För Svante innebär träffarna ett möte bortom religioner och redan färdiga föreställningar. Ingeborg tycker gruppen hjälper henne att öppna upp mot ”något större” och Margareta utvidgar sitt engagemang knutet till Svenska kyrkan. Charlotte ser en andlig gemenskap utan etiketter och Susanna lockas av det icke-dogmatiska.

Vi sitter hemma hos Marie Meijer-Falk, gruppens samtals­ledare, som upplever att hon hittat en struktur som integrerar både hennes tidigare new age-­sökande, det vanliga presterande livet och ­behovet av att bara vara.

Ost och kex står på bordet. Matlagningen gör en paus i köket. Gruppen firar att de nu har träffats varannan tisdag i ett års tid.

Man kan säga att Tisdagsgruppen, som de kallar sig, är ett exempel på den gräsrotsrörelse inom västvärldens privatreligiositet som pågår i takt med globalisering, individualisering och nedmonterade hierarkier. Eller som Ingeborg Björkman, apotekare i Stockholm, uttrycker det:

–Jag har aldrig varit särskild lockad av vad kyrkan haft att erbjuda, utan tyckt den varit trist, tråkig och dömande. I den här gruppen som jag hittade till genom ett föredrag i kyrkan får jag utlopp för ett behov som på något sätt bara finns. Men jag hade aldrig gått med om inte inställningen varit så tolerant.

Visst, Tisdagsgruppen är typisk för det som undersökningar visar i såväl USA och England som i Sverige: Att alltfler av de människor som inte känner sig hemma i religiösa traditioner börjar forma sin egen gemenskap. Som välutbildad medelklass vill de inte gå med i föreningar, de skyr trossatser och följer inga guruer. Ingeborg sammanfattar andan som att ”det är viktigare med öppenhet och tillit än med dogmer”.

Svante Björklund, psykosynteslärare och organisationskonsult, är ändå tveksam till att kalla gruppens arbete för ”andligt ­sökande”.

–För mig är det en upptäcktsfärd mot nya saker som inte fanns förut, utan att gå tillbaka till dogmer och gamla gubbar som visste hur det var. Världen ser inte ut som för tusen år sen.

–Nej, det här är mer ett utforskande av livet, instämmer Charlotte Bernadotte som driver en kurs- och retreatgård öster om Uppsala.

Vad gör då Tisdagsgruppen år 2007 i två och en halv timme varannan vecka? Till det yttre har deltagarna anammat form och struktur från amerikanska The Forge Institute, en organisation som verkar för att fler ska ”fördjupa sina liv andligen” och som talar om gräsrotsreligion och transtraditionellt sökande. The Forge Institute uppmanar nya grupper att ha kontinuerliga träffar, att utforma sina möten efter deltagarnas behov och låta utvecklingsprocessen följa en årscykel: Från fokus på den egna personen till ­fokus på gruppen och så småningom på världen utanför.

–Strukturen ger en frihet i begränsningen som får mig att uttrycka både mina känslor och min intuition, säger Marie Meijer-Falk, konstnär och levnadskonstnär sedan hon efter 25 år sålt klädaffären Kiddies i Stockholm.

Tisdagsgruppen börjar alltid med en stunds tyst meditation. Sedan går man laget runt utan att avbryta – det vill säga låter en i ­taget berätta om sig själv och sin situation just nu. Därefter finns en viss tid för frågor, men först när det är dags för återkoppling får man kommentera varandra. Och det utan att döma eller ge förnumstiga råd.

–Vi använder en inarbetad metod som snabbt för människor med olika utgångspunkter nära varann, konstaterar Susanna Hellsing, förlagsredaktör på Rabén & Sjögren, och försäkrar: Att bli lyssnad till på det här sättet är så nära man kan komma att bli älskad.

–Det gör det också mycket lättare att lyssna inåt, förklarar Ingeborg Björkman. Här har jag fått hjälp med att våga ta mina känslor på allvar och tycka de är viktiga att uttrycka.

