På Upplandsmuseet i Uppsala pågår utställningen Skuggor och ljus. I den får man ta del av hur fascismen och nazismen såg ut i 1930- och 1940-talets Uppsala. Stannar man till vid rasforskningsavdelningen kan man läsa om skönhetstävlingar för arier och titta på Rasbiologiska institutets (1922 – 1958) inplastade rasfrågeformulär.

Jag är här på inrådan av den Augustpris­belönade författaren och historikern Maja Hagerman. Vi träffades några dagar tidigare för att prata om hennes bok Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder (Norstedts 2006), som precis kommit ut i nytryck.

Där går hon igenom två tusen års historieskrivning, från det romerska imperiets fall till Rasbiologiska institutets öppnande i Uppsala; hon söker svar på varför Sverige blev en spetsnation inom rasforskningen i början 1900-talet och tecknar en alternativ berättelse till den dominerande framställningen av vår historia, våra rötter och vår identitet.

– Samhällen är inte neutrala. Gemenskaper är villkorade, fördomsfulla och ibland ganska dumma, men den mentala kartan kan ritas om. Tänk att det för inte så länge sedan var en statlig sanning att vi var det mest renrasiga landet och att människor bara hade flyttat hit en enda gång, på stenåldern.

Maja Hagerman vill visa hur föreställningen om svenskens etniska särprägel genom hela historien konstruerats tvivelaktiga hypoteser eller uppdiktade sagor.

– Det är oerhört underligt att man lyckades sjösätta sanningen om renrasigheten när man visste att det i Sverige alltid funnits de som talat helt andra språk, exempelvis samer och finnar. Det säger någonting om hur gärna man ville komma fram till de här slutsatserna, förklarar hon och tillägger:

– Det är egentligen väldigt enkelt: man kan färdas två vägar på en flod. Varför är det helt uteslutet att människor runt om i världen kan ha rest till Sverige, när svenskarna reste ut? Märkligt nog har man fastslagit att alla utländska fynd man funnit i utgrävningar på olika platser i landet har tagits hem av svenskar.

Under arbetet med boken kunde hon ibland vakna på morgnarna och tänka att hon hade drömt alltsammans. Hon kunde knappt tro att det funnits en hel lärdomsstruktur med ett stadigt underrede av forskning som fastslog att svenskarnas överlägsna rasmässiga egenart både existerade och skulle värnas från utomstående hot. Ett hot som påstods komma främst från samer och finländare.

– Jag vet inte hur många gånger jag i min ungdom har fått höra att ”det speciella med Sverige är att det är ett så homogent litet land”. Problemet är att det inte är så homogent och aldrig har varit det.

Varför är berättelsen om svenskarnas härkomst viktig?

– Det gäller att känna igen gamla spöken när man möter dem. Om man inte ser upp kanske det börjar låta som att den gamla myten var sann: att förr i tiden var Sverige minsann helt homogent.

Kan man koppla vad du skriver om till en ökande högerextremism i Europa?

– Javisst. På Wikipedia ligger numera orimligt långa och förment ”neutrala” referat av gamla skrifter om vita övermänniskor, exempelvis The passing of the great race av amerikanen Madison Grant. Den var en av Hitlers favoritböcker och Anders Behring Breivik hänvisar till den i sitt manifest.

Varför började man värdera olika raser olika högt?

– Rangordningen fanns med redan från början i rasläran under tidigt 1800-tal. Fransmannen Arthur de Gobineau, som brukar kallas rasismens fader, menade redan på 1850-talet att världshistorien bevisat att de vita var bäst. Herman Lundborg, före detta chef för det svenska Rasbiologiska institutet, var mycket influerad av Gobineau.

Maja Hagerman håller på att arbeta med uppföljaren till Det rena landet. Den här gången är inriktningen mer internationell, om hur rasforskningen i Sverige senare fogades in i ett större sammanhang i Europa.

– Jag har varit som en värpsjuk höna för att få fortsätta. Det finns så mycket kvar att berätta.

Fotnot: Utställningen Skuggor och ljus pågår på Upplandsmuseet året ut.