I äldre folktro var gasten ett dödsväsen som kunde stå vid grindhål och vänta på människor för att ge dem en kram. Gastkramen var fruktad eftersom man kunde insjukna efteråt. Gengångare var oftast inte våldsamma, men det förekom berättelser där den som skändat en avliden kunde bli nedbrottad av den dödes gengångare och få ansiktet förvridet.

I dag är andeväsen ofta goda när människor berättar om sina upplevelser. Andar kan vara guider och hjälpa människor vid olika vägval i livet. Avlidna kan också bli skyddsänglar som skyddar den ännu levande från faror och hot. Platsbundna andar kan visserligen vara nog så skrämmande när de slänger saker i golvet eller deras knarrande steg hörs från övervåningen, men de är inte farliga.

– Alla folktroväsen har blivit snällare. Om man går tillbaka till vikingatiden så var människor fruktansvärt rädda för gengångare, enligt den litteratur som finns. De kunde gå våldsamt tillväga och slå ihjäl folk. Det har vi inget av i dag, de är snällare och mer hoppingivande, säger folklivsforskaren Ebbe Schön.

Ebbe Schön är 82 år och har intresserat sig för det ockulta hela livet. Han har skrivit många böcker i ämnet och reser fortfarande runt i landet och föreläser.

Andeväsen blev snällare i och med spiritualismen på 1800-talet då medier började ordna seanser. Människor fick hjälp att komma i kontakt med avlidna anhöriga, som kommunicerade bland annat genom skakande bord och knackningar. De avlidnas andar kunde trösta och ge råd. Men många medier beslogs med fusk.

Det gradvisa ”förgulligandet”, för att använda Ebbe Schöns term, kan också bero på den ökade levnadsstandarden. Blir vi sjuka behöver vi inte ta till andar som förklaring eftersom vi har tillgång till sjukvård.

I länder med sämre socialt skyddsnät ser tron annorlunda ut. Bland fattiga i södra Indien kan andarna vara mycket farliga och föra med sig sjukdom och död. Genom att offra i heliga träd kan man blidka dem. I USA, där tron på det övernaturliga är utbredd, svarar 20,8 procent ”absolut” på frågan om spöken existerar och 28,4 ”troligen” enligt en opinionsundersökning från 2005. Det är alltså nästan 50 procent i USA som tror att människor går igen, jämfört med 21 procent i Sverige.

Om man går tillbaka till vikingatiden så var människor fruktansvärt rädda för gengångare.

Ebbe Schön, folklivsforskare

I Sverige har folktron minskat, totalt sett. Det är inte många som tror på tomtar och troll längre, även om det också förekommer.

– Två saker lever kvar. Det ena är spöktron, att de döda kommer tillbaka. Det andra är ödestron, att det finns en mening med våra liv, säger Ebbe Schön.

Hans förklaring till detta är att dessa föreställningar är viktiga för vår existens. Spöktron är kopplad till ett liv efter detta, och ödestron skyddar mot kaos och meningslöshet.

– Det verkar som att tomheten, att våra liv skulle vara meningslösa, är svår att fördra, säger Ebbe Schön.

Att så många tror på att människor kan gå igen, trots den ökade utbildningsnivån och tillgången på information, beror på att det handlar om så starka behov, behoven av trygghet och mening.

Tron på att döda människor kan gå igen är vida spridd över världen.

– Vad jag vet finns den överallt. Det är en märkligt spridd föreställning. Tron på att människor kan gå igen ryms egentligen inte inom världsreligionerna, men den hakar på. Kristendomen har den officiella synen att de döda ska sova till domedagen, men folktron och religionen har blandats och kompletterat varandra.

Ebbe Schön har många gånger fått frågan om han själv tror på spöken och han svarar likadant varje gång.

– Jag har ett vetenskapligt utbildat hyperkritiskt jag som inte tror på något som inte går att belägga. Men jag har också ett barnsligare och mjukare jag som tror på väldigt mycket. Det är ett slags dialog mellan det troende jaget och det icke troende. Ibland leder skeptikern och ibland den troende.

Ebbe Schön tror att det förhåller sig så för de flesta, det tycker han sig ha märkt i de intervjuer han gjort under åren. Människor för en dialog med sig själva, den ena stunden tror de och den andra inte.

– Den som säger ”jag tror” ljuger lite grand. Den som säger ”jag tror inte” ljuger också lite grand.

Hur accepterat det är att tro på spöken har förändrats mycket bara under Ebbe Schöns livstid. När han var barn i Bohuslän spökade det på alla gårdar, och det ansågs fullständigt normalt.

Efter andra världskriget, på 1950- och 1960-talen, blev det skamligt att tro på spöken, man var rentav lite dum om man gjorde det.

I dag är det inte lika skamligt. Många talar gärna om det och tycker att det är spännande och intressant.

Under de senaste decennierna har det skett en gradvis förändring. När Ebbe Schön 1985 skötte lucköppningen på det årets julkalender, Trolltider, fick han mycket kritik. Varje dag berättade han om ett nytt väsen i folktron, till exempel gengångare, gastar och mylingar. För det blev han till och med mordhotad.

– Jag blev fruktansvärt illa åtgången av dem som kallade sig för kristna. Det var så att man såg sig om i gathörnen. Det var inte alls kul.

Det årets julkalender blev också föremål för en riksdagsdebatt. Alf Svensson, då partiledare i KDS, Kristen demokratisk samling, tog upp den i en frågestund i december 1985 och ställde dåvarande kulturministern till svars.

”Den kalender Sveriges Radios förlag i år distribuerar tar ändå priset och har väckt indignation i vida kretsar. Kalenderns utformning underblåser den ockulta vågen, som under senare år spridits i en allt snabbare takt./.../I lucka 19 svävar ett spöke mellan gravstenarna. I julaftonens lucka rider asaguden Oden på sin häst och uttalar en besvärjelse mot kolik hos hästar. Och detta är någonting man kallar julkalender.”

Tron på spöken och andar har inte haft någon hög status i samhället i modern tid. Det är säkert också en orsak till att det finns så lite forskning om den tron.

– Man kommer naturligtvis aldrig att få reda på om andeväsen existerar eller inte. Det ligger inte till så, det här är skapelser i människans intellekt. Det bästa vore att lägga pengarna på att forska i varför man tror på det här viset, säger Ebbe Schön.