Det är inte så roligt att bli gammal i Grekland, säger Yolanda Sapountzi. – Nej, Grekland är ett fattigt land, påpekar Yannis Sapountzi. Hur din ålderdom blir beror på hur mycket pengar du har. Har du råd att betala en hemhjälp kan du bo kvar hemma längre.
– Min förstfödde son har blivit farfar ... Yolanda och Yannis Sapountzi bor i ett litet stenhus med stor trädgård i hamnstaden Kavala. Deras katt är den mest välmående jag sett i hela stan.
– Ellada puss, ella! lockar Yolanda och tänder en cigarett. Katten tittar misstänksamt på mig med skarpa gråa ögon – en vaktkatt!
– Visst, alla säger att det inte är bra att röka. Om jag tar en cigarett direkt efter frukost blir jag alldeles snurrig, blodet cirkulerar inte som det ska. Men enligt doktorn ser mina lungor ut som en ung flickas.
Maken Yannis har handlat med tobak i hela sitt yrkesverksamma liv. Som tjugoåring tvingades han ta över familjebolaget när pappan fick en stroke och dog. Tobaken gav bra förtjänst och bolaget exporterade småningom till både Amerika och Sverige.
Båda röker njutningsfullt.
– Det är inte så roligt att bli gammal i Grekland, säger Yolanda.
– Nej, Grekland är ett fattigt land, påpekar Yannis, och menar att hur din ålderdom blir beror på hur mycket pengar du har. Har du råd att betala en hemhjälp kan du bo kvar längre hemma.
– Har du råd att betala för ett dyrt privat äldreboende i till exempel Aten slipper du de som människor med sämre ekonomi hänvisas till här i Kavala. De är hemska, beskriver Yolanda dem kort.
Förtjänsten från tobaksbranschen har gett Yolanda och Yannis Sapountzi en privilegierad sits. De kan välja äldreboende, om det blir aktuellt. De har råd att betala en kvinna som sköter hushållet och en man som hjälper till i trädgården.
Yolanda har fyller 87 år år i juni.
– Jag började känna mig gammal vid 83. Sedan några månader blir jag lätt snurrig och faller. Det är tur att jag är så liten och smal att jag inte slår mig.
Hon ser trött ut, men tycker inte om att klaga. Varför ska man det? Då blir det bara värre.
Det är kväll, dagen har varit tryckande het med åska i luften.
– Nu väntar jag bara, säger Yolanda och tittar upp mot molnen. Jag väntar på att få fara upp till himlen.
– Men jag är orolig, vad händer om han går före mig? Hon nickar mot Yannis. Vi behöver ju varandra, han är min absolut bästa vän. Vi behöver inte prata, bara veta att den andra är nära. Jag känner hur stark hans kärlek är.
– Tänk, strax innan du kom hit gav han mig en komplimang, ”du är så vacker”. Att få höra det i min ålder. Jag gifte mig med en underbar man.
Yolanda och Yannis har varit gifta i 64 år. De har fyra barn. Yolanda säger att hon vet att om det blir så att Yannis dör före henne kommer de två döttrarna genast att rusa till och ta hand om henne.
Två av barnen bor i Aten, ett i Skottland. Bara sonen Alexis bor kvar i staden och de träffas ofta. Förut tillbringade Yolanda månader i sträck hos barnen. Nu orkar hon inte resa mera. Dagarna passerar stilla.
Paret har inga nära vänner kvar i Kavala.
– Vi är så gamla. De flesta har dött, förklarar Yolanda.
– Ibland när vi pratar om något speciellt som någon sagt eller gjort och försöker minnas när det var slås vi av hur tiden har gått. Tänk att åren passerat så snabbt. Det är omöjligt. Hur har det kunnat gå så fort? Jag blir sorgsen när jag tänker på det, säger Yannis. Och på hur jag ska sluta och när.
– Att dö är egentligen bara att somna, att falla i en mycket djup sömn. Du ser ett ljus, följer det och släpper taget. Det är inte så farligt, tycker Yolanda.
