Det är livshistorierna som dröjer sig kvar långt efter att man lagt ifrån sig boken Självbilder – Att komma vidare genom skapande (Bokförlaget Bergsäker). Flickan med cancer som målade ett självporträtt med mamman i sitt hjärta samma dag hon dog. Mannen som efter båtolyckan fick afasi och inte längre kunde några substantiv men som genom arbetet med bilder lyckades återskapa delar av sitt språk. Kvinnan som bearbetade traumat att ha förlorat sin sambo i tsunamin. (Se bilderna ovan).

Det handlar om bildterapi. Att genom skapandet av bilder och reflekterande samtal kring dem få syn på sig själv och sin situation. Journalisten Annika Berg-Frykholm har skrivit boken, ett arbete som tog sin början för tjugo år sedan då hon för första gången kom i kontakt med bildterapi genom en intervju hon gjorde.

– Jag hade tagit med en bild jag målat för att ha något konkret att prata kring. Genom de få frågor som bildterapeuten ställde kring bilden klarnade flera saker i relationen till mina närmaste. Jag kände att det här var något viktigt och verkningsfullt, säger Annika Berg-Frykholm som bestämde sig för att ta reda på mer.

Boken är fylld av intervjuer med bildterapeuter och personer som mått bättre genom bildskapande. Men framförallt är boken full av bilder. Bilder som visar på den inre resa som var och en av deltagarna i olika former av bildterapi har gjort.

– Bilderna kommer ur samma källa som drömmarna, ur det omedvetna. Bilderna går inte att styra över. De blir som de blir, säger Annika Berg-Frykholm.

Bildterapi kan användas inom de mest skilda områden. I rehabiliteringen av människor som råkat ut för olyckor, är deprimerade, lider av kronisk smärta, depression eller av en ätstörning. I mötet med människor som missbrukar, är hemlösa eller våldsutsatta. I behandling av sjuka barn, men även för gravida, äldre eller barn med skolproblem. Bilderna och samtalen kring dem gör saker tydligt både för den som gjort bilden, men även för terapeuten eller vårdteamet.

– Bildterapi går bakom, förbi allting. Någon i boken sa att det var som ett snabbtåg in i det undermedvetna. Det passar både de som är väldigt verbala och kan manipulera med orden och de som inte har språket som barn och flyktingar.

– Man måste inte ha varit med om något traumatiskt för att börja gå i bildterapi. Jag tror att metoden har något att ge till var och en i sitt liv, det räcker att till exempel ha ett stressigt yrke, säger Annika Berg-Frykholm som själv började gå i en liten bildgrupp för fyra år sedan.

– Det är något meditativt för mig när jag målar. Det är en befrielse i sig. Varje gång får jag dessutom insikter om mig själv och det förtydligar min situation här och nu.

Hon går sex gånger per termin. Vid sista tillfället tar man fram terminens tidigare fem bilder och tittar på dem tillsammans.

– Då ser man en rörelse och en utveckling i bilderna. Det syns att de hör ihop, även om de är målade vid olika tillfällen. Jag tror att man kan hålla på med bildterapi hela livet för sin egen personliga utveckling. Det skulle kunna fungera som en slags friskvård och en möjlighet att få ur sig saker, säger Annika Berg-Frykholm.

Boken beskriver bara positiva exempel, men bildterapi passar kanske inte alla. En del tror inte att de kan måla eller gillar inte att hålla på med färg och lera.

– Känns rinnande målarfärg obehaglig kanske man kan börja teckna med blyerts. Och det är ofta bättre att inte kunna måla, det kan vara svårt att släppa sina estetiska krav annars.

Andra är rädda att lämna ut sig, de tror att det går att läsa dem som en öppen bok genom bilden. Men även om ett träd eller ett hus ofta ses som symboler för personen själv eller att svart och rött kan stå för sorg och vrede så är det inte alltid så. Det är alltid den som målat som bestämmer vad bilden föreställer. Det är alltid den som målat som bestämmer vad bilden föreställer.

Ofta ställer bildterapeuten frågor kring bilden som bildskaparen får associera kring. Bildterapeuten kan också be personen att måla vidare på något som var svårt att måla, eller något som saknas, i bilden på ett nytt papper. Många gånger är det just det som är problemet som behöver göras tydligt.

– Det finns en oerhörd kraft i bilderna och det kan hända starka saker i människan som målar. Det är viktigt att bildterapeuten är utbildad för att kunna ta han om de reaktioner som väcks.

Idag finns det sex bildterapiutbildningar i Sverige. Det finns även en rad kurser. Men fortfarande kan man inte få någon legitimation. Annika Berg-Frykholm tycker inte att bildterapi fått det erkännande det är värt. Mycket beroende på att det finns ytterst få vetenskapliga undersökningar gjorda om bildterapi och därför få bevis på att det fungerar.

– Bildterapeuterna är ingen enhetlig grupp utan individer med olika yrkesbakgrund. Dessutom är det mycket få män som är bildterapeuter och det är olyckligt för det har hållit tillbaka utvecklingen.

– Men det här är inget flum. Det kan inte bli mer handfast och konkret. Bildterapi skulle kunna bli hur stort som helst, användningsområdet är oändligt.