter finns ju ”innanför våra gränser”. När min mamma (same) gifte sig, sade man att hon gifte sig med en ”svensk”.

Göran Sunna

I er första artikel om att vara svensk skrev Karin Elfving att den muslimska gruppen utpekas som motbild till det svenska. Det är intressant att en religiös grupp ställs som jämförelse mot en kulturell grupp. Det är helt i linje med min egen erfarenhet – även som kristen.

Som uppväxt i en mycket troende familj är just denna aspekt långt viktigare än att jag är svensk. Det skilde ut mig oerhört från mina jämnåriga kamrater som barn och ung. Mitt utseende är samma som andras, men mitt beteende avvek.

Att vara svensk är att vara icke religiös och aldrig göra anspråk på att veta något som är Absolut Sant. Då är man inskränkt eller rent av mindre intelligent!

Ruth Brännvall