Det hon inte gillar är att kyrkan inte tillåter kremering.
– Jag som är så frusen. Inte kan jag ligga fyra år i en låda på kyrkogården. Man ligger där, sedan samlas benen ihop och sparas i en mindre låda.
– Ha, varför det, skojar Yannis. För att man ska komma och hämta sina ben sen eller?
Yannis spekulerar inte gärna i vad som händer efter döden.
– Jag vill inte tänka på vad som händer efteråt och jag är inte rädd för döden, inte för egen del. Men sjukhusen här i Kavala är fruktansvärda, jag vill inte sluta på ett sjukhus. Helst vill jag få en hjärtattack, så att det går fort, säger Yannis.
Yolanda och Yannis är födda i samma lilla stad, Volos, i bergen norr om Aten, men flyttade båda som riktigt små. Genom sina mammor träffades de i Aten och blev förälskade. Deras ungdom och första år tillsammans präglades av krigen. Andra världskriget då Grekland slogs mot Italien i Albanien, sedan inbördeskriget mellan kommunisterna och högern. Yannis var soldat vid gränsen i Albanien. När Grekland förlorade kriget 1941 återvände han och friade till sin Yolanda.
Familjen bodde först i Aten. Stadens invånare hade mycket svårt att hitta mat och bränsle.
– Vi fick kuponger till salt och tändstickor. Från Sverige kom hjälp i form av pulversoppa, berättar Yolanda som också minns maskarna som efter ett tag flyttade in i pulvret.
– Kocken på svenska ambassaden upprättade svartabörshandel och sålde mat mycket dyrt, minns Yannis.
Efter krigsslutet reste Yannis genom minerade vatten tillbaka till Kavala för att försöka bygga upp tobaksbolaget igen. Yolanda och barnen bodde av säkerhetsskäl länge kvar i Aten.
De fyra barnen har alla bidragit med flera barnbarn och äldsta sonen har blivit farfar. Yolanda har alltid arbetat hemma med att ta hand om barnen och hemmet. Hon ville gärna yrkesarbeta, men Yannis protesterade.
– När man ser tillbaka har jag haft ett väldigt lugnt och lätt liv. Mina barn har fått vara friska och det tackar jag Gud för.
– Jag ville aldrig bli något väldigt mycket, min syster var mera ambitiös och gick i konstskola, men jag drömde inte om att bli något speciellt.
Yannis ville helst spela tennis på elitnivå men pappan tvingade honom att studera juridik, kunskaper som behövdes när han plötsligt fick ta över familjeföretaget.
– Det finns inga fördelar med att bli äldre, tycker Yannis, tvärtom. Jag måste skriva upp allt jag ska komma ihåg och sen tappar jag pappren.
– Jag har aldrig tänkt så att vissa fördelar skulle följa med vissa åldrar. Men visst, när du blir äldre har du ju större erfarenhet och är mera redo att förstå och hjälpa andra, tycker Yolanda.
Yannis är 91 och säger att han känner sig som 91. Inte när han sitter, men när han står och går. Då värker ryggen.
– Annars är det okej. Jag är gammal och har en gammal mans kropp. Men jag har alltid varit frisk. Som ung var jag mycket aktiv, men när jag började i tobaksbranschen slutade jag röra mig. Eftersom jag var chef tog jag bilen överallt och så blev jag överviktig i stället.
De kilona har han gått ner nu, men slutat köra bil har han inte. Yannis har haft körkort i 72 år och räknar med att han tillsammans med Yolanda avverkat drygt 30 bilar.
– Det är inte klokt hur folk kör. Häromdagen anmärkte jag på en man som hade placerat sin lilla dotter framför sig på motorcykeln, utan hjälm förstås och han körde som en galning.
– Han blev arg och skrek: men du då som är så gammal, ska du köra du!?
– För mig spelar det ingen roll om något händer för jag har levt mitt liv, men det har inte din lilla dotter gjort, svarade jag.
