Det är en elegant kvinna i randig skjortblus, matchande byxor och läderbälte som öppnar. Att de flesta tror att Lisa Arnell är yngre än sina snart 80 år är lätt att förstå. Till och med rösten låter betydligt yngre än 80.

Vi slår oss ner i den lejongula soffgruppen och hon börjar berätta om livet före och, inte minst, efter pensioneringen.

–När jag var ung var det viktigt att gå uppåt i livet och tjäna pengar. Men så är det inte längre. Nu är det viktigt att må bra och ha roligt. Det var härligt att sluta jobba. My goodness!

Lisa Arnell berättar att hon tidigare i livet alltid varit lite allvarlig, men där har hon ändrat sig. Hon är mycket gladare och mer utåtriktad sedan hon blev pensionär och ”slapp tvånget att försöka tjäna andra människor”. Efter 65 började hon resa, gå på kurser, träffa nya vänner och måla.

I hela sitt liv har Lisa Arnell arbetat mycket. Hon flyttade från Småland till Stockholm för att ta sånglektioner, men valde så småningom en karriär på bank. Hon blev kamrer och 1962 chef för ett bankkontor på Lidingö, där hon stannade i 12 år. Sedan flyttade hon över till huvudkontoret och arbetade på flera olika avdelningar, bland annat med notariatverksamhet och kapitalförvaltning.

Aktier roar henne fortfarande och hon följer kurserna på nätet varje dag. Ofta blir hon sittande vid datorn en eller två timmar, men då är det inte bara ekonomiska nyheter utan också andra nyheter som intresserar henne.

Hennes nya utåtriktade liv tog fart på allvar för tio år sedan när hon sålde radhuset på Lidingö och flyttade till Östermalm. Som nyinflyttad hade Lisa inte så många bekanta utan gick med i några föreningar för att träffa nya människor. Bland annat var hon medlem i Handelsbankens veteraner där hon satt i programkommittén. Lisa lusläste tidningar och broschyrer för att hitta trevliga arrangemang, det blev utflykter, slottsbesök, teater, opera och balett.

När Lisa Arnell var 70 år fick hon kontakt med en sångpedagog som hade ateljé i närheten.

–Jag ringde upp och sa ”jag har sjungit hela mitt liv och jag är 70 år, får jag komma”? Det fick jag. Åh, det var underbart att sjunga! Jag var så lycklig. När jag gick hem genom Tessinparken gick jag som på moln.

Känslorna mattas inte med åren, Lisa Arnell tycker snarare att de blivit intensivare. Besvikelsen och saknaden var också stark när sångpedagogen flyttade utomlands.

–Det händer någon gång att jag sjunger här hemma. Men mina stämband har blivit längre och mer oelastiska, det är en åldersförändring. När det inte låter bra så är det inte skojigt längre.

Nyfikenheten på livet är oförändrad, men orken inte densamma. Förr i världen, när hon kom hem efter en lång dag på banken och var helt utmattad, kunde det räcka med att hon lade sig en kvart för att återhämta sig. Nu kan hon ligga en timme och känna att hon skulle vilja vila ännu längre.

Någon åldersdiskriminering, att hon skulle ha blivit annorlunda behandlad för att hon är äldre, har hon inte känt av.

–Men en sak har jag märkt, när en kvinna har en man i sällskap blir hon bemött på ett annat sätt. Folk skrattar upp sig och blir vänligare, mer tillmötesgående. En kvinna med en man har högre status än en ensam.

Lisa Arnell skilde sig när hon var i 50-årsåldern. Hennes man hade barn i ett tidigare äktenskap och de valde att inte skaffa några gemensamma.

Sin nya kärlek träffade hon för fem år sedan i väntrummet hos husläkaren. Där fick hon syn på Lars, sin tidigare chef som hon inte sett på 30 år. När de på kort tid sprang på varandra ytterligare två gånger började de känna att det nog var någon mening med det. Lisa bjöd hem honom på kaffe. Det var ingen gammal kärlek som blossade upp utan en ny som tändes.

–Inte hade jag tid att bli förälskad när jag jobbade. Och det enda Lars minns av mig från den tiden är att revisorerna var arga på mig för att jag skrev så vassa kommentarer i revisionsrapporterna.

De träffades några gånger och hade väldigt roligt tillsammans. Sedan friade Lars, på 70-åringars vis:

–Hur skulle det vara om vi blev särbor, du och jag?

Det tyckte Lisa lät trevligt och svarade ja.

–Vi vill absolut inte gifta oss och har det bra var och en på sitt håll. Men det måste jag säga, jag är kär i honom. Vi älskar varandra, det har vi kommit underfund med. Men det är inte himlastormande som i ungdomen, nej det är det inte.

En gång, för många år sedan, när Lisa Arnell var utarbetad och missmodig frågade hon en vän hur man vet om man är förälskad. ”Man blir glad när man träffar den personen”. Av alla meningar som människor säger till en under ett liv är det en del som fastnar och det här var en sådan.

–Det är så det är, jag blir jätteglad när jag ser Lars. Det är så roligt, när vi är ute i en folksamling så söker vi varandra med blicken, det är samförstånd.

I sommar har de suttit på Lisas balkong och ätit middagar ända in i september. De gör utflykter och resor tillsammans, senast var de i Uppsala.

Att Lisa Arnell ser ungdomlig ut tror hon mest handlar om goda gener.

–Jag sköter mig. Jag går till hårfrisörskan, tar manikyr, pedikyr och ansiktsbehandlingar, men jag har ingen önskan att alltid vara ung, ingen ungdomsfixering. Jag vill bara kunna titta mig i spegeln och se fräsch ut.

Flera i hennes släkt har blivit en bra bit över 90 år.

–Jag tänker att jag ska försöka hålla mig på benen några år till så man orkar göra lite skojiga saker. Jag tror att jag har den utmätta tiden inom mig, jag kanske lever tills jag blir 85. Det har jag nästan accepterat eller ställt in mig på. Är det så att det blir längre, då är det den så kallade övertiden.

När Lisa Arnell ska summera sina ålderskrämpor får hon inte ihop så mycket. Det största problemet är vänster ben som aldrig blev detsamma efter en operation av hälsenan. Sedan hade hon dessutom oturen att ramla och skada vänster knä.

–Om det inte var för det här knäet skulle jag inte tycka att det var något speciellt med att bli gammal. Jag tycker att jag känner mig frisk. Jag har för högt blodtryck, men det behandlar min läkare.

Ytterligare en liten åldersförändring har insmugit sig. När Lisa pensionerades märkte hon att hon blev mer krävande mot andra som står bakom en disk.

–Jag kan bli så här om jag inte får den service jag efterfrågar, säger hon och trummar med fingrarna mot soffbordet. Det var något jag tänkte när jag arbetade: Gud så skönt, när jag blir pensionär ska jag minsann inte stå här och vara alla människors tjänare utan då ska jag bli lite småelak, säger hon och skrattar.