Marie Ryd, här med Bilbo, har en ny syn på lycka efter tre veckor på ett andligt center i Indien: - är inte mitt ego, min kropp och mitt intellekt, utan något mycker mer, säger hon. Och där finns den enda sanna lyckan.
Då och då tycks hennes blick vidgas mot något mycket mer än det vi ser i det här vardagsrummet. Hon är här, men ändå oändligt långt bort - eller är det överallt? Rösten snubblar en sekund över något tjockt i halsen och ögonen blir blanka. Det är då hon upprepar: Allt är så vackert. Det är så otroligt vackert. För mig är det här den enda sanna lyckan.
Under en tre veckor lång retreat i Indien i höstas blev Marie Ryd lotsad till en upplevelse bortom våra fem sinnen, bortom förnuft och intellekt. Hon fick vara med om att sätta egot ur spel och finna ”en total ödmjukhet inför nuet”. Den bestående lyckokänslan beskriver hon som 220 volt gudomlig energi strömmande genom kroppen. Den kan komma när hon sitter vid skrivbordet, när hon rör om i en kastrull. Kraften går vertikalt, säger hon, och känns som champagnebubblor.
- Folk kan berätta tusen historier om hur lyckan finns inom dig. Men vet de egentligen vad de talar om? Visst är det en sorts frihet att vara nöjd med det man har, men för mig handlar det om att
ta ett steg till - att känna lyckan av en gudomlig närvaro i allt, både i sina relationer och i fysiska händelser.
Den här resan har tagit ett tag. Även om Marie Ryd började meditera för snart 20 år sedan och plötsligt kunde se människors aura lysa omkring dem, var övernaturliga intressen inte så gångbara i hennes naturvetenskapligt akademiska hemvist. Så hon gick helt in för de mikrober som hon med stigande nyfikenhet förstorade 40 000, 80 000, 100 000 gånger i elektronmikroskopet. 1992 disputerade hon med en avhandling om hur bakteriella toxiner binds till olika cellytor.
Hänger ni med? Det var alltså med ett starkt tränat intellekt som hon i november förra året reste till Oneness University i södra Indien med 86 andra västerlänningar.
Tillbaka hem kom en ny Marie Ryd, hem till villalivet i Nacka med man, hund och tre barn. Till arbetet med nyhetsbrevet ”àjourODONT” som förser tandläkare med senaste nytt på forskningsfronten. Till tonåringarna som numera är så mycket hemma på dagarna att hon funderar
på att flytta ut kontoret i boden för att få arbetsro.
Vardagen har inte förändrats, men i dag säger hon:
- Vi har en övertro på våra fem sinnen och på vårt mänskliga intellekt. Vi tror att vi kan finna svar på de existentiella frågorna genom att tänka oss fram till dem. Men ack, vad vi då begränsar oss!
Vad är det Marie Ryd har varit med om?
Hjärnforskningen har inga uttömmande svar. I boken Lyckoformeln beskrivs en studie av några buddhistmunkar och franciskanersystrar som ägnat många år åt meditation. I speciella apparater kan deras mystika upplevelser avbildas som biologiska förlopp: De centrum som observerar processer i kroppen blir ovanligt aktiva medan de som ska ge oss en känsla för var i rummet armar och ben befinner sig minskar sin aktivitet. Det kan göra att kroppen upplevs som gränslös - och att man tycker sig ha mött oändligheten eller själv smält samman med hela världen.
Den formen av rationella förklaringar blir ingen motsättning för Marie Ryd. Men än har ingen forskat på vad som händer i
hjärnan under de processer hon varit med om i Indien - där egot slutgiltigt ger upp och föreställningar om att vara en egen person försvinner. Först när vi inser att både intellektet och våra sinnen står i vägen kan vi uppleva världen så som den är, menar hon.
Och det är till en direkt kontakt med denna gudomliga upplevelse som det icke-konfessionella centret Oneness University vill leda sina deltagare. Här handlar det om att både bli medveten om sina egna tankar och möta de känslor som blockerar relationerna - skuld, vrede och sorg. ”Vi stannade i skuld tills vi kräktes”, som Marie Ryd säger. Nåja, nästan. Men ledarna gav sig inte förrän alla 87 i gruppen kunde gå vidare.
- Livet handlar ju om relationer, påminner Marie Ryd. Kan vi läka det som blockerar dem kan vi också leva ett sant liv.
Det var här som Marie Ryd upplevde sin egen födelse och kände sig fullständigt hjälplös, tillintetgjord, djupt förtvivlad.
