Pappa dog när jag var 16 år, och när jag försökte ta mitt eget liv, kom min pappa ner genom taket och skulle hämta mig. Men, jag hade då på något vis insett min egen dumhet, och att jag inte alls ville dö. Men, ensam hemma, inlåst och fullproppad med piller, var det inte så enkelt att göra något själv. Jag säger till honom att jag inte är redo, och att mamma behöver mig mer än han gör. Detta accepterar han. Han kommer fortfarande då och då, bara för att hälsa på, 35 år senare …

Yvonne Bernzon

– – –

Min pappa avled nu i somras. Jag fick beskedet då nattsjuksköterskan från hans äldreboende ringde. Mindes sen att jag precis innan jag hade gått och lagt mig blivit förbryllad av ett missat samtal från ett dolt nummer. Hur kunde jag ha missat samtalet? Jag hade ju telefonen hos mig med ljudet på. Kom sen också ihåg att det hade förekommit ”telefonvarsel” i samband med min mors och min systers död flera år tidigare: Telefonen ringde men ingen var där, i andra änden. I alla dessa tre fall har ”påringningen” kommit flera eller ett par timmar före dödsfallet. Som en varning.

Emmy

– – –

När jag var barn, hade jag en speciell upplevelse. Jag var på toaletten, då lampan började flacka och blinka. Jag blev rädd. Onaturligt rädd. En blinkande lampa borde inte skrämt mig. Men jag kände att det var något speciellt.

Senare fick jag veta att min mormor, som jag var fäst vid, hade dött. Det måste ha varit just då.

Peder Nielsen

– – –

På natten efter att min livskamrat gått bort i cancer gick jag och lade mig i hennes säng och sov tryggt tills jag klockan fyra på morgonen plötsligt väcktes av att någon ryckte mig i benet. Det var M helt klart, och upplevelsen av närvaron var stark, men på intet sätt kuslig.

Ett par månader senare hade jag åkt ut till stugan i skärgården och vaknade då första natten klockan fyra av att M klart ropade mitt namn. Jag kände en euforisk lycka över att hon kallade på mig där ute, där vi haft det så bra tillsammans.

Döden är en del av livet. Jag tror inte att man upphör att existera, utan flyttar till en annan dimension, varifrån den döde gör sig påmind i de minnen och känslor som kommer fram när man tänker och talar om henne/honom. Läste att buddhister gör klart för den döende att han eller hon kan vara lugn och får dö. Oro ska inte ges plats, den döende ska få byta existensdimension i frid.

Staffan Frostell

– – –

Mamma låg på sjukhus under observation, men hennes tillstånd bedömdes inte som allvarligt. Jag vaknade tidigt och drömmen var så verklig, jag var varm och glad, jag och mamma hade sutttit i solen och pratat, vi hade skrattat, hon kramade mig och sa ”var inte ledsen”. Det var vad jag mindes. Jag var övertygad om att något hade hänt, tog med mig telefonen när jag hämtade tidningen, kom in, strax efteråt ringde de från sjukhus. Mamma hade haft ett hjärtstopp, hon låg nu på intensiven.

Pär

– – –

En underbar augustimorgon, närmare bestämt den 16 augusti 1982, väcktes jag plötsligt av en kraftig duns mot sovrumsfönstret. Det måste ha varit en fågel som hastigt flugit rakt in mot fönstret. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och gick ut på verandan för att ta hand om den. Men jag hittade ingen skadad eller död fågel. I exakt samma ögonblick gick det upp för mig att det var min pappa som på detta sätt sa adjö till mig. Det var fullständigt självklart. Och inte heller tyckte jag det var konstigt. Jag var bara tacksam att pappa inte gick bort utan att först höra av sig. En sista kärleksfull hälsning. Jag tittade på klockan. Hon var åtta minuter över fem.

Strax före åtta på morgonen ringde telefonen. Jag visste att det var mamma. Jag lyfte luren och sa ”Hej mamma, pappa gick bort i natt, eller hur?” ”Ja”, svarade mamma, ”han gick bort åtta minuter över fem, men jag ville inte väcka er så tidigt”.

