"Som körledare ger jag tillbaka av det jag fått"

– Nej, nej, nej. Det heter "who". Inte "whu". Ta det igen.
Michelle sitter vid pianot och måste sträcka på sig för att få ögonkontakt med sina femtio körsångare. Hon är sammanbiten och ser nästan lite bister ut när hon slår nästa ackord.
Sekunden efteråt sprider sig ett leende över hennes ansikte.
- Ja, exakt. Hör ni skillnaden?
Michelle Nakagawa har varit ledare för Stockholm East Gospel Choir i tio år. Hon har ägnat många timmar och mycket kraft åt sitt engagemang. Tidvis har kören fyllt hela hennes liv - på gott och på ont.
- Som körledare tjänar jag de människor jag leder, säger Michelle. Jag vet hur helande musiken och gemenskapen i en kör kan vara. Jag gör det här för att både jag och medlemmarna i kören mår bra av att vara tillsammans och att sjunga.
Hon ser också sin insats som ett sätt att återgälda den hjälp och det stöd hon själv fått under sin uppväxt. Hon vill finnas där för andra på samma sätt som det funnits personer runt henne när hon behövt.
Michelle Nakagawa har alltid varit
annorlunda. Som barn hade hon svårt att foga in sig i en grupp och att passa in. Utanförskapet rådde hon bot på genom att bli en ledare, hon skapade sig en egen position. Som ledare var det okej att vara udda, hon fick ändå vara med. Och ledarrollen föll sig naturlig.
- Första gången jag tog på mig ledarskapet var jag åtta, nio år någonting, säger Michelle. Jag samlade ihop mina klasskompisar och tvingade dem att vara med i en musikal som vi spelade upp för föräldrarna.
Några år senare höll hon i flera dansgrupper på fritidsgården. Hon berättar generat hur hård hon var mot dem som var med, "de fick minsann veta att de levde". Michelle har alltid ställt höga krav på dem som hon tränar, men ännu högre är kraven hon har på sig själv.

Fram tills Michelle Nakagawa var fyra år bodde hon i Japan, pappans hemland. Men när föräldrarna skilde sig flyttade hon och hennes lillebror med mamman till Sverige. Tre år senare fick brodern flytta tillbaka till pappan som inte kunnat få barn med sin nya hustru. Sedan dess har Michelle nästan inte haft någon kontakt med vare sig sin bror eller sin pappa.
Michelles tillvaro i Tensta utanför Stockholm blev kaotisk och otrygg. Mamman höll dörrarna öppna för alla som ville och behövde. Det var en strid ström av människor som passerade revy i deras hem. Michelle minns en grupp asylsökande. Bland alla de andra som bodde där var många kriminella och missbrukare. Mycket sprit blev det. Michelles mamma var väldigt social, vilket inte Michelle var. Hon var mest arg och tyckte att mamman inte brydde sig om henne.

Michelle sökte sig hemifrån så mycket hon kunde. Hon tydde sig till vuxna i skolan och på fritidsgården. Hon spelade och sjöng i den kommunala musikskolan, och satt timmar på biblioteket och läste. Sedan hade hon sin dans.
- Utan mina intressen och utan alla dessa trygga vuxna som mötte mig med respekt, hade jag inte varit den jag är i dag, säger Michelle. Jag har många att tacka för att det gått bra för mig.
Michelle Nakagawa hade också turen att växa upp under en period då det fanns resurser i samhället. Hon är i dag 35 år. Att det satsas allt mindre på verksamheter för ungdomar bekymrar henne. Hon vet att kultur helar trasiga ungdomar. Hon vet att det inom kulturen skapas naturliga mötesplatser för ungdomar och vuxna.
Med sin kör har Michelle velat bygga en plattform för möten mellan människor, ungdomar som vuxna. Kören är öppen för alla. Även om den numera är så populär att det krävs en provsjungning innan man får börja, så är det fortfarande annat än sången som är det viktigaste.
Den som börjar behöver inte sjunga perfekt, men man måste ha känslan och en stark lust. Sångtekniken får komma efterhand och Michelle hävdar att alla som vill kan lära sig sjunga med rätt hjälp.
- Alla i kören ska känna att de har samma värde, säger Michelle. Visst finns det de som har en extra vacker sångröst, men det gör en inte till en bättre människa. Jag vill att kören ska vara en frizon från konkurrens och prestationskrav, man ska kunna komma hit och bara vara sig själv.