- Min förtvivlan handlade inte om skuld eller ilska mot någon annan människa utan var rent
existentiell: En total ödmjukhet som ledde fram till en fullständig underkastelse inför skapelsen. Ett överlämnande.
När hon så småningom reste sig upp fylldes hon av en enorm energi och kraft. Brrrrrrr återger hon och låter som en maskin som ska igenom asfalt. Hon beskriver hur en stor tacksamhet vällde upp, ”ett omedelbart svar på mitt överlämnande”.
Och då var det dags för några av de sista momenten i processen - ett antal energiöverföringar, så kallade deeksha. De fungerar som en kanonkula mot den mur av tankar och sinnesupplevelser som skiljer oss från den gudomliga upplevelsen, som Marie Ryd säger. Assistenten lägger sina bägge händer på huvudet och energin går som en ström genom kroppen. För vissa är det som att ansluta sig till två hål i väggen, berättar hon - de stelnar till som vid en elektrisk chock. Andra känner ingenting.
- När den kanonkulan sköt sönder min vägg, min sinnevärld, kunde jag rent fysiskt uppleva hur det ändrade sig i hjärnan. När sinnet slagits loss på det sättet råder man
inte över sin kropp längre.
Det som nu hände ledde fram till nya insikter om att det inte finns något eget jag: Min kropp är inte min kropp, kände Marie Ryd. Mina tankar är inte mina tankar. Mina drömmar är inte mina. Vem är jag? Det finns ingenting som kan kallas ett jag, kände hon, och i det skedet av processen började hon gråta.
Även nu fylls hennes ögon:
- Som de flesta andra, trodde jag väl att mina tankar var jag, och att min sinnevärld kunde ge mig svaren på alla frågor. De tankar som kommer är inte mina, men jag kan heller inte ändra på att det är jag som har dem.
I dag upplever Marie Ryd att ingen är en egen person. Ingen har något ”jag”. Däremot består vi av en massa delpersonligheter - själv är hon den skrivande Marie, den avundsjuka Marie, den bilförande, den gymnastiserande, den hundägande, den arga, den lismande
- Det finns vackra delpersonligheter och mindre vackra, konstaterar hon självironiskt. Men i stället för att kämpa emot mina dåliga sidor, accepterar jag att de finns och att
det är lönlöst att försöka ändra på dem.
Hur hon gör? Hon tillåter sådana uttryck för egot att komma in som en molntuss och sedan segla vidare. Om hon kan acceptera att precis så är det, förlorar egot sin kraft. För den verkliga friheten är att inse hur inget går att ändra, hur allt är som det ska vara: Vi är ofria människor, som egentligen styr varken över kroppen eller tanken. Att acceptera sin ofrihet - det är vad som ger frihet.
- Men du måste se ditt ego för att kunna lämna över det. Egot måste omyndigförklaras, oskadliggöras. Och när man upplever att ens jag har dött och upplösts är det många som känner att kroppen nästan förtvinar.
Är det inte obehagligt?
- Först blev jag alldeles rastlös när jag kände tomheten. Jag upplevde en desperat känsla av saknad. Jag ville ju uppfyllas av villkorslös kärlek, men det var som ett streck i mig. Tomt, rensat inne i huvudet.
Är det inte naturligt att känna ett slags världslig skräck inför att se sitt ego?
- Jo, vi vill ju gärna tänka att både bra och dåliga
saker beror på oss själva, att vi styr våra liv. Men när jag såg min skuggsida ligga som en underton i min existens blev jag förtvivlad. Vi trodde nog alla att vi skulle kunna pulvrisera vår egoism och göra oss till helgon direkt. I stället
Ja, i stället handlar det om att lära sig tycka om sin skuggsida, acceptera att egot inte går att ändra och att man kan lära sig gilla sina delpersonligheter.
- Lyckan ligger i att sluta sätta likhetstecken mellan oss själva och egot. Vi kan inte förändra egot, men vi kan omfamna det. Om vi kan bejaka att det är precis som det är, kan vi också se att vi är något mycket mer.
Lek med tanken en gång, att det finns något mer än kropp och intellekt ”Jag” är inte mitt jag, min kropp och mitt ego, utan den gudomliga skapelsen som är i allt Det är den närvaro som Marie Ryd nu känner - och det är så fantastiskt, förstår ni, säger hon, det är visshet, glädje och kärlek. Allt är ett.
- Jag upplever detta som den enda riktigt sanna lyckan. Ingen kan ta den ifrån mig, inte ens
om hemska saker skulle hända. Det är en grundton av lycka som mellan varven når det extatiska - av ovillkorlig kärlek och total tacksamhet.
