Han är 26 år och går knappt utanför rummet. Han har jobbat, men tappat sugen. Han har pluggat, men tappat sugen. Det har gått bra, men inte tillräckligt bra. Det har varit kul, men inte tillräckligt kul. Han vet inte vad han ska välja – jobbet på Vivo eller kanske en jur kand. Var finns det perfekta livet?

I väntan på att det ska dyka upp har han dragit sig tillbaka. Nu sitter han i pojkrummet i föräldrarnas villa, och umgås med sin dator. Han gör natt till dag, och verkar inte ha några planer för framtiden. Mamma och pappa ömsom peppar, ömsom klagar, men ingenting hjälper. Efter en tid får de nog och ringer till Unga vuxna, en psykoterapimottagning för dem som behöver hjälp att hitta sin väg.

Det är högt i tak i den stora våningen på Söder i Stockholm där Karin Enqvist och Maria Edlund sitter i samtal med unga männi­skor mitt i kvartslivskrisen. Varje möte är förstås unikt, och ändå kan de se att det finns vissa likheter i de livsberättelser de får lyssna till:

• Att vara perfekt – eller ingen alls.

Många av dem som kommer till Unga vuxna längtar efter det perfekta. De har höga ideal, berättar de två terapeuterna, och gapet mellan det de vill och ett vanligt liv är bråddjupt.

–Om de inte når toppen tror de att det bara finns botten kvar, säger Karin Enqvist, de har svårt att acceptera livets gråtoner.

Därför byter de gärna, de livshoppar för att hitta ett bättre jobb, en bättre partner, en bättre lägenhet. Och så jämför de sig med varandra – mest fullmatade cv:n, häftigaste upplevelserna.

Sen finns det de som löser problemet genom att inte delta. Om jag inte försöker, så kan jag ju inte misslyckas.

• Bli vad du vill – men vart tog realismen vägen?

–Sedan den här generationen var små har de fått sig itutat att de har alla möjligheter. ”Utbilda dig till vad du vill”, säger lärarna. ”Gör vad du har lust med”, säger föräldrarna. Det är ju inte sant, säger Maria Edlund.

–Livet har fullt med begränsningar, och att lyckas med något, vad du än väljer, kräver hårt och fokuserat arbete. ”Vad roligt att du vill bli musiker”, säger föräldrarna – vadå roligt, det är jättetufft jobb med små möjligheter till inkomster.

–Dagens föräldrar verka tro att det är något slags förtryck att hjälpa sina barn bli realistiska. Men genom att sätta gränser hjälper man dem att forma ett tydligt jag.

–Och får de inte den hjälpen, säger Karin Enqvist, så lägger de allt ansvar på sig själva. Och når de då inte upp till sina högt ställda ideal så är det deras eget fel. Många av de vi träffar skäms över sig själva, över att de inte gör en spikrak karriär, inte vet vad de vill, att de inte ens har skaffat ett feriejobb. Till slut har de byggt sitt eget fängelse med murar av skam.

• Är det här en ny sorts skamkultur?

–Ja, det tror jag, säger Karin Enqvist

–…som paras med en stark skamlöshetskultur där unga människor förnedrar sig offentligt, säger hennes kollega.

• Jag har ett mål – men var är ­vägen?

Skammen stoppar de unga från att pröva sig fram, tror de två terapeuterna. Det är ju så man de senaste decennierna har blivit vuxen: man jobbar lite här och lite där, reser lite, pluggar nå’t, provar olika relationer och sätt att bo. Man lyckas och misslyckas, ramlar och reser sig igen. ­Efter en tid så hittar man rätt. Dagens unga vill komma rätt direkt, de vågar inte misslyckas.

–Här märks också baksidan av datorkulturen – dålig social träning, säger Karin Enqvist. Istället för att utsätta sig för mänskliga relationer – älskad, lämnad, accepterad, kränkt, så bygger de en tillvaro på nätet som är helt anpassad efter deras egna behov.

• Vem ska man se upp till när mamma vill vara tonåring?

Det är inte bara människor mellan 19 och 29 som har svårt att bli vuxna, deras föräldrar har samma problem.

–Det är inte så lätt att veta vad det innebär att vara vuxen när ens egna föräldrar försöker slippa, säger Maria Edlund. De vill vara polare med barnen, klär sig i nästan samma kläder, lyssnar på samma musik, försöker gymma sig till en ung kropp. Det finns en rädsla för åldrandet och döden i de äldre generationerna.

Så det omedvetna budskapet från vuxenvärlden är att det är tråkigt att vara vuxen, att det är bäst att njuta medan man är ung: ”Passa på att resa, passa på innan: du får barn/du är inne i grottekvarnen/du har för mycket studieskulder att betala, och då är du fast”, säger föräldrarna.

–Vadå fast, säger Maria Edlund, det är ju precis tvärtom, ju äldre man blir desto tryggare och friare blir man.

Dessutom, tillägger hon, kanske föräldrarna pushar sina barn lite extra därför att de tänker på vad de själva skulle velat gjort när de var unga. Tänk om internet hade funnits, tänk om det varit så lätt att ta bilder, filma, spela in musik, arbeta i hela Europa. Vad hade de inte kunnat göra då.

• Min bästa tid är slut – och den var inte ens kul.

Och om man då inte njuter, om man inte tycker att det är kul att vara 20 eller 25, då kan man få för sig att livet är slut, man har missat sin bästa tid och nu finns bara döden att se fram emot.

–Många av de unga vi träffar har sorg, säger Karin Enqvist. Antingen sörjer de en underbar gymnasietid som aldrig kommer tillbaka, eller också sörjer de att gymnasiet inte alls blev en sådan häftig tid som alla, inte minsta föräldrarna, hade lovat.

• Jag vill ha barn – men hur ska det gå till?

Att längta efter att skaffa barn är en del av kvartslivskrisen, och det känner terapeuterna igen.

–Att bli förälder, säger Maria Edlund, är ett effektivt sätt att få en identitet, dessutom en identitet som håller livet ut. Jag är mamma, det är min roll, min livsuppgift.

–Jag tycker att det är sunt, säger hennes kollega. Samhället, och inte minst medierna har länge betonat det andra, och det har fått unga att se ner på familjelivet. Den här generationen har upplevt effekten av den kulturen – skilsmässor och självcentrerade föräldrar. De vill tillbaka till ­livets basverksamhet – närheten till andra människor, till familjen.

• Det hjälper att prata.

Maria Edlund och Karin Enqvist har samma erfarenhet som Gunnel Jacobsson, som intervjuades igår. Kvartslivskrisen är inte en depression, det är ett försök att få perspektiv. Många gånger behövs det inte särskilt lång ­terapi, kanske inte ens terapi i traditonell mening för att livet ska bli lättare.

Många som kommer till Unga vuxna, säger Karin Enqvist, är som en orkester i oordning. Alla instrumentalister är där, och de vet att de har stämmor att spela, men var är dirigenten? Och var är partituret?

–Oftast handlar det om att få berätta, att lätta på trycket, säger Maria Edlund. Om man accepterar att det här är en tid av sökande, att det är okej att vara lätt förvirrad när man tampas med de grundläggande existentiella frågorna så är det inte längre så skrämmande.