Patrik Hübinette växte upp i en nybyggd lägenhet, men där hände märkliga saker. Vaser flög tvärs över rummet, lampor tändes och kranar öppnades utan att någon människa varit där. Det knackade på dörren fastän ingen stod utanför och de kunde hitta knivar i sängen. Som barn var det otäckt och skrämmande.

– Min mamma upplever sig vara känslig och är från USA, där det är mycket vanligare att tro på sådana här saker. Hon tyckte inte att det var konstigt att det spökade. Min pappa är skeptisk ateist och försökte hitta naturliga förklaringar. Jag har vuxit upp med den konflikten i hemmet och jag vet fortfarande inte om det spökade eller om jag inbillade mig, säger Patrik Hübinette, 34 år.

När han gick i gymnasiet, naturvetenskapligt program, gjorde han ett specialarbete om övernaturliga fenomen och berättade om sina barndomsupplevelser inför klassen.

– Efter det hade eleverna en omröstning och utsåg mig till ”Skolans konstigaste människa”. Jag har aldrig blivit så utfryst, jag blev som en skuggfigur som ingen såg eller pratade med. Själv kom jag från en öppensinnad familj där man kunde diskutera sådant här, men det går inte ute i samhället, säger Patrik Hübinette.

Erfarenheten av att bli utfryst var en av orsakerna till att han och Jenny Larsson startade Spook, Stockholms paranormala organisation och kamratskap, 2007. De ville att det skulle finnas ett forum där man kunde prata om oförklarliga upplevelser utan att bli hånad.

Ju fler grejer man kan bevisa samtidigt, desto trovärdigare blir det.

Jenny Larsson, Spook

Patrik och Jenny spelade i samma rockband. Det var så de lärde känna varandra och upptäckte att de hade liknande barndomsupplevelser.

– I huset där jag växte upp spökade det. Tavlor flög iväg och en gång såg jag en mansgestalt, berättar Jenny Larsson, 28 år.

Händelserna föregicks ofta av att hon kände kyla och fick gåshud. I trakten där hon bodde var det allmänt känt att det spökade i villan och även kompisar var med om oförklarliga saker i huset.

Patrik jobbade ett år i USA och tog kontakt med Greater Pittsburgh paranormal society, där han fick lära sig hur man gör spökutredningar.

Hemma i Jennys lägenhet i Upplands Väsby förvarar de utrustningen. Den består av övervakningskameror, diktafoner,

lasertermometer och mätare för elektromagnetiska fält. Det finns förstås ingen vetenskaplig grund för spökjakt, men de teorier som spökjägare arbetar efter är att spöken består av, eller kan påverka, elektromagnetiska fält samt att temperaturen sänks där spöket befinner sig.

– Ju fler grejer man kan bevisa samtidigt, desto trovärdigare blir det. Om man samtidigt får ett elektromagnetiskt fält, en stor temperaturväxling och spelar in ett ljud – då kan man sätta det i ett sammanhang, säger Jenny.

De berättar att i 80 procent av fallen hittar de en naturlig förklaring. Vanligt är att människor upplever att de är förlamade när de vaknar och inte kan röra sig, kanske till och med upplever att någon trycker ner dem. Det kan förklaras med sömnparalys, ett tillstånd som kan uppstå när man håller på att vakna till eller somnar. Psyket är halvt vaket, medan muskelkontrollen är avstängd som i sömnen. Även om man drömmer att man springer rör sig inte benen.

I ett hus mätte de upp höga koldioxidhalter. Där hade familjen inrett ett träningsrum i pannrummet som saknade ventilation.

– De fick syrebrist i hjärnan och upplevde att de såg skepnader, säger Patrik Hübinette.

I ett annat hus var det torktumlarens skakningar som gjorde att saker ramlade ner.

De är fyra i Spook som åker ut på uppdrag, och de får varje vecka förfrågningar från folk som vill vara med och utreda misstänkta spöken. Spook åtar sig cirka 25 uppdrag per år och tar inte betalt för sina tjänster.

– När man håller på med något som inte är påtagligt, så skulle folk rynka på näsan om man tog betalt. Det här bygger bara på intresse, säger Jenny.

Hon och Patrik vågar inte säga att ”så här är det” utan säger i stället ”det här upplevde vi”. Sedan får de som bor där avgöra vad de anser själva. Men för Jennys personliga del tycker hon sig ha funnit bevis för att det finns någonting övernaturligt.

