Vi träffas i familjens villa i ett av Malmös ytterområden. En schäferlik blandrashund som glatt viftar på svansen och fem barn hör till 33-årige Erlands familj. Husets inredning är ombonad och påkostad och Erland är fullt medveten om varför.

– Vi romer kompenserar för allt som vårt folk tidigare saknade, säger han. Ska vi köpa en säng så duger det inte med en bäddmadrass från Ikea. Eftersom vi tidigare sov på gräset vill vi kompensera genom att välja den bästa säng vi kan få tag på.

Erlands egen familjehistoria skiljer sig från många romer i hans generation. Hans föräldrar jobbade som lärare, mamman var modersmålslärare och pappan musiklärare. De brukade dessutom båda åka runt och föreläsa om romsk kultur.

– Att vi fanns, en familj där både mamma och pappa jobbade, ansågs i början av 80-talet som så unikt att tidningar kom hem till oss för att göra reportage, berättar han.

Föräldrarna Kaldaras var måna om att bevara sitt kulturarv. Språket i familjen var självklart kelderash, som är en dialekt av romanes. De tre sönerna lärde sig svenska i skolan men använde också ibland svenska när de pratade med varandra.

Familjens liv var uppdelat i två säsonger. Vinterhalvåret var de bofasta i lägenheten i förorten Lindängen i Malmö. Då gick barnen i skola och föräldrarna arbetade som lärare. Sommarhalvåret tillbringade de på resande fot, med bilen och husvagnen.

– Jag trivdes i skolan och hörde alltid till dem som hade bäst betyg, berättar Erland. Men jag har aldrig varit med på en skolavslutning eller skolstart. Vi reste alltid i april eller maj och kom inte tillbaka förrän i början av hösten. Det jag missade i skolan tog jag sedan igen.

– Det fanns fördomar mot mig, både bland lärarna och bland de andra eleverna. Inställningen var att det inte var lönt att satsa på Erland, för honom skulle det ändå aldrig bli något av. Det bemötte jag genom att arbeta hårt med skolarbetet, för att bevisa att de hade fel.

Jämte den svenska grundskolan fick Erland en annan sorts skolning i hemmet, där han fick lära sig hur man överlever som rom.

– Mitt första arbete hade jag som femåring, säger han. Jag gick runt och knackade dörr och sålde små dörrmattor. En del som öppnade blev tårögda när de såg mig, andra handlade mest för att de tyckte att det var kul att lyssna på mitt säljsnack.

I den romska skolningen ingick också att barnen fick ta del av den hårda verklighet som omgav dem. Vid tre–fyra års ålder fick de veta att det fanns människor som ogillade romer och att de därför skulle vara försiktiga med hur de betedde sig i olika situationer.

– När vi var inne i butiker fick vi lära oss att tala tystare för att inte dra uppmärksamheten till oss, berättar Erland.

Om du talar och förstår romanes kan du kommunicera med människor över hela världen.

Till hans barndomsminnen hör hur de ibland tvingades ge sig av mitt i natten, för att de inte var välkomna på en plats. Han har också upplevt känslan när uppretade ortsbor försöker välta husvagnen som familjen sover i.

Trots detta är det romska kulturarvet något som både Erland och hans fru värdesätter. I likhet med sina föräldrar pratar de romanes med barnen, för att försäkra sig om att barnen får det som sitt modersmål.

– För mig är språket det allra viktigaste i vår kultur. Utan det kan vi inte kommunicera med romer från andra delar av världen.

För Erland är romanes dessutom det språk som är bäst för de djupaste samtalen.

– Romanes är bra för att uttrycka alla känslor, både kärlek och ilska och sorg, säger han. Det är nästan omöjligt att översätta våra sånger till något annat språk. Det har gjorts försök med texter på polska, ryska och serbiska, men de har inte blivit bra. Att översätta dem till svenska fungerar ännu sämre.

Redan som barn under åren som ambulerande försäljare, av allt från bilar till sång, musik och upplevelser, lärde sig Erland att kommunicera med människor på en rad olika språk, som ryska, polska, serbiska, danska och norska. När de började med engelska och tyska i skolan kunde han redan föra samtal på båda språken.

Familjen Kaldaras reser numera sällan. Husvagnslivet har upphört då romer inte släpps in på några campingplatser. Erlands arbete vid Romska kulturcentret i Malmö innebär att han åker runt och föreläser, men resorna görs inom landet medan hans familj är kvar i Malmö.

Erlands lust till att lära sina barn både om kulturen och språket har fått honom att översätta nio gamla folksagor till kelderash. Det började mest lite på skoj, där han och barnen ändrade en del i handlingen i de böcker han läste högt för dem, för att de bättre skulle stämma med den egna kulturen. Böckerna gavs sedan ut av Skolverket, där de nu säljs till både skolor och privatpersoner. De översätts nu till flera romska dialekter och kommer snart ut som talböcker.

– Genom att lyssna till dem kan de romska barnen höra sagorna på både sitt eget språk och andra dialekter, säger han. Det ersätter lite av den kunskap vi fick under våra resor, då vi mötte romer från hela världen och kunde prata med varandra.

Erland Kaldaras har, trots att han är född och uppvuxen i Sverige, två gånger gift sig med flickor som hans föräldrar hade valt ut åt honom, den första gången redan som femtonåring. I samband med det lämnade han skolan och började i stället försörja sig och leva vuxenliv.

Den romska kulturen har ändrats under de senaste årtiondena och Erlands barn kommer att växa upp i en värld där avslutad skolgång och utbildning är självklarheter. Men för Erland är deras språkliga hemvist inom den romska kulturen, något han också ser som en livsnödvändighet.

– På svenska kan du inte klara dig utanför Skandinavien, säger han. Men om du talar och förstår romanes kan du kommunicera med människor över hela världen. Eftersom romanes är fullt av lånord så är det också lätt att göra sig förstådd på andra språk.