Annette von Sydow

– – –

Huruvida syskonen också såg gestalten vet jag inte, ty jag vågade inte fråga dem. Rationella moderna svenskar "ska ju inte" möta änglar eller liknande.

För några år sedan, när jag och mina syskon vakade vid min döende mors sida, såg jag plötsligt ytterligare en person i sjukhusrummet. En vit gestalt som förklarade att vi inte skulle vara rädda och som sedan lämnade oss. Huruvida syskonen också såg gestalten vet jag inte, ty jag vågade inte fråga dem. Rationella moderna svenskar ”ska ju inte” möta änglar eller liknande. Mor avled stilla några timmar därefter. Och eftersom jag är en medelålders svensk med ett stabilt psyke och inte brukar ”se saker” så är det en av livets märkligaste upplevelser.

Fundersam karl

– – –

Jag drömmer ofta om platser, väldigt levande sådana. Jag vet inte om jag bott/varit där tidigare i mina liv, men de känns väldigt bekanta och återkommande i mina drömmar. Ofta drömde jag om ett speciellt hus, gammaldags typ mindre slott. Sedan läste jag en arkitekturkurs på Stockholms universitet och det huset fick jag plötsligt se i en bok. Det var ett hus från 1200-talet någonstans i Tyskland. Mitt blod frös till is i ådrorna. Vem kan man berätta sådant för?

Janna

– – –

Naturligtvis påträffas naturliga förklaringar, då allt i världen är naturenligt – ja, även atombomben och anabola steroider. Om förklaring härstammar i viss tro är den likaså naturlig, eftersom trosläran antingen är a) sann, vilket innebär att den är konstitutiv, eller b) skiljaktig med verkligheten och då är personen ifråga åsiktsbelagd i en verklighetsfalsk övertygelse. Detta fenomen kan härledas till en psykologisk/neurovetenskaplig förklaring, och hjärnans tankevägar samt nervbanor är högst naturliga.

Monir Bounadi

– – –

Min morfar, lidingöbo, blev demenssjuk och när mormor inte längre klarade av att ta hand om honom hämtades han till Uppsala, Ulleråker, som det var på den tiden, slutet av 1960-talet. Om mormor fick några rapporter om hur det var med morfar vet jag inte. På min födelsedag 1970 hade jag arbetat lördagsförmiddag på Karolinska och promenerade Torsgatan ned till ett kondis på andra sidan Karlbergsvägen för att köpa med bakelser och åka till mormor. Mitt på övergångsstället över Karlbergsvägen drabbades jag av en plötslig insikt om att morfar dog. När jag kom ut till Lidingö hade mormor fått telefon från Ulleråker om att detta just hänt.

Anonym

– – –

När jag var nyss fyllda 17 år låg min mormor svårt sjuk på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hennes hjärta krånglade återigen. Mina morbröder och mostrar satt vak. Men så plötsligt under skoldagen känner jag att jag måste ringa hem. Jag står i källaren och lägger mynt i telefonen och väntar på signalen. Det är tidigt 60-tal. Ingen svarar, och jag lägger på något sätt ihop två och två. Jag sticker från skolan, tar mig med buss och spårvagn till sjukhuset, går upp på avdelningen och frågar efter min mormor. ”Nu tycker jag att du ska ta och åka hem”, säger en sköterska, troligtvis både vänligt och lite forcerat, rädd för min reaktion.

Men jag fattar omedelbart vad som har hänt. Jag tar mig hem storgråtande och möts av mamma, pappa och min moster som verkar chockade över att jag plötsligt dyker upp, de är inte redo att trösta. Mamma har svimmat på vägen hem från sjukhuset. De har fullt upp med att hantera sin egen sorg. Men jag hade redan i skolan förberett mig. Jag visste ju på något sätt vad som hänt.

Barbro Blomberg

– – –

För tre år sedan på trettondagen fick jag utan förvarning en skräckfylld plötslig känsla av att jag skulle dö. Det är svårt att beskriva känslan men huvudet ”snurrade”. Jag låste upp ytterdörren för att det skulle bli enklare för någon att komma in, och satte mig på en stol med huvudet i händerna. Efter en liten stund gick dödskänslan och yrseln över, men efterlämnade en förnimmelse av obehag och rädsla.

