Första gången May-Britt Öhman hörde talas om samer i släkten var på 1990-talet, då hennes mamma visade henne ett släktträd från 1700-talet där en same fanns med.

– Kul, sa jag då är vi samer! Nej, svarade mamma på ett ovanligt bestämt sätt.

May-Britt blev lite paff men tänkte inte mer på mammans reaktion. Inte förrän 2008 då hon som vetenskaps- och teknikhistoriker började arbeta med ett forskningsprojekt om vattenkraft i Sápmi. När hon intresserade sig för sin egen historia från Jokkmokk och Tornedalen framkom plötsligt uppgifter om att släkten tills för hundra år sedan haft renmärke och alltså hade ett mycket tydligt samiskt påbrå. Sedan dess har pusselbitarna fallit på plats.

– Jag förstår mammas kommentarer, frågorna om mina höga kindben och allt det outsagda.

May-Britt Öhman är övertygad om att många i släkten, däribland hennes nu bortgångna mamma, visste om det samiska arvet. Men långt in på 1990-talet var det inte något man talade om eller ville kännas vid. Ett av May-Britts starka barndomsminnen är att mamman alltid var så upprörd när avståndet mellan hennes ögon kom på tal.

– Jag förstod aldrig problemet. Men nu inser jag; att ha brett mellan ögonen var del av de rasistiska bilderna av samerna. De framställdes som primitiva i förhållande till den ”moderna” svensken och det var väl därför mamma inte tyckte om att liknas vid en same.

May-Britt Öhman tror att majoriteten av alla norrlänningar och även många i södra Sverige har släktband till samerna. Eftersom den samiska tillhörigheten ofta osynliggjorts och inte erkänts menar hon att det verkliga antalet samer med största sannolikhet är flerdubbelt högre än de 20 000 som omnämns.

– Många som gjort släktutredningar har inte velat kännas vid det samiska. Om de hittat ett svenskt namn med en notering om att personen var lapp, har en del valt att ta bort spåren efter det samiska. Det är så sorgligt att det är en historia man inte förmått bära med stolthet.

I hennes egen familj är May-Britt Öhman den enda som öppet antagit den samiska identiteten. Hon säger att intresset för det samiska, och för att integrera sig själv i forskningen, handlar om att återta en bortträngd historia.

– Den har tryckts bort, som en tystnad. Vadå svensk, det finns så många andra kulturer och språk här! Tyvärr har vi förlorat dem med en försvenskningspolitik. Annars hade jag växt upp med tre språk: lule-samiska, tornedalsfinska och svenska. Nu blev det bara svenska.

För May-Britt Öhman är svenskheten en ren administrativ tillhörighet: hon är svensk snarare än finsk eller fransk för att hon har vuxit upp i Sverige med svenskt medborgarskap.

– Det är bara politik. Svenskheten handlar för mig om att hävda ett territorium för att hålla i resurser. Det är ett PR-märke som används för att få inflytande och kunna exportera varor. Då är det inte konstigt att svenskheten bara presenteras med positiva egenskaper.

Och vad skulle då det samiska vara? Sametingslagen är den enda officiella definition som existerar. Där läggs störst vikt vid språket och att man själv identifierar sig som same. Men registreringen är frivillig och långt ifrån alla som faller inom kriterierna väljer att ansöka om att bli upptagen i röstlängden. När May-Britt föreslog en släkting att göra det fick hon frågan ”Och hur känner man sig som same då?”.

– Det finns inte en samisk identitet utan många olika. Men det är väl som någon sa till mig: ”Vad är samer? Vi är väl människor som alla andra?”.

I och med sina fortsatta efterforskningar har May-Britt Öhman hittat en släkting från 1880-talet i Nordiska museets webbutställning över bilder på samer som fotograferades för rasbiologisk forskning. Samtidigt som fotot stärkt hennes samiska identitet har hon svårt att förhålla sig till det.

– Presentationen av dem på muséets hemsida blir lite som en klapp på huvudet och ”stackars er, ni blev utnyttjade”. Jag har svårt att se min släkt som passiva offer. Lite smart måste man allt vara för att överleva i minus fyrtio utan el.

Fotnot: Renmärke är ett snitt på renens öron som visar vem som äger den.