Katarina tvekade inför att gå till mässan för separerade och skilda i Storkyrkan. När hon väl tog sig dit visade det sig att Stefan, mannen som hon låg i skilsmässa med, också var där. Mässan blev en stark upplevelse för dem båda.
Två församlingar i Stockholm har på initiativ av författaren och journalisten Ingela Bendt ordnat en mässa för skilda och separerade. Ritualen är inte sanktionerad av Svenska kyrkan och är inte med i kyrkohandboken, men finns beskriven i en inspirationsskrift för församlingarna.
Stefan och Katarina hade vid den tiden betänketid inför sin skilsmässa. Till en början var det Stefan, och inte Katarina, som ville skiljas.
- Jag var i sådan smärta att jag tänkte att jag inte kunde gå dit. Då kändes det som om ”gör jag den här ritualen så blir det på riktigt”, berättar Katarina.
Hon hade varit med om separationer förut, men ingen lika smärtsam.
- Det här var en stor kärlek, men vi hade båda för mycket ouppklarat bakom oss.
Efter att ha pratat med Ingela Bendt bestämde hon sig till slut för att gå till Storkyrkan. Den inleddes med att en kruka släpptes i golvet och gick sönder. Sedan följde olika vittnesmål och symbolhandlingar. Deltagarna gick mellan fyra stationer och fick bland annat göra en symbol för sorgen i lera, skriva en lapp om det de vill göra sig av med och sedan elda upp den, skriva en annan lapp med det goda som de ville behålla. Det fanns också ett träkors med stora spikar och hammare där de som ville kunde banka ur sig sin förtvivlan.
- Att göra saker med händerna var speciellt. Jag är en väldigt intellektuell person så jag tänkte ”ska jag hålla på och peta i lera, jag kan inget sånt”. Men det var starkt att få göra det, säger Katarina.
Hon minns inte längre vad hon skrev på lappen som hon brände. Lappen hon ville behålla handlade om ”min förmåga att älska”. Den hade hon länge som bokmärke.
När hon skulle göra en symbol för sin sorg i lera blev det en oformlig klump.
- Jag bara gjorde utan att tänka, något slags monsterliknande klump av min smärta. Det var häftigt
att sedan se allas lerfigurer som låg på rad i mittgången i Storkyrkan. Det var verkligen delad smärta.
Katarina beskriver hur det samtidigt var intimt och privat att gå där med sin förtvivlan.
- Men vi är ändå svenskar, det var ingen som grät våldsamt. Det gick att vara med sitt eget och ändå dela smärtan med så många.
När hon passerade stationerna fick hon plötsligt syn på Stefan som bankade med hammaren.
- Att se hur han spikade sin smärta och vrede var starkt. Då gjorde det så ont i mig, för det blev på riktigt.

Känslorna efter katastrofen i Sydostasien har varit temat på Idagsidan i tre veckor. Nu återvänder vi till vardagen, och avslutar vår artikelserie om riter (som påbörjades före jul). Fast vi stannar i det svåra: Dagens artikel handlar om en ”katastrof” som många av oss har upplevt, eller kommer att få uppleva: skilsmässa. Katarina och Stefan fick hjälp att bearbeta smärtan efter separationen genom en skilsmässoritual.På väg ut från mässan skymtade hon Stefan igen. Sedan sprang de på varandra ytterligare en gång vid Slussen på hemvägen.
- Då tog han bara min hand och så gick vi en bit utan att säga något. Det var nästan märkligt. Vi delade känslan, men vi kunde inte göra så mycket mer.
När jag senare pratar med Stefan om mässan på telefon nämner han samma händelse.
- Vi hade inte haft kontakt på ett tag då. Men efter mässan stötte vi på varandra igen. Det var nästan lite läskigt. Men det var väl också symboliskt.
När Stefan hamrade spikar i träkorset där i Storkyrkan handlade det egentligen inte om Katarina utan om ”gammal skit jag hade med mig”; svårigheten att leva i en relation utan att förlora sig själv.
- Det var väldigt enkla rituella handlingar, men de var befriande och konkreta. Att ligga i Storkyrkan och banka med hammare är väldigt starkt. En del har mycket vrede, andra bara tårar, men det finns plats för alla uttrycken, säger Stefan.