Dagen därpå ringde min yngste son och berättade att han och hans familj varit med om en svår trafikolycka men att de mer eller mindre genom ett under hade undkommit så gott som oskadda. När vi talade närmare om tidpunkten visade det sig att det var just i det ögonblick som olyckan inträffade som jag fick denna nära-döden-upplevelse.

Min mamma hade också en gång en ytterst egendomlig upplevelse. I början av 1920-talet bodde hon på Sturegatan i Stockholm nära Valhallavägen. En barnsköterska var ute och gick med familjens förstfödde i dåtidens höghjuliga barnvagn. Min mor satt inne och sydde men fick en plötslig ingivelse. Hon slängde handarbetet, rusade ut mot Valhallavägen, där barnsköterskan kom gående. I samma stund som min mor kommer fram, kom en häftig vindil och välte barnvagnen, babyn for ur och hamnade i min mors famn. Hur kan man förklara något sådant?

Anonym

– – –

Lik finns inte i den svenska pressen, som bara skriver om döda människor som kroppar. Ska döden hållas på avstånd i den svenska vardagen?

Stig Appelgren

– – –

Jag är helt övertygad om att det finns någon form av existens efter detta jordeliv. Bevisen är alldeles för många för att förneka det. Själv har jag upplevt det en gång 1992.

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett år och jag hade ingen kontakt med min pappa förrän han kontaktade mig när jag var i trettioårsåldern. Jag tyckte att det var lite märkligt men ändå intressant. I efterhand förstod jag att han var mycket sjuk och att han ville träffa mig innan han skulle gå bort.

Kort efter det mötet ringde de från sjukhuset i norra Sverige och berättade att han inte hade långt kvar och att han hade frågat efter mig.

Självklart ville jag tillmötesgå hans sista önskan så jag åkte upp för ett sista tårfyllt möte. På vägen tillbaka till Stockholm sov jag över hos min mormor.

Klockan två den natten väcktes jag plötsligt av att något fanns i rummet. Först blev jag rädd. Känslan var att något befann sig vid sidan om fönstret och jag vågade inte titta efter. Närvaron var så påtaglig. Jag vände mig mot väggen i stället och låg och undrade vad som fanns i närheten. Efter hand blev jag lugn och kunde somna om.

När jag kom tillbaka till Stockholm väntade min sambo på mig med sorgsen blick. Jag förstod på en gång att min pappa gått bort under tiden jag varit på resande fot. Detta stämde. De hade ringt från sjukhuset till min sambo och berättat att han hade somnat in klockan två på natten.

Senare förstod jag att det var min pappa som hade väckt mig för att ta farväl.

Cina

– – –

På eftermiddagen den 2 juni 1963 låg jag på min säng i mitt studentrum i Tyskland. Allt var lugnt och stilla. Plötsligt drabbades jag av en oförklarlig oro. Jag kunde inte ligga kvar, utan började vanka av och an i rummet. Efter några minuter försvann oron. Klockan var 17.30, kommer jag ihåg.

Dagen därpå fick jag telegram från min mor att min far hade dött på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Sjukhuset bekräftade i telefon att dödsfallet hade inträffat kl 17.30, av blodpropp efter en operation.

Sökte min far telepatiskt kontakt med mig, långt borta, i dödsögonblicket? Jag tror nästan det. Även om vi hade kommit bort från varandra det senaste halvåret hade vi ett bra förhållande. Jag saknar honom forfarande mycket efter en så lång tid.

Mart

– – –

Min fru fick inga lugnande medel när hon fått budet att hon var dödligt sjuk i cancer när hon kom in på akuten.

När läkare någon dag senare talade om att hon hade en, två kanske tre månader kvar att leva bröt hon förstås ihop och då fick hon faktiskt en lugnande spruta, sedan jag sagt till läkaren om detta.

Hon skickades lite senare hem tre veckor och fick då ingen ASIH vilket orsakade ytterligare lidande.

