Redan när Josef Frischer var pojke förstod han att det var något annorlunda med hans föräldrar. De talade aldrig om det förflutna, där fanns något som var tabubelagt.

– Sådant som andra sa: ”nu ska vi åka till släkten” – sådana saker berörde vi inte. Det var som ett slags avtal oss emellan, ett avtal som fanns där i det tysta.

När Josef var i tioårsåldern hade han listat ut vad det handlade om. Han visste att han var judisk, hade läst i historieböcker om judeförföljelser. Men han kunde aldrig fråga sina föräldrar, de ville inte dra in barnen.

Josef Frischer arbetar i dag som psykolog och bor med sin familj i Göteborg. Vi sitter i ett ljust rum med utsikt över Göta älv och Josef berättar om familjens dramatiska historia. Till hamnen här intill anlände Josefs föräldrar Ester och Abraham med en båttransport våren 1945. De var båda överlevande från Förintelsen och kom till Sverige genom FN:s hjälporgan UNRRA.

Föräldrarna lärde känna varandra på en fest. Ester har berättat om hur Abraham stod utanför elevhemmet där hon bodde och ropade ”lilla smulan”. De gifte sig, fick arbete och bostad vid Mölnlycke syfabrik. Josef föddes några år senare och när han var tio år kom hans tvillingbröder.

Josef berättar att han kände sig påpassad som barn.

– De var ängsliga för att jag inte skulle få i mig ordentligt med mat, jag skulle dö om jag inte åt. Så fort jag ätit en smörgås gjorde de i ordning en ny och när de vände sig bort klistrade jag fast smörgåsarna under bordet.

Abraham var sträng, rädd att något skulle hända Josef. Han försökte hålla sig väl med polis och myndigheter för att inte bli utpekad. Håll dig bland andra, visa inte att du är något speciellt, var budskapet som Josef fick inpräntat i sig. Det har han som vuxen gjort uppror mot.

– Jag är noga med att tala om att jag är judisk. Det här att du inte ska tro att du är något, det har jag lagt åt sidan. Lite grann åtminstone.

Josef längtade efter att få leva sitt eget liv och flyttade hemifrån efter studenten. Då tyckte han att det var ett konstigt liv de levde, nu kan han förstå varför.

– De var rädda för vad som kunde hända utanför. Pappa brukade stå bakom gardinen och titta ut för att se om det fanns några nazister därute.

Josef Frischer flyttade så småningom till Israel för att söka sina rötter. Efter 16 år återvände han, föräldrarna hade blivit äldre och han ville återknyta tillhörigheten med dem.

Vid den tiden började Abraham berätta om sin bakgrund. Han hade sett en nazistisk demonstration på Fredsgatan i Göteborg och blivit så upprörd att han gett sig in i en konfrontration och blivit nedslagen. Han berättade och Josef frågade. Det kom mer och mer, det bara bubblade ur honom.

– Jag fick insyn i hans liv och det var en befrielse, även om det var jobbigt att höra. Det var så hemska saker.

Abraham började gå ut offentligt och tala i skolor. Josef beskriver hur han gjorde berättelsen levande genom att använda hela sin kropp och det grep människor starkt.

När Josef Frischer fyllt 50 kände han att han ville resa till Polen tillsammans med sina föräldrar för att få del av deras historia innan det var för sent, de började närma sig 80-årsstrecket. Ester hade bestämt sig för att aldrig resa tillbaka till Polen. Nu följde hon med, fast med stor tvekan.

– Det fattades en så stor del av vad som hade hänt, jag kunde inte leva utan att den biten lades till.

De ger sig iväg till Esters födelsestad Łódź där hon levde i det judiska gettot med sin familj. 1944 skickades invånarna med tåg till Auschwitz. Ester, som då var 19 år, åkte tillsammans med sin två år äldre syster i en godsvagn. När de kom fram ombads de att ta av sig sina kläder och duscha, i en gaskammare med duschattrapper i taket.

Men de undkom som genom ett mirakel, gasningen fungerade inte just då – det är känt att det förekom ett visst sabotage. De skickades vidare till Poppenbüttel norr om Hamburg för att bygga skyttegravar tillsammans med 500 andra kvinnor och i krigets slutskede fördes de till Bergen-Belsen.

När Ester nu återser Łódź efter drygt 60 år söker de sig fram till hennes barndomskvarter. De besöker begravningsplatsen och gettomuseet där Ester och Abraham lämnar vittnesmål om sina minnen.

– Det märkliga var att mamma var som pånyttfödd, hon kom ihåg allt som hade hänt i gettot. Det var fantastiskt för henne. Men själv mådde jag illa av allt det hemska som hon berättade.

Efter att ha återsett sitt forna hem vill Ester besöka ett konditori som hon mindes från den tiden. De avslutar dagen på restaurang där Abraham och Ester dansar till en klezmerorkester.

De fortsätter resan till Oświęcim eller Auschwitz som nazisterna döpte staden till. Där växte Abraham upp och hans historia är än mer dramatisk än Esters. Han uttogs som 16-åring att bygga upp lägret tillsammans med andra unga män och de blev dess första fångar.

I slutet av kriget drevs han ut på en av de så kallade dödsmarscherna och hamnade även han

i Bergen-Belsen. Där kastades han på en likhög eftersom man trodde att han var död, men han räddades mirakulöst av brittiska trupper den 15 april 1945.

Nu vandrar Abraham och Ester runt på lägerområdet i Auschwitz och berättar om sina liv för Josef.

– Det allra mest märkliga var hur glada de var, det var som om det som hade hänt inte var en mardröm, utan det var sant och det var fantastiskt att de var vid liv. Det är nog överskriften över denna resa: ”vi överlevde och livet har blivit bättre”.

Jag frågar Josef om resan förändrade honom och han beskriver att den gjort honom mer närvarande i nuet. Den har hjälpt honom att svara på frågan ”vem är jag?” och har fått honom att utvecklas som människa, i stället för att känna sig som ett offer. Även för Ester och Abraham blev resan en form av försoning.

– Den blev ett vägskäl i deras liv, cirkeln fick slutas. Det gjorde att de kunde avsluta sina liv ganska värdigt.

Abraham och Ester dog oväntat under samma dygn vintern 2009. Personal på äldreboendet ringde Josef mitt i natten och berättade att Ester var dålig. Han gick in på hennes rum och sa: ”mamma, jag är här nu”.

– Jag tror inte det tog mer än fem–tio minuter, så slutade hon att andas. Kanske hörde hon vad jag sa och då kunde hon gå.

På morgonen gick Josef tillsammans med sina bröder in till Abraham i ett annat rum för att berätta vad som hänt. Han tittade på Josef, var helt klar i blicken. Sedan var det som att han somnade. En sköterska kom in och sa: ”jag tror att han har gått”.

– Det gav mig en enorm chock. Plötsligt går de tillsammans, utan att fråga oss! Jag blev för­vånad över hur stor förlusten kändes och hur stark tillhörigheten med dem var. Det känns fort­farande, trots att det har gått nästan ett år.