Maria Liljas Stålhandske kunde inte tänka sig att stå framme vid altaret som en symbolisk jungfru.
När hon skulle gifta sig i somras hade den blivande maken och hon levt ihop i tio år. De hade ett barn tillsammans, han var skild och hade med sig tre barn in i relationen.
Att då svara ja på frågan ”Tager du denna ”, som om de precis hade träffats, kändes absurt. De hade tagit varandra för länge sedan. Därför var det naturligt att skriva om den kyrkliga riten. Från”Tager du” till ”Vill du fortsätta ”.
En artikel i Kyrkans Tidning fick krafter i rörelse. Att radikalt omformulera kyrkans budskap var inte tillåtet. Maria Liljas Stålhandske och hennes man fick göra som många homosexuella. Gifta sig borgerligt på trappan och utföra sin rit som en välsignelseakt inne i kyrkan.
Nu sitter hon på institutionen för religionspsykologi i Uppsala och putsar på sin avhandling. Till våren ska hon disputera i rit och hälsa. Under flera år har hon undersökt hur friare former av riter kan hjälpa människor att läka och
utvecklas.
- För att få perspektiv på oss själva måste vi ibland stiga åt sidan och sätta det privata i relation till något större och djupare. Vardagslivets gnet i förhållande till världen, kosmos och evigheten. Mitt liv som en del i Livet.
Precis som barnen i leken, antingen spontant eller i terapi, kan hela sig själva, menar Maria Liljas Stålhandske att vuxna kan använda riten i samma syfte. En allvarsam symbolisk lek i ett för tillfället skapat rum, som när det fungerar sätter igång hälsosamma processer i deltagarna. Ordlösa känslor kan få utrymme, obearbetade upplevelser sorteras, erfarenheter fördjupas.

Tanken är kontroversiell i vissa kretsar. Kyrkan har länge varit den givna rituella platsen för de flesta svenskar, och även definierat gränserna för ritens möjligheter. Det är där vi symboliskt spelat upp både Guden och människans födelse, förening och avsked. Som nu under julen då man i adventssteg kan följa den gravida Maria fram till förlossningen i stallet om några dagar.
Men under senare tid har de förr så strikta riterna luckrats upp, både de traditionella i kyrkan och de privata. Mässan, den symboliska föreningen med Gud i form av nattvarden, har fått nya kläder - den som vill kan få vin och oblat till dansbands- eller rockmusik, i sällskap av sina husdjur, med jägarkolleger, den så kallade älgmässan - eller varför inte på temat Sagan om ringen.
Helt nya uttryck har också skapats. Skilsmässan har fått sin egen ritual med krossade lerkärl och sönderrivna tyger inne i kyrkorummet. Vishetens mässa, Sofia, fick efter visst motstånd sin form.
Utanför kyrkan har både kollektiva och individuella riter vuxit fram, spontana offentliga - som blommorna vid olycksplatserna, och individuella, privata, där människor samlas för att till exempel inviga nya bostäder, fira den första menstruationen, förlåtelse eller midvinternatten.
Parallellt med kyrkans firande av Jesu födelse kan en kvinna i sin ensamhet utföra en rit för sin egen förlossning.

Men kan verkligen vad som helst kallas för en rit och kan vem som vill hitta på och utföra en? Och när blir riten så urvattnad att det bara blir tidsfördriv?
- Nej, säger Maria Liljas Stålhandske, vad som helst kan inte kallas för rit, men nästan vad som helst kan bli föremål för en. Det finns ingen exklusiv rätt till riten som uttrycksmedel. Allt som en människa tycker är viktigt och som hon känner behöver uttryckas kan och bör få en symbolisk form. Men för att riten ska främja människors hälsa krävs omsorgsfull planering.
I sin avhandling tar hon upp några nödvändiga ingredienser:
Det finns många sätt att skapa riter som underlättar livsprocessen. Riten kan vara öppen, allmän och ge möjlighet till ett individuellt sökande - ”vi samlas för att komma i kontakt med livet, det viktiga i tillvaron”. Eller den kan vara fokuserad på ett ämne och en person. ”Jag vill genom den här riten symboliskt avsluta mitt yrkesliv. Tacka för det jag fått vara med om. Säga adjö till mina arbetskamrater. Välkomna min tid som pensionär.”
Viktigt är dock att de som deltar gör det frivilligt och att de vet vad det är de kommer att vara med om.
- Inte för att alla under en rit ska uppleva samma sak, säger Maria Liljas Stålhandske, det går inte, vi är individer och symboler får olika effekt på oss. Men vi måste kunna vara mentalt och känslomässigt närvarande för att riten ska få ett djup.