Mässan slutade med en stämningsfull Taizésång, ”I min Gud har jag funnit styrka”.
- Mot slutet av mässan lyfts man upp för att gå ut i världen igen. Efteråt kände jag mig ändå tom och trött. Den hade djupare verkan än jag förstod, berättar Katarina.
Tidigare hade de frågat prästen i sin församling om det fanns någon ritual i kyrkan för dem som ska skiljas, men den prästen ville inte hålla någon sådan ceremoni eftersom han ”inte ville skilja människor, men ena dem”.
- Jag tror att det behövs någon ritual i kyrkan så som vi lever i dag. Vi byter partner flera gånger, det är smärtsamt men inte så konstigt. Ska inte kyrkan vara till för människor? säger Katarina.
Hon menar att det är viktigt att bryta upp på ett bra sätt, eftersom det kan föra med sig något gott till nästa förhållande.
- Först är det otroligt fint när man gifter sig och alla är med. Men det hemska när man skiljer sig är att man kan bli lämnad väldigt ensam i skilsmässan. Det är kanske därför det är sådan törst efter att få försonas med sitt misslyckande.
Stefan och Katarina är i 40-årsåldern och hade båda barn när de träffades. När de skilde sig hade de varit tillsammans i fyra år, varav två år som gifta.
Skilsmässan blev en utdragen process, allt som allt tog den cirka två år. De gick både i familjerådgivning och i samtal hos en präst. Båda tycker att riten gav något som inte samtal kan ge.
- Saker och ting faller på plats. Man kommer närmare förlåtelse och försoning, både gentemot den andre och inte minst med sig själv, säger Stefan.
Även Katarina tycker att mässan tillförde något
ytterligare.
- Det är ett ordlöst möte på ett djupare plan. Ett samtal är på en intellektuell nivå, här var det som om det gick direkt till hjärtat. Riten når mig på ett annat sätt.

Katarina har också använt sig av egna små ritualer vid tidigare separationer. När förhållandet med förre mannen var på upphällningen stoppade hon en bild på honom i ett kuvert.
- Jag gjorde lite småpyssel hemma och tänkte att nu får han vara bortrest ett tag och sedan får vi se. När jag sedan hade bestämt mig kastade jag kuvertet i soporna.
En annan gång gav hon ett vackert ljus till en man hon lämnade.
Katarina är glad att hon gav den här separationen mycket tid.
- Ibland kan jag tänka ”vad jag slösade bort tid på den”, men jag känner att jag separerade på ett bra sätt. Det är något slags vinst i att göra saker färdigt på riktigt eller att acceptera att det finns sådant man aldrig blir klar med, men försonas ändå.
Men skilsmässoproceduren kan också gå till överdrift och Katarina nämner som exempel några bekanta.
- De gör det så ordentligt att man undrar: men hallå ska ni skilja er, eller? De går i samtal och har sådan himla respekt för varandra. Det går inte att komma ifrån att en skilsmässa gör ont, hur fint man än gör det.
- Man kan inte prata sig ur att skilsmässa är ett avsked. Att hålla på med ritualer kan också vara ett sätt att försöka komma undan smärta.
Katarina har nu träffat en ny man och Stefan har ett förhållande med en ny kvinna.
- Vi pratade för någon vecka sedan om en jobbgrej, det kändes så där lugnt och kompis, det är bra att det känns så, säger Katarina.
För drygt ett år sedan träffades de och hade ett avslutande samtal på familjerådgivningen.
- Då upptäcker man hur mycket man har stoppat undan och tror att man är klar med, säger Stefan. Det var ett oerhört sorgearbete som jag gick in i då, som kanske Katarina var klar med. Jag ville att vi skulle närma oss varandra igen, men när Katarina sa nej var det ombytta roller.

Har ni försonats?
- Ja, det har vi gjort. Vi kämpade ordentligt för att få till
det, men det gick inte, säger Stefan.