Orfeus gjorde det. Så måste vi också göra. Vandra ned i Hades dödsrike, för att hämta hem det vi förlorat (inklusive våra spruckna drömmar). Utan sin Eurydike kunde inte Orfeus leva. Och vem kan det, fortsätta att existera, tömda på det som en gång varit en del av oss själva?
Nej, den förlusten känns för tung. Så ner i sorgens kolgruva bara. Sök efter det som flytt dig. Annars kan du aldrig bli hel igen. Sorg. Varför skriva om sorg i en artikelserie om lycka? Därför att frustrationer och förluster är en oundviklig del av varje människas liv. Vi måste lära oss att leva med detta. Och det gör man genom att äga förmågan att sörja. Om detta hyser inte psykiatern och psykoanalytikern Johan Beck-Friis någon tvekan.
- Sorgen har en läkande kraft. Förmågan att sörja är väsentlig för oss alla och ett tecken på psykisk hälsa. Den som inte kan sörja, kan inte heller känna glädje. Sorgen är glädjens syster. Glädjen föds ur den förlösta sorgen.

Jag träffar honom efter att ha läst hans nya bok När Orfeus vände sig om - en bok om depression som förlorad självaktning (Natur och Kultur), som kommer ut i slutet av april. I den löper den grekiska myten om sångaren Orfeus och hans älskade Eurydike som en röd tråd.
- Jag ser denna myt som en mycket träffande symbolisk beskrivning av sorgeprocessen, men också av hur sorgen kan övergå till depression, i stället för glädje. Den avgörande punkten är om man når en konstruktiv sorg som inte blockeras av en depressiv låsning.
I sin sorg över Eurydikes död försökte sig Orfeus på det omöjliga: Gå ned till de dödas boning för att med sin skönsång och sitt spel på lyran beveka underjordens härskare, Hades, att släppa Eurydike ur sitt grepp.
- Sorgen kan vara en källa till kreativitet, en kreativitet som innebär skaparglädje, påpekar Johan Beck-Friis.

Kreativitet uppstår ur en längtan, som vuxit fram ur en frånvaro, skriver han i sin bok. Det är frånvaron, det tomma rummet, avsaknaden som skapar den kraft med vilken kreativiteten kommer till. Skapandet återupprättar en brusten ömsesidighet.
Orfeus är ett bra exempel på detta. Han lyckades med det omöjliga. Hades lät Eurydike gå. Men på ett villkor: Under vandringen tillbaka till jordelivet skulle Eurydike gå bakom Orfeus, och Orfeus fick inte vända sig om, innan de åter var i de levandes rike.
- Symboliken i detta är att Orfeus inte fick kräva att Eurydike skulle komma tillbaka på riktigt. Syftet med sorgeprocessen är att återerövra minnena och integrera dem i sin livshistoria. Vi får inte begära den eller det förlorades fysiska närvaro.
Just när Orfeus kommit ut i ljuset vände sig Orfeus om. Det var för tidigt. Eurydike hade ännu inte passerat gränsen. Med ett utdraget klagoljud sjönk hon tillbaka ned i skuggornas rike.
Orfeus kunde inget göra. Förkrossad kunde han bara se på när Eurydike försvann.
Om Orfeus tidigare varit sorgsen blev han nu deprimerad: Vred över att det gått som det gått. Vred på sig själv, på sin egen dumhet. Skuldmedveten - att Eurydike nu var för evigt förlorad var ju hans fel. Skamsen - han var ju totalt misslyckad, inget värd.
- Det finns olika slags depressioner. De kan ta sig olika uttryck och ha olika djup och de kan ha olika utlösande orsaker. Men som jag ser har alla depressioner en gemensam kärna, nämligen förlorad självaktning. Den våldsamma ilskan slår mot en själv. Och man förlamas av en outhärdlig skam- och skuldkänsla. Den deprimerade kan inte längre skydda och försvara sin självkänsla, utan sjunker ned i ett hjälplöst tillstånd.

