1986: Förre världsrekordhållaren i handskakning, Jonas Paulman, försöker återta sin titel. Han står på en bra plats i t-centralen och under 15 timmar skakar han hand med 18 000 personer. Det räcker inte hela vägen till nytt rekord, men Jonas är mer än nöjd med resultatet: 25 000 kronor till Barncancerfonden.

1994: Jonas cyklar och springer från Göteborg till Stockholm för att samla in pengar till SOS-Barnbyar i Estland. Han får ihop mer än 10 000 kronor.

1998: Frälsningsarmens behandlingshem på Kurö behöver en båt som fungerar även på vintern. Jonas samlar in 5 000 kronor genom att göra en så kallad Järnman. Han simmar 3,8 kilometer, cyklar 18 mil och avslutar med att springa Stockholm Marathon. Morgonen därpå spelade han badminton med en kompis.

2001: Jonas cyklar, springer och åker inlines från Köpenhamn till Stockholm. Det tar sju dagar. I mål får Jonas en sponsorcheck på 30 000 kronor som han skänker till antimobbningsorganisationen Friends.

2004:Jonas drar in pengar till sitt eget stipendium Motståndskraft. 50 km cykling, 3,2 km simning, 10 km paddling och 10 km inlines ger 15 000 i sponsorpengar. Stipendiet delas ut för tredje gången och i år går det till en person som betytt mycket för ungdomar på Söder, Tomas Sundberg. Det är Jonas själv som har instiftat stipendiet. Trots att han är lite trött i benen avslutar han dagen med att springa Midnattsloppet.

Jonas Paulmans klippbok är fylld med notiser och små artiklar hämtade ur tidningar från runt om i Sverige. Han är väl inte direkt någon kändis, men han har ändå lämnat spår efter sig i media i mer än två decennier - den ena bedriften efter den andra. Jonas har en själ som törstar efter uppmärksamhet och en kropp som kräver mycket fysisk aktivitet. Men framförallt har han ett hjärta som ingenting hellre vill än att göra gott för andra.
- Sådana här bravader får mig att må bra, säger han och stryker med handen över en sida i boken. Jag tänjer gränser.
När jag träffar Jonas i kafeterian vid simhallen i Farsta är han ännu blöt i håret, han har simmat ett par kilometer. I lokalen luktar det kaffe och klor och på bordet framför oss ligger Jonas stora klippbok. Han vill gärna visa, men annars är han inte en person som gör något väsen av sig. Ändå minns man honom. För hans projekt förstås, men ännu mer för hans enträgna sätt att tackla livet. Det handlar om mycket kamp och om att aldrig ge upp.

Jonas Paulmans biologiska föräldrar var missbrukare och sina första fyra år levde han i ett slags vakuum. Hans föräldrar kunde inte ge honom det han behövde, inga kramar och inget småpratande. Ofta var han instängd i ett rum. När socialen kom för att ta Jonas till ett fosterhem, var han som ett av barnhemsbarnen från Rumänien som vi såg dem på tv för några år sedan. Det är i alla fall så som han fått det beskrivet för sig.
Jonas Paulman förlorade mycket de första åren av sitt liv. När han kom till fosterfamiljen hade han inget språk och han saknade andra viktiga pusselbitar i hur man samspelar med människor. Han var annorlunda. Trots stöd i skolarbetet lärde sig Jonas inte att läsa och skriva. Först som vuxen fick han veta att han lider av dyslexi. Men ingen visste vad det var medan han gick i skolan. Jonas blev ett tacksamt offer för mobbare. Han var blyg och tafatt, talade otydligt, hade taskiga kläder och blev stämplad som dum eftersom han inte lärde sig läsa.