– Det mest övertygande var en gång då jag såg en människa rakt upp och ner, som inte skulle vara där. Den var transperent som de säger att spöken ska vara. Vi var i en vanlig villa, inte i någon slottsbyggnad, berättar Jenny.

Jenny är inte särskilt rädd när hon är ute. Hennes erfarenhet är att ju mer man upplever, desto mindre rädd blir man.

För Patrik och Jenny är Spook ett sätt att bearbeta barndomsupplevelser och de drivs av en nyfikenhet på det övernaturliga. Spänningen lockar förstås, men det finns också djupare behov.

– Alla har väl en längtan efter att få veta vad som händer när vi dör. Människor vill få veta att våra nära och kära har det gott. Många har väl ett hopp om att spöket faktiskt är en död människa som går igen, säger Jenny.

I den Sifo-undrsökning som SvD redovisade i går uppgav 21 procent att de sett, varit i kontakt med eller haft en förnimmelse av en person som är död.

Patrik berättar hur han själv tidigt en morgon hörde en röst ropa hans namn på engelska.

– Jag kände igen rösten, det där är ju mormors mor. Så kom hon gående nerför trappan och svävade in i köket. Jag följde efter, men hon var borta. Hon bodde i Amerika och jag visste före alla andra att hon hade dött. Hon hade dött i sömnen den natten på ett sjukhem, inte ens personalen visste om det.

När de träffar människor som fått kontakt med anhöriga efter döden, så försöker de inte att motbevisa det.

– Det är en sådan personlig upplevelse som inte kommer att hända igen, och den vill man inte ta ifrån dem, säger Jenny.

Jenny Larsson arbetar på en gruppbostad för personer med funktionshinder. Patrik Hübinette är underskötare inom palliativ vård, vård i livets slutskede. Båda har sett saker som de uppfattat som spöken på sina arbetsplatser.

– Jag har sett patienter som avled för fem år sedan komma gående i korridoren, säger Patrik.

Trots det säger han sig tvivla på att döda människor skulle gå igen.

– Jag blir bara mer och mer skeptisk. Någonting händer, men vad det är går inte att förklara. Numera kallar jag mig ateist. Vi använder termen ”spöke” för det är så det har hetat, men vi vet inte vad det egentligen är. ”Spöken” kan vara vad som helst, men jag tror att det kan finnas en vetenskaplig förklaring till det som vi ännu inte känner till, säger Patrik Hübinette.

Det finns fler spökjägare i Sverige. I Kristianstad bor tvillingbröderna Patrik och Kristian Jönsson som också utreder övernaturliga händelser.

2001, när Patrik Jönsson gick i gymnasiet, skapade han Spökwebben där han publicerar spökberättelser. Hittills har de fått in 4 000 spökberättelser och 16 000 frågor. Bröderna jobbar som webbutvecklare på en reklambyrå och sköter detta på fritiden.

– Det tar tid, men det är enormt kul och det är en sida man inte absolut inte vill släppa, säger Patrik Jönsson.

Förutom att sköta sidan så åker bröderna också ut med kameror och mätare till människor som upplevt något oförklarligt i sitt hem.

– En viktig grundinställning är att inte ta för givet att något är övernaturligt. Man ser en tendens hos människor att så fort något knakar eller trillar ner så är det spöken. Många gånger upplever människor saker när de ska somna. Mellan vakenhet och sömn är det lätt att hjärnan spelar dig ett spratt.

Patrik var själv med om en sådan händelse då han sent på kvällen låg i sängen och pratade i telefon. Plötsligt såg han någon vid fotändan och skrek ”Det står någon där!”

– Jag kunde nog ha hallucinerat för jag var verkligen trött. Det här låter halvskumt, men det intressanta är att min brorsa bodde med sin dåvarande sambo sju kilometer från mig. Han låg och sov då, men hans sambo berättade att han hade satt sig rakt upp i sängen vid den tidpunkten, pekat och sagt ”Det står någon där”. Han minns ingenting, men hans sambo blev jätterädd. Vetenskapen har ingen förklaring när det gäller telepati mellan tvillingar. Man kan diskutera om detta var en slump eller något annat, säger Patrik Jönsson.