På hennes sista dag bad jag att få tala med läkaren när jag kom till henne på sjukhuset. Jag väntade i sju timmar men läkaren brydde sig inte om att komma. När jag gick hade hon nio timmar kvar att leva och nattpersonalen brydde sig inte om att ringa mig så jag kunde komma in till henne, utan klockan sju fick jag telefon om att ”de hade hittat henne död” klockan fyra.

Jan

– – –

En natt i november för ett antal år sedan väcktes jag av att någon påkallade min uppmärksamhet. Denna någon stod i dörröppningen vid fotänden av sängen. Det var svårt att se vem det var, men jag förstod att det var av yttersta vikt att jag tog reda på vad det gällde. Jag reste mig upp till halvliggande ställning, koncentrerade alla mina sinnen till det yttersta och fick syn på en undflyende person, mera som en ljusbild med diffusa former men jag tyckte mig kunna urskilja att håret var blont. Jag hörde en halvkväden viskning med budskapet att en som jag kände väl hade dött. I ett ögonblick tyckte jag mig se att det var en av mina svärsöner och att budskapet alltså gällde min dotter.

Det drabbade mig så djupt att jag vaknade på riktigt, hade panikkänslor, hjärtat bultade och jag översköljdes av impulsen att gråta. Jag tände lampan på sängbordet, tittade bort mot dörröppningen och allt såg ut som vanligt. Så småningom lugnade jag ned mig och bestämde mig för att det trots allt var en väldigt intensiv och otäck mardröm eftersom hela kroppen hade reagerat så starkt. Under dagen som följde ringde min farbror och berättade att hans hustru, min älsklingsfaster som jag stått mycket nära, hade gått bort under natten. Hon var blond.

Millan

– – –

Vid 50 års ålder fick min älskade Christian sin diagnos magcancer som var långt gången. Han fick sin diagnos i januari och dog 9 december samma år. En fruktansvärd resa för min man och även för mig.

Vi talade sällan om döden, vi talade om livet. Läkaren tyckte och nästan insisterade på att tala om döden och ville tala om att han aldrig skulle bli frisk. Jag bad när Christian inte hörde att snälla säg inget om detta. Jag till och med skrev ett brev till överläkaren på Radiumhemmet (Christians kontaktläkare) att inte ”slå bort benen på någon som inte kan gå”. Säg inte sanningen om man inte vill höra den. Det måste vården respektera. Patienten måste få bestämma själv.

Frågar man är det en annan sak.

Min kloka man sa till läkaren när vi kom till Radiumhemmet vid ett besök: ”Tala inte om för mig hur djupt det är och vilka faror som finns - lär mig simma på bästa sätt och försök att ta mig till målet istället!”

För mig var det självklart att Christian skulle få vara hemma med daglig hjälp från ASIH hemsjukvård från Stockholms Sjukhem. Jag slutade jobba när sjukdomen började göra sig starkt påmind även med tunga mediciner. Men vi talade aldrig om döden, vi ville bara tala om livet. Christian brann för sina projekt och när han ännu orkade skrev han på sin dator många timmar, hade kontakt med sitt jobb/kollegor som han tyckte mycket om. Sen försvann den lilla kraften som fanns.

En kväll sa han till mig att om han går bort vill han bli begravd i Varnhems klosterkyrka där han blev döpt och där hans föräldrar gifte sig. Då blev jag så rädd och sa att han talade om ”dumma saker”. Jag ville skydda honom och säkert mig själv för sanningen. Vi ville stänga ute allt det farliga, smärtsamma och döden. Någon vecka senare ville han tala med sjukhusprästen ensam. Hon kom hem till oss, och på kvällen frågade jag lite försiktigt vad de talat om men han ville inget berätta.

Jag vet inte varifrån jag fick mina krafter men jag försökte vara stark hela tiden och vara positiv och han njöt så av det och tackade mig för min styrka. Själv kände jag som jag gick på tunn is som skulle brista vilket ögonblick som helst. Jag brast många gånger men aldrig framför honom.

