– Cancer hänger väldigt mycket samman med ovisshet och rädsla för att få tillbaka sjukdomen, säger sjukgymnasten Elizabeth Johansson, som arbetar på Cancerfondens informations- och stödlinje.
Tillsammans med tre sjuksköterskor tar hon emot 6 000 telefonsamtal och 2 500 mejl varje år.
– Många närstående ringer för att få information och känslomässigt stöd. Vi ger aldrig några mediciniska råd, men vi försöker lyssna och bekräfta, säger Elizabeth Johansson, som berättar att den allra största gruppen som tar kontakt är anhöriga, tätt följd av gruppen patienter.
– Vi kan räta ut en del frågetecken och visa på vägar som finns att gå. En person som pratar igenom sin situation ser ofta själv vad som är nästa steg i livet. Vi kan också leda vidare med hjälp av frågor.
Även när behandlingen är avslutad kvarstår oron. Ovissheten kan Elizabeth Johansson och hennes kollegor inte råda bot på.
– Vi kan lämna information och till exempel berätta att risken för återfall minskar vartefter tiden går. Men deras rädsla är ju befogad. Samtidigt är det så att vid en viss tidpunkt måste man ju ändå betrakta sig som frisk och ta till vara det som är friskt.
Även för den som arbetar med stödsamtal är ovissheten svår att bära. Det blir tydligt när Elizabeth Johansson får frågan vad som är svårast i hennes arbete.
– Det är svårt är man pratar med någon som är väldigt ledsen, någon som just har förlorat en nära anhörig. Sedan lägger man på luren och vet inte hur det går. Det skulle vara skönt att kunna följa upp de samtalen.