Men hos fosterfamiljen fungerade allt bra. Jonas hade en fin kontakt med mamman, som inte kunnat få barn och tog emot sin fosterson med öppen famn. Fyra år senare fick hon visserligen ett biologiskt barn, men det påverkade inte hennes relation till Jonas. När Jonas var 12 år dog fostermamman. Hon hade varit sjuk i cancer en längre period, men Jonas hade aldrig riktigt förstått hur allvarligt det var.
- Det var som om marken rämnade när hon dog, säger han. Alla känslor drabbade mig på en gång. Jag sprang till skogen och sörjde. Och så lekte jag att jag var Mowgli.
Fosterpappan flyttade ihop med en ny kvinna. Hon var brysk, tyckte Jonas, och han kände mer och mer att han inte hörde hemma i huset. När han var 15 tog han sina saker och flyttade till ett uthus på gården, han åt och tvättade sina kläder i huset, men för övrigt hade han ganska lite kontakt med fosterfamiljen.
Istället knöt han starka band till ett äldre grannpar, Sten och Bojan. De bjöd på middag, Sten tog ofta med sig Jonas på fisketurer och de brukade prata om allt som hör livet till. Sten och Bojan kände väl till Jonas och hans bakgrund och förstod hans behov. Jonas återkommer ofta till Sten när vi pratar, han blev en viktig person i hansliv.
- Många i min omgivning trodde att jag skulle bli som mina biologiska föräldrar. Med min uppväxt skulle jag bli missbrukare och kanske kriminell. Och kanske hade det blivit så om jag hade varit bitter och förbannad över min barndom - men jag har aldrig känt det så.

Nej, Jonas kände något annat. Han kände ett starkt behov att visa att han kunde leva rätt och göra gott. Han sökte upprättelse, bekräftelse och ville ha uppmärksamhet för att han gjorde bra saker. Det blev
naturligt att slå in på en väg av fysiska prestationer eftersom han alltid varit duktig på idrott.
- När jag började göra saker för andra, säger Jonas, mådde jag bra och kunde lägga dåliga känslor bakom mig. Det blev snart ett behov att göra gott för andra.
Med tiden har Jonas Paulmans engagemang för andra hjälpt honom att fylla tomrum i själen. Han har bevisat för sig själv att han kan och att han är värdefull. Det som förut gjorde ont att tänka på gör inte längre lika ont. Han vill inte förtränga eller glömma, men han vill fokusera framåt.
Jonas Paulman vet vad han vill, han har massor av idéer som han faktiskt genomför. Det mesta handlar om att hjälpa andra, men en sak gör han för sig själv. Han utbildar sig till hovslagare. Han har gått flera år som lärling och är snart färdig att börja arbeta på egen hand. Han vill ha sitt eget företag och leva sitt liv i lugn och ro på landet, nära naturen där han hämtar kraft. Han hämtar också kraft genom att måla tavlor.

Jonas har vuxit upp på landet men har
sina rötter på Söder i Stockholm. Det var där han bodde med sina biologiska föräldrar, vilket är en anledning till att han engagerat sig i kampen mot ungdomsvåld och missbruk på just Södermalm. När Jonas grundade stipendiet Motståndskraft ville han göra något för ungdomar som riskerar att hamna i ett liv med våld och missbruk.
- Många gör bra saker för ungdomar, säger Jonas. Men de jobbar i det dolda. Jag vill att deras arbete ska bli synligt och därför delar jag ut det här stipendiet.

Jonas Paulman har byggt upp en organisation av människor som arbetar ideellt med Motståndskraft. Och inför varje enskilt projekt kontaktar han olika bekanta, som han vet håller på med idrott, och frågar om de vill vara med. De brukar ofta springa en sträcka, eller cykla eller simma - medan Jonas gör alltihop.
- Men utan alla dessa personer skulle det inte gå, säger han. Vi gör det här tillsammans, även om jag är ett slags motor.
Jonas är igång med att planera och träna inför sommarens bedrift. I år tänker han göra sin
andra Järnman. Innan han som vanligt avslutar med att springa Midnattsloppet, ska han och en jury kora stipendiaten Motståndskraft 2005.

Läs mer: www.motstandskraft.com