Till stor del handlar syftet med Tisdagsgruppens arbete om att se sig som en hel människa – med både fram- och baksidor. ”Tänk så litet vi visar av oss själva i konventionella sammanhang, där blir det mest status och inkomst”, påminner Susanna. Att våga vara sårbar blir därmed nästan en förutsättning i gruppens arbete, menar hon. Varpå några berättar hur det känts som om de överskridit en gräns när de visat svagheter och gjort misstag. Och ändå inte blivit utkastade. Tvärtom.

–Jag tycker det är stort på något sätt, inte alls så som jag trodde att det skulle vara att visa sina ”fula” sidor, säger Marie. Först blir det liksom tyst en stund, då man inte vet vad som händer. Men istället för att bli utesluten av gruppen uppstår en känsla av expansion och öppenhet.

–Det är ju där växandet kan ske, fortsätter hon, när man börjar säga ‘jag vet inte‘. När man visar sig icke perfekt. Det är en stor lärdom för alla, att vi växer när vi vågar oss ut på okänd mark, när vi vågar lyckas eller misslyckas.

–Det blir också mindre prestigeladdat när man vet att alla kämpar med sitt, säger Margareta Stiernspetz, socialsekreterare i Stockholms innerstad.

Det är svårt att se skillnad på den utveckling ni berättar om i Tisdagsgruppen och gruppdynamiska processer som uppstår i terapier. Hur skiljer ni själva ut det?

–Det här är inte psykosyntes, inte gestaltterapi, inte ens Forge – det här är att mötas utan etikett, anser Charlotte Bernadotte som har ett starkt motstånd mot att tillhöra någon form av organisation.

–Det är mer fokus på ”vi och världen” än ”jag”, tycker Ingeborg Björkman.

–Genom att bli mer och mer människa blir man också mer och mer andlig, menar Margareta. Därifrån sker en rörelse utåt, mot världen, mot mänskligheten som handlar om allas väl och ve. Grunden för mig är den enheten, att ju mer människa, desto mer bryr jag mig om hur andra har det.

Svante Björklund håller med om att verktygen knappast skiljer sig från vissa terapeutiska metoder, men tycker heller inte de exakta idéerna är så viktiga. Han tar mer fasta på intentionen i arbetet – att sätta sig själv i relation till något som pågår där ute och se vart man är på väg. Utan dogmer.

–Det är ett nytt förhållningssätt, hävdar han. Här utvecklar vi oss själva och världen samtidigt, och det är den intentionen som är ny. Vi utvecklas mot något, och vad är det? Jo, världen, globalt. Det blir mer effektivt.

–Nog finns ett slags transtraditionell avsikt med gruppen, menar Margareta Stiernspetz. Här kan vi ju mötas bortom de begränsande traditionerna.

Ni talar om att visa sig sårbar och därigenom växa som människor. Kan man verkligen kalla det för andligt?

–Det finns något väldigt fint bortom vanlig mänsklig kontakt, en andlig del som inte nödvändigtvis bara uppstår i parrelationer, säger Svante. Här talar vi om heliga relationer. Öppenheten, det inkluderande förhållningssättet, kärleksfullheten – när man tar sig upp på det planet finns de heliga relationerna.

–Jag tycker vårt arbete här höjer ribban för vad ett mänskligt möte är, tillägger Susanna Hellsing. Vi upptäcker en ny och större potential både hos oss själva och hos andra. Det inger hopp.

–Ja, och allt är ju relation, fortsätter Charlotte Bernadotte. Med mig själv och det som är större, med mina medmänniskor och med världen. Här kan vi experimentera i hur vi relaterar till varandra, hur vi fungerar som människor och hur vi ska leva tillsammans – trots våra olikheter. Eller tack vare våra olikheter.

För Charlotte blir därmed Tisdagsgruppen en träningsgrupp, för ”lika väl som man håller kroppen i trim, ska man hålla sin andliga väg i trim”, påminner hon. Av egen erfarenhet vet hon också att det är en lång, lång process.

Svante Björklund nickar och tillägger att det här med att träna både sina relationsmuskler och andliga muskler är nödvändigt i vår värld i dag.

–Annars skulle vi aldrig klara av att umgås med sex miljarder människor på det här jordklotet. Eller kunna möta de problem vi har gemensamt. Inte minst klimatet.

gör det själv- andlighet

DEl 1

En serie om ny spiritualitet. I morgon: ”Svenskarna är ett andligt folk”.