Såsom man flyr från den älskade,
inte orkar förtäras i ett, i ett,
så har jag flytt från havet.
Men snart kommer tiden, då jag måste dit igen,
sitta vid havet och veta,
att det är det enda på jorden.
Ebba Lindqvist (ur Hon som älskade havet)

Som barn satt han varje julafton i hallfönstret och spejade ut över en milsvid, nästan blåsvart fjord. Hur kunde tomtens båt se ut? Röd med vita dekorationsränder kanske? Stor som pappas lotsbåt?
Klart tomten kom – i stilenling sydväst – även till barnen på Väderöarna, denna karga fyr- och lotsstation 13 distansminuter (cirka 2,5 mil) väst om bohuslänska Fjällbacka.
Karl-Allan Nordblom var åtta år när pappa Karl-Ivar insåg att lotsplatsen längst ut i havsbandet snart skulle läggas ned. Efter att ha ledsagat fartyg förbi grunden runt Väderöarna i fyra generationer flyttade familjen till Uddevalla i början av 1960-talet.
På så sätt blev Karl-Allan Nordblom den förste på fädernet som efter 334 år och tio led inte blev pappas lärling och fortsatte i lotsyrket. Sedan han la ned fisket för 15 år sedan säljer han monteringsfärdiga hus. Och så har han drivit vandrarhem, skrivit ett par böcker och målat mycket i akvarell och olja.
Numera har han inte ens kvar den lilla fiskebåten Plogjärnet, döpt efter en av holmarna söder om uppväxtön på Väderöarna. Vi färdas i en vanlig plastbåt med 50-hästarsmotor och bekvämt kapell med stora blixtlås.
– Jag är beroende av att vara nära vatten, förklarar han, måste rent fysiskt vara vid havet. Det finns inget så friskt och skönt – saltvattnet. Saltdoften. Bara att få vara i den här i skärgården. Den är helt enastående.
Öarna omkring oss är kala. Släta hällar och höga klippväggar av rosa granit sticker upp ur Skagerrak med ett svart bälte av blågrönalger och saltlav närmast vattenbrynet. Sydvindarna är milda – men västerut är himlen mörkt, mörkt grå. Karl-Allan Nordblom blickar hela tiden ditåt:
– Det regnar på Väderöarna, konstaterar han och tillägger kort: Jag vill inte in i det där.
Till skillnad från många av oss sommargäster har han varit ute i snart sagt alla väder. Merparten av hans manliga släktingar ”har mött en våldsam död på sjön” och både pappa Karl-Ivar och han själv har varit nära att dras ner. I sin bok Väderöarna berättar han om hur farfar och farfars far skulle fiska hummer en eftermiddag 1917 när stormen bedarrat. Två båtlag gick ut, men bara en båt kom hem. Räddningsmanskapet skickades ut för att söka.
Farmor Therese, som stod med sin svärmor på berget och såg dem komma tillbaka, har berättat att ”det var fullkomligt fasansfullt när båten var så nära att de kunde räkna antalet man ombord, och en saknades … vem?”
Den här gången var det farfars far, lotsen Nestor Nordblom.
”Männen levde mer eller mindre på havet, så vana vid att vara nära döden att de knappt reflekterade över riskerna eller den ständiga oron som gnagde dem där hemma”, skriver Karl-Allan Nordblom i boken Inomskärs och konstaterar också: Så här nära naturkrafterna är man på Väderöarna. De som arbetat där har ständigt varit på gränsen.
Hur påverkar det ditt förhållande till havet?
– Döden finns där hela tiden. När man ger sig ut på sjön måste man ha respekt, vara bra förberedd och ha bra grejor, säger han medan de gråsvarta molnen kommer över oss fastän vi håller oss inomskärs. Vid första regnstänken fäller Karl-Allan upp kapellet och snart smattrar det så vi får höja rösterna. De tunga dropparna studsar hårt mot vattenytan.
Han säger att vädret kan vara otroligt omväxlande, speciellt sommartid – och minns 1986: En stilla julidag när himlen var klarblå. Karl-Allan hade varit på Väderöarna ”och dratt krabbtinor” och var på väg in mot fastlandet.
– Jag såg en svart bank som hann upp mig och så kom hagel stora som syltlökar. Innan jag fick stängt dörrn till hytten trodde jag att jag skulle bli ihjälslagen. Det regnade så hårt att sjögången slogs ned. Och så började det blixtra, överallt, precis runtom båten. Jag trodde jag skulle dö. Det var det värsta jag varit med om.
Ändå kan han berätta om ytterligare en incident – när han fastnade med kläderna i en lång länk med kräftburar som han matade ut från Plogjärnet. Den första var förankrad i havsbotten och han var nära att följa med själv.