Orfeus drog sig undan världen, och framför allt från kvinnorna. Kanske var det just därigenom som han blev ett offer för vinguden Dionysos makt. Kvinnorna i Dionysos följe, backanterna, slet honom i stycken och kastade hans huvud i vattnet. Därifrån flöt huvudet senare upp på ön Lesbos, ständigt ropandes sin älskades namn: ”Eurydike”, ”Eurydike”.
Hade det kunnat gå annorlunda?
Ja, historien hade förstås fått ett annat slut om Orfeus inte hade vänt sig om. Varför vände sig Orfeus om?
- Han tålde inte ovissheten. Var Eurydike kvar där bakom? Älskade hon honom fortfarande? Hur såg framtiden ut? Han kände skräck inför ett mörker som han anade dolde sig i den.
Denna oro var inte så svår att förstå, om man vet vem Orfeus är - en frukt av en förmodad våldtäkt. Han växte upp ensam med sin mor. Fadern, en flodgud, var för Orfeus både okänd och frånvarande.
Orfeus hade ett gott lyriskt och musikaliskt påbrå, säkert stött ivrigt av den ensamstående modern, spekulerar Johan Beck-Friis.
- Därmed kan man tänka sig att Orfeus självkänsla och självuppskattning blev beroende av moderns uppskattning och uppmuntran. I grund och botten tvivlande han på om han varit älskad. Den livsnödvändiga bekräftelsen skaffade han genom ett yttre uppträdande som gjorde modern glad.

Man skulle alltså kunna säga: Orfeus var som alla oss andra. Hur många av oss har upplevt oss bli så villkorslöst älskade och känt att vi haft ett så perfekt ömsesidigt utbyte med våra närmaste under uppväxten att vi blivit alltigenom trygga och självsäkra? Nej, likt en annan grekisk mytisk gestalt, Narcissus,
älskar nog de flesta av oss mera en bild av oss själva, än oss själva.
Varför blev Orfeus så passionerat förälskad i Eurydike? Säkert fanns det element av den ursprungliga bindningen till modern där, tror Johan Beck-Friis.

I Eurydike sökte Orfeus kontakt med den kärlek han fick från sin mor, men aldrig från sin far. När Eurydike försvann från honom uppfattade han det som ett straff. Ett straff för sina öppna, men också dolda begär mot henne. Denna känsla av att ha blivit bestraffad gjorde honom vred.
Johan Beck-Friis talar om den ”otämjda” aggressivitet som han sett hos många deprimerade. Det är ingen sund ilska, som har rimliga proportioner, som tar sig rimliga uttryck och riktar sig mot rätt personer. Nej, snarare är den vild och slår blint mot, främst mot en själv, men också mot dem som råkar komma i den deprimerades väg. Det är många gånger ett uttryck för en skamkänsla som man inte orkar bära. Den djupaste skammen är den att inte känna sig älskad.
Hänger ni med? Djuppsykologiska tankegångar är inte
alltid helt lätta att förstå, eller acceptera. Vi återvänder till Orfeus depression. Möjligen förstår ni nu bättre djupet av hans skam och av hans skuld samt hur förvriden hans vrede var.
Han var helt fastlåst i skammen, skulden och hatet - känslor som attackerade den lilla självkänsla han hade - och depressionen var ett faktum.
Fast det går att komma ur en sådan fastlåsning: Genom att nå den ursprungliga sorgen som varit blockerad.
- I botten av varje depression finns det en oförlöst sorg, som ofta handlar om att vi inte känt oss nog älskade, eller att vi inte fått uppleva oss som ”fullkomliga”. Det är ur denna som skammen, skulden och vreden växer och det är detta inre bristtillstånd som skadar självkänslan och ger näring åt en osund narcissism. Men kan man lyfta fram detta inre mörker i ljuset och lära sig stå ut med ofullkomligheten sker en förlösning.
På andra sidan sorgeprocessen är en ”glädjeprocess” möjlig.
- Det är en sund glädje som liksom den sunda sorgen bygger på ömsesidighet, på att vara
öppen, ta emot och ge gensvar.
Johan Beck-Friis vill gärna betona glädjen som en egen primär kraft, som måste bejakas redan från början, så att den kan ges möjlighet att växa utan blockeringar.

Enligt hans erfarenhet har många deprimerade svårt att glädjas. Inte bara för att de är deprimerade, utan för att de ställer så stora krav på sig själva och omgivningen (ett krav som vittnar om dålig självkänsla). Allt måste vara perfekt för att de ska kunna glädjas, och livet blir aldrig perfekt.
Ett annat problem hos många deprimerade är det paradoxala att trots att de inte kan älska sig själva är de i sina tankar och känslor upptagna med sig själva, eller snarare med vad andra tycker om dem. Och plågade av skam, skuld och otämjd vrede är de förstås sällan glada.
Men som sagt. Kan den grundläggande sorgen förlösas öppnar man upp för andra, för naturen och allt annat i livet. Känner man sig älskad glömmer man sig själv.
- Oftast infinner sig glädjen spontant. Den är ett uttryck för ömsesidighet, en delad glädje.