Riten bör ha ett rum både fysiskt och formmässigt. Det ska vara en tydligt markerad plats med en gräns. Där ute är världen, här innanför finns den symboliska tillfälliga verkligheten.
Riten bör också ha en form som går att förstå för deltagarna - en start, ett innehåll, ett slut. Nu träder vi in i det rituella rummet, nu har våra handlingar ett annat värde, nu stiger vi ut och ett handslag blir åter ett vanligt handslag.
Ritens form måste också vara trygg så att deltagarna i stället för att undra eller vara irriterade kan koncentrera sig på innehållet och sina egna upplevelser.
- Vissa, säger Maria Liljas Stålhandske, blir trygga av upprepningar, rutiner och traditioner. Andra behöver friare former, individuella möjligheter.
Formen får också gärna vara enkel, många olika symboler och handlingar kan göra det svårt att samla sig. Det är kvalitén på närvaron som är det viktiga, inte utanpåverket.
Det är också viktigt att den rituella formen ger deltagarna möjligheter att både vara absorberade och distanserade, menar Maria Liljas Stålhandske.
- Det är lättare att bli berörd i sitt existentiella jag om man under riten kan släppa taget om konventioner, normer och ideal. Men en rit är både en individuell och en kollektiv upplevelse. Så för att behålla kontakten med de andra behöver deltagarna hålla sig till det gemensamma språk och de regler som ställts upp.
Har du för stor distans till riten blir du en iakttagare, publik. Är riten så känslomässigt stark att du blir totalt absorberad riskerar du att gå in i en privat känslotripp som leder bort från det gemensamma. Leds riten dessutom av en karismatisk person kan deltagarna dras med i en känslomässig process som inte är deras egen, och som de inte bottnar i. Det kan vara farligt.
Stämningen måste vara respektfull och skapa en känsla av ömsesidighet bland deltagarna. Vi är beredda att dela ansvaret för riten med varandra, att acceptera och respektera varandras uttryck och upplevelser. Här finns inga krav varken på vad deltagarna ska göra eller uppleva. Du måste inte defilera runt kistan på en begravning, du får men måste inte gråta.
- Rit, säger Maria Liljas Stålhandske, är inte något gott i sig. Det är ett kraftfullt verktyg som både kan användas för att bygga upp och bryta ner människor.

Behöver riten en ledare?
- Nej, inte i princip, säger Maria Liljas Stålhandske, som själv deltagit i många ledarlösa riter där formen fått sätta gränser och där alla deltagare haft lika stort ansvar och inflytande över ritprocessen. Men om någon får i uppgift att leda riten är det viktigt att den inte ser sig som företrädare för sitt eget perspektiv på tillvaron. I en rit som ska främja hälsosamma livsprocesser, är det deltagarna som är i fokus, det är deras upplevelser och vilja att uttrycka sig som ledaren ska verka för. Det är en ansvarsfull uppgift.
- Riten kan vara en vuxenlek, säger Maria Liljas Stålhandske , men det är inte något att leka med.
Receptet kan användas på stora som små rittillfällen. Själv har Maria Liljas Stålhandske hjälpt människor att skapa riter såväl för bröllop, stress som relationsproblem.

Men kan det inte lätt bli ytligt om vi alla börjar skapa småriter till husbehov?
- Allting kan bli ytligt, säger Maria Liljas Stålhandske. En högmässa kan vara en stark rituell upplevelse eller en urvattnad söndagsrutin. Att tända ett enda ljus till minne av en död vän kan föra långt, eller bara vara konventioner. Riten i sig har inget djup, det är de som utför den som fyller den med mening.
Det är inte heller så att en välbyggd rit varar för evigt. Innehållet kan gå förlorat, symbolerna kan bli avladdade. Antingen därför att de blir så tydliga att de övergår till att vara vanliga tecken, eller därför att de inte längre har någon koppling till människors upplevelse av verkligheten. Då drabbas vi av det som ritforskaren och teologen Tom Driver kallar för rituell uttråkning och som han menar är typisk för vår kultur. Tonåringen konfirmerar sig men tänker mest på presenterna.
- Å andra sidan, säger Maria Liljas Stålhandske , är det intressant att de flesta svenskar uppfattar kyrkor som en laddad plats, och det trots att de flesta inte längre vet vad rummet eller föremålen symboliserar.

Men gör riten verkligen någon nytta? Om du levt med din man i tio år, varför behöver ni då gifta er? Eller om jag är arg på någon kan verkligen en rit hjälpa mig att få bukt med min aggressivitet?
- I vardagen tvingas vi ofta vara rationella, ändamålsenliga och kontrollerade, menar Maria Liljas Stålhandske, och det är också så vi löser våra problem. Men riten fungerar på ett annat plan. Precis som barnens lek, eller våra drömmar, är den kroppslig och omedveten och rör sig i fler dimensioner än vi orkar ta in måndag till fredag. Du går in i riten med din frågor
och dina känslor, och efteråt kan något nytt ha fötts hos dig - en tanke, en insikt - försoning, ilska, beslutsamhet, kärlek.

Och bröllopet?
Jo, det var viktigt, säger hon. Vi ville bekräfta vårt liv tillsammans, inför våra släktingar och vänner. Vi ville med en rit uttrycka den grund vi två står på. Vi lever tillsammans - i närhet, men också i förändring och frihet. Hade vi använt oss av den traditionella riten hade det varit svårt för oss att bli berörda. Med våra egna ord kändes den sann, uppriktig och betydelsefull.