– På något sätt fick jag extra krafter. Släpade mig till reglaget och fick av motorn.
Det här samspelet med havet sedan barnsben, blir det som ett syskonförhållande?
– Syskon? Nej, mer som en mamma. Havet är en naturkraft. Allt liv kommer från havet, där finns en enorm livskraft. Det som känns bra när man är fiskare är ett slags stolthet över att kunna leva av det.
”Min inspiration är glittret på vågorna, den långa dyningen som bryter på svarta uddar i det starka motljuset. Sälflockar som stora stenmalar på skären. Det kaffedoftande köket. Kylan i gryningen när man drar på sig stela oljekläder.”
Hur orkar man vara fiskare när man ska ut fyra, halv fem på morgonen året runt? Det blir ett sätt att leva, påminner han.
– Men när jag blev le‘ på fisket och skulle ut i dåligt väder, då mådde jag inte bra på det jobbet. Det kanske är som när en präst förlorat sin tro?
Hans behov av havet formulerar han så här: Att bara få vara nära det, se glittret på vågorna, vyerna, det salta, klara, rena havet. Fåglarna. Kunna bada på somrarna.
– Det är en upplevelse varje gång att vara på sjön. Vyerna upphör aldrig att fascinera. Och det vackra har jag förstått var en drivkraft hos lots- och fyrfolk redan på 1700-talet.
En svart liten sjöfågel dyker intill ön Pumpen och Karl-Allan säger ”tejst, alltså tobisgrissla” och tillägger: Att veta litet om fågelarterna förhöjer upplevelsen. För att inte tala om att lära sig namnen på alla öarna. Efter tio år som fiskare på heltid kunde han även bottnarna i hela Väderöfjorden. Och då ligger han i lä jämfört med pappa Karl-Ivar.
– Han kunde Väderöarkipelagen något helt otroligt. Innan han skaffade ekolod hade han tusentals mejj i hjärnan.
Mejj är enspunkter i form av uddar och bergknallar för att markera grund och fiskeställen. Men, vet Karl-Allan, nu försvinner det där. Man kör på ekolod.
”Havslängtan, möjligheter, avsked. Den tomma vattenvidden, oändliga djup och gränslöst himlavalv.”
Eller:
”Otroligt, vad har det här förbannade havet gett mig utom magsår och dåligt hummerfiske?”
Visst, som allting annat har havet en dubbelhet, konstaterar han när vi närmar oss Fjällbacka och solen börjat skina igen. När något är trevligt är det samtidigt hemskt, förtydligar han.
– Havet som sådant har alltid varit min bästa inspirationskälla. Om jag haft problem har jag åkt ut på sjön, eller till Väderöarna för att bara vila och hämta kraft. Havet har varit ett batteri för alla möjliga saker i livet för mig, även när jag fiskade.
Han förklarar varför: Dels naturen i sig, dels allting runtomkring. Fisket, att se på fåglar, 4 400 års lotshistoria han läst in sig på och alla skrönor han hört – om vrak, plundring och gengångare. Det mystiska, det poetiska havet. Det stora, det krävande havet.
Du som klarar av havet mer än många andra, känner du ändå en litenhet här ute?
– Absolut. I en storm kan man vara helt hjälplös i vissa lägen. Med utbildning och erfarenhet kan du lära dig att bemästra krafterna – till viss del. Mina förfäder var otroligt skickliga sjömän och klarade förhållanden på sjön som man bara inte kan tänka sig i dag.
Förlisningarna ute vid Väderöarna skapade ett behov av lotsning och var anledningen till att de blev befolkade över huvud taget. I sin bok redovisar Karl-Allan Nordblom 82 sjöolyckor vid Väderöarna mellan 1707 och 1913, nästan alla med dödlig utgång.
Kan du själv få funderingar om liv och död när du är ute?
– Absolut. Jag tänker på evigheten, vad kommer det här ifrån, vart ska det, vad är jag i det här stora? Naturen som gud eller vad man ska kalla det för, säger Karl-Allan Nordblom som gick ur kyrkan redan som konfirmand. Den schartauanske prästen förklarade nämligen att han skulle hamna i helvetet om han lät idrotten gå före läsningen.
Samtidigt har han varit en sökare på egen hand. Läst bibeln alldeles frivilligt. Och kommit fram till att naturen är det närmaste han kommer något religiöst.
– Här finns ingen godhet eller ondska. Naturen bara är. Ett världsallt. Och – ja, jag kan känna en samhörighet. Att jag är något i det här. Jag tror inte på något. Utom möjligen havet.