Det var för ett par år sedan, mina föräldrar var 85 år då, min bror och jag är 61 respektive 60 år. Min bror skulle hjälpa mamma ­­och pappa med något på Ikea och i sista sekund beslöt jag mig för att ta åka med.

Pappa kör. Mamma sitter i framsätet och i baksätet sitter jag och min bror. Plötsligt står tiden stilla. Här sitter vi bredvid varandra, med mammas och pappas nackar framför oss, precis som vi satt där i baksätet som barn, och långt upp i ungdomen. Det hade lika gärna kunnat vara för 40 år sedan, fast jag får erkänna att baksätet är betydligt trängre idag.

–Vi äter väl vid 11.30? Vi ses irestaurangen då, säger mamma, innan jag ger mig av på mitt ärende.

Jag sluter upp i tid och vi står snart på led med brickorna, på väg fram till kassan. Pappa står först med plånboken i handen.

–Jag ska betala för oss fyra, säger han och pekar längs kön fram till mig som är den av oss som står sist. Jag var född sist och har alltid stått sist.

Där står vi pappa, mamma, bror, syster och ingenting har egentligen hänt i vår relation. I varje fall inte i detta ögonblick. Våra roller är desamma, som de var cementerade i hur vi alltid bemött varandra.

Mamma och jag småpikar pappa, mamma pikar inte min bror, men det gör jag. Pappa kallar mamma och mig för ”fröskallar” för att vi vevar ner fönstren i den nästan tropiska hettan, vi tror inte att han har AC i bilen utan en värdelös klimatanläggning. Min bror påbörjar en omständlig teknisk utläggning om skillnaden mellan AC och klimatanläggning, varefter han hittar en DIF-flagga i bakfönstret som han viftar med ett slag. Och vi skrattar.

Naturligtvis har vatten runnit under broarna, min bror och jag har levt våra respektive liv, gift oss, fått barn, skilt oss, gått igenom någon depression, bytt höftled, och bägge har vi haft perioder av problematiska, smärtsamma uppgörelser med övriga familjen. Men just i detta ögonblick är cirkeln sluten och jag är ingenting annat än mina föräldrars barn.

Det går två, fortfarande raska personer, framför mig på vägen till evigheten oc h så länge de går där har jag förmånen av att fortfarande vara barn.

Christina Lundqvist


REAKTIONER PÅ 50 ÅR

Jag fyller 80 om en dryg månad, arbetar fortfarande halvtid och känner mig faktiskt – varken fysiskt eller psykiskt – äldre än 50+, om ens det. Fem barn, en tankspridd, världsfrånvarande man och stimulerande arbete inom forskning, plus bra genetiska förutsättningar har väl hjälpt till att hålla mig igång.

Jag känner inte igen mig i beskrivningen av hur det är att vara 50, medicinskt riktigt kanske men det känns inte som det passar ens för mig som snart 80-åring. Det är klart att det måste finnas en del förändringar, men jag märker dem inte. Och jag hör till de 10–20 procent som inte står på någon läkemedelsbehandling.

Inga Hedberg

REAKTIONER PÅ 30 ÅR
Män har också en åldersfälla, väntar de med fru och barn så måste de sedan hitta en betydligt yngre kvinna och där har jag sett många misslyckas. Känner flera män 50+, skilda, med småbarn varannan vecka. Deras chans att hitta en ny partner räknas i promille.
Anne



REAKTIONER PÅ 20 ÅR

Så länge jag inte träffar mina föräldrar kan jag blunda för att de håller på att bli äldre. Det skrämmer mig nämligen, det här att de blir äldre och en dag kommer vara borta. Det skiljer nästan 40 år mellan mig och mina föräldrar.

Jag arbetar inom äldreomsorgen och ser varje dag både positiva och negativa sidor av åldrandet. Jag känner till riskfaktorer, både genetiska och livsstilsbundna, och känner igen symtom på vissa sjukdomar. Jag känner till demenssjukdomar, farorna med högt blodtryck och hjärtproblematik. Mina föräldrar har inte gått i pension ännu men det är inte många år kvar nu. Och jag ser att de har blivit äldre.

Det skrämmer mig. Och samtidigt får jag inte oroa mig. Det är meningslöst att ta ut någonting i förskott bara för att jag vet vad som kan hända i vissa fall. Meningslöst att titta efter tecken och jaga upp sig i onödan. Men det handlar trots allt om mina föräldrar som alltid har funnits.

Samtidigt träffar jag i mitt arbete de här pigga 90–100-åringarna som bor alldeles ensamma, utan någon hjälp från samhället. Personer som fortfarande tar sig runt på cykel, eller går flera kilometer ett par gånger i veckan. Människor som fortfarande älskar livet och är nyfikna på framtiden. Och jag hoppas. Hoppas att mina föräldrar kommer att höra till den denna grupp. Att mina föräldrar kommer att fortsätta dansa och njuta av livet och att de får många lyckliga år efter pensionen.
Åsa S

Jag är 23 år och känner fortfarande att man har så oerhört många möjligheter att göra ­ i princip vad som helst, bara man har kapaciteten till det. Jag tror att jag på allvar började fundera över livet vid 20 års ålder. Jag är mer mogen nu än jag var när jag var 20, delvis för att jag har gått igenom en del i livet. Det jag helst av allt skulle vilja göra nu som inte blev av när jag var 18-19, var att ta körkort. Jag vet inte om det blir av nu heller. I så fall kommer det vara nåt som jag kommer ångra resten av livet. Det gäller att ta ett steg tillbaka och ta en riktig funderare vart man ska i livet när man har nått 20 år.
Kristian





REAKTIONER PÅ 40 ÅR

Jag är 44 år och mår bara bättre för varje år som går. Psykiskt alltså, men även kroppsligen som en konsekvens av ett bättre psykiskt mående. Jag trivs mer och mer med både mig själv och livet. Vågar vara mig själv. Skrattar mer. Njuter mer. Tar för mig mer. Uppskattar små saker mer. Har fått distans till jobb, materiell ”lycka” och karriär. Uppskattar och prioriterar umgänge med vänner mer. Kort sagt: jag tycker livet bara blir bättre och bättre med åldern. Ingrid

Anne




REAKTIONER PÅ 80 ÅR

Själv var jag änka när jag träffade en ny man. Här kan man tala om kärlek vid första ögonkastet. Efter ett par månader var vi gifta. Min man var 83 år och jag 66 år. Vi har tre vuxna barn var. Vi möttes av känslostormar vi tidigare aldrig upplevt och allt stämde.

Vi fick nio års härlig och fin gemenskap. En helt ny värld öppnade sig. Vi gjorde roliga resor, seglade, cyklade, umgicks med goda vänner och trivdes också mycket bra tillsammans i vår ensamhet. Våra cykelturer på vårarna till Vägeröds dalars bokskog med alla blommor var vårt favoritmål. Min man gick bort i våras med sin hand i min, lugnt och stilla. Saknaden är stor, men jag har fått uppleva den största lyckan i mitt liv på äldre dagar. Mitt tidigare liv var också mycket gott, men att förunnas denna sista kärlek var stort.

Döden är gränsen för livet, men inte för kärleken har någon sagt. Det är en tröst.

Elisabeth de la Cour