Gospel handlar om smärta, hopp och förtvivlan. När man sjunger ska man känna vad det är man sjunger; man måste bottna i sig själv och använda både kropp och själ. Gospelsång väcker känslor och minnen, knutar bearbetas. Man gråter och skrattar om vartannat. Efter ett körpass mår de flesta bra och känner sig glada, men det händer också att någon fått kontakt med svåra känslor och då är det viktigt att de andra kan trösta och kramas.
- Dit inte orden når, dit når musiken. Jag har sett hur kören har förändrat människor och jag vill att många ska få möjligheten att växa och utvecklas, både musikaliskt och personligt.

Det märks att Michelle älskar det hon gör, men det betyder ändå inte att allt går som på räls. Hon har alltid haft en tendens att finnas för andra, men inte för sig själv. Hon har levt för kören och tidvis glömt bort att ha ett eget liv vid sidan av.
Det mesta av arbetet har skett ideellt. Trots att hon emellanåt ägnat närmare heltid åt kören så har hon varit tvungen att jobba för att få ekonomin att
gå ihop. Hon började också plugga till civilingenjör på högskolan. Men för ett par år sedan blev det uppenbart att tiden inte räckte till, hon hann inte längre med det hon åtagit sig.
- Jag höll på att jobba ihjäl mig, säger Michelle. Ändå missade jag tentor och det gjorde mig nedstämd.
Mitt i allt det här dog hennes mormor och hon separerade från sin sambo. Det blev för mycket. Michelle bröt ihop.
- Tidigare hade jag alltid kunnat hämta energi ur kören, säger Michelle. Men nu räckte inte det. Jag var tvungen att ta en paus för att tänka efter. Och så här i efterhand kan jag se att det var en välsignelse att det blev som det blev, eftersom jag verkligen tog itu med mig själv och mitt sätt att leva.

Hon insåg många saker, bland annat såg hon tydligt att hennes mamma var sjuk i alkoholism. Och det är förstås en förklaring till att Michelles uppväxt var så kaotisk och att hon känt sig sviken så många gånger. Mamman lovade och svek.
Ett löfte som hon höll var att Michelle skulle få dansa, vilket hon också gjorde i flera år. Men när Michelle blev myndig och flyttade hemifrån kom det kravbrev från kronofogden. Hennes mamma hade anmält henne till danskurser och låtit henne gå - men hon hade inte betalat avgifterna.
- För mig blev det en kalldusch när räkningarna ramlade in, säger Michelle. Det var liksom det största sveket. Nu efteråt förstår jag hur mycket hennes sjukdom har påverkat våra liv.
Den mest påtagliga förändringen i Michelles sätt att leva är att hon har börjat sätta gränser. Det har hon aldrig gjort tidigare. När hon drog igång kören igen efter ett års uppehåll var hon noga med gränserna. Numera finns det också en styrelse för kören så ansvaret fördelas på fler personer.
- Det känns skönt att våga släppa på kontrollen. Det fungerar lika bra i alla fall. I höstas fyllde vi tio år och firade med att ge en jubileumskonsert. Alla i kören hjälptes åt efter förmåga och konserten blev en succé inför 1 600 personer.

Stockholm East Gospel Choir har en intensiv vår framför sig. Utanför det vanliga programmet ska kören ge flera välgörenhetskonserter för att samla pengar till drabbade av katastrofen i Asien.
Det råder balans, Michelle känner att kören ger lika mycket som den tar. Det har blivit roligt igen. Nu måste hon bara komma ihåg att sätta gränser och inte glömma att ha ett liv vid sidan av kören.