Många som aldrig upplevt att ha en tidsbegränsad period på sig att leva tror att man ska göra allt det där man drömt om men oftast blir det inte så, för alla små ting i livet betyder mest på ”resan”, som att bara vara nära vardagen där man är trygg och tillsammans med sin älskade, nära och kära.

Under min mans sista månader fanns ibland någon symptomfri timme, då var det som ”manna från himlen” att inte känna smärta eller sjukdomen. Att kunna gå på toaletten var inte en självklarhet eller att kunna ta sig dit ensam utan min hjälp. Att vara beroende av någon för att utföra enkla ting. Att till exempel ta en dusch med min hjälp eller kunna slicka på en glass var något stort i slutskedet.

Min älskade man somnade i sin egen säng den 9 december när jag var ute i köket och diskade. Mest troligt ville han inte att jag skulle se när han drog sitt sista andetag – det är min tolkning.

Jag blev erbjuden att gå till kurator och psykolog några gånger efter att min man gått bort, men jag tycker att man skulle ha någon uppföljning också. Det är tungt att gå vidare ensam.

Vi lovade varandra två saker som vi inte kunde hålla och det ena var att Christian skulle ta hand om mig när jag blir gammal och jag lovade att han skulle bli frisk. Tyvärr kunde ingen av oss hålla våra löften.

29 år tillsammans

– – –

En morgon i februari tidigt, vid sextiden, vaknar jag av att mitt hjärta håller på att slitas ut ur kroppen. Det rusar och bankar och jag tänker att det är kanske så här en hjärtinfarkt känns.

Jag hade aldrig känt av mitt hjärta tidigare. Det fortsätter att slita. Jag har två rätt små skolbarn hemma, och jag går alltid upp med dem och ger dem frukost, men den här morgonen säger jag att jag kan inte gå upp för då kanske mitt hjärta stannar. Det hamrar och slår nån timme tills telefonen ringer och då tänker jag att jag med viljestyrka måste få mitt hjärta att lugna ner sig och ta kommandot över kroppen. Det är min bror som ringer och säger att vår mamma har dött nu på morgonen. Det var oväntat då hon inte var sjuk. De hade hittat henne ”sovande” på sidan helt i ro. medan jag, som inte hade så nära kontakt med henne, kände det som om någon ville slita hjärtat ur kroppen på mig och ta med mig på resan över.

Charlotte

– – –

När jag var 20 år gick min mamma bort efter flera års kamp mot sin sjukdom. På den tiden fick man veta att hon hade ett år kvar att leva. Jag kommer aldrig att glömma den natten efter att vi fick veta att vi hade ett år kvar: det var hemskt. Rädslan och ensamheten tog över och efter den natten blev det svårt att älska min mamma till hennes sista dag – det var för jobbigt. Det var enklare att börja lämna henne innan hon skulle göra det. Nu inser jag att det var förlorad tid, tid jag hade kunnat ge och få mycket mer, för sista gången.

Tio år efter, som mycket förälskad fru och nybliven mamma till ett tiomånaders underbart barn, blev min man allvarlig sjuk. Hans liv var hotat och jag befann mig inför samma val: älska och hoppas in i det sista eller börja lämna honom för att lida mindre när/om han inte kommer att finnas mer. Jag valde att vara med, att älska, kämpa och våga hoppas en gång till med alla risker det innebar. Det var en påfrestande kamp men vi vann, vi fick tillbaka våra ”vanliga” liv plus två underbara barn till. Det svåra för mig kom efter segern: jag hade kämpat så mycket, jag hade hoppats som aldrig förr, jag hade älskat med hela mitt hjärta men jag hade även börjat lämna honom.

Idag, som nästan 40-åring, dyker fortfarande sådana känslor upp och förmörkar mitt liv och tillgången till glädje. Rädslan och tanken ”när kommer detta att hända mig igen” eller någon som jag älskar tar ibland över och tynger min vardag. Men tack och lov bara ibland. Mitt bagage har öppnat mitt hjärta till en ny dimension där det är mycket lättare att älska i djupet och njuta av små enkla vardagliga saker – men även att frukta för morgondagen.

Anonym