I vårt korta liv går vi genom många skärseldar. Och eldens hetta klarar man bara genom vetskap om de svalkande vattendrag längre fram. Medvetenhet och fokusering på dessa vattendrag gör mig osårbar. Redan som barn när jag låg på marken och tittade på ladusvalor som samlades för den långa flytten söderut visste jag omedvetet att det finns en styrka inom oss som lyfter oss likt svalor långt bort till något bättre, större och starkare. Långt senare har jag lärt mig att konkretisera den kraften i mitt eget liv. I min kvällsmeditation söker jag mig ut till kosmos; kontaktar de goda, gudomliga krafterna och tar del av dem i mitt inre i fullständig närvaro med mig själv. Kroppen känner när jag har nått till det gudomliga genom att den känns hel och harmonisk, frisk och god. Det underbaraste i denna medvetenhet är att det inte längre finns någonting som skulle kunna skada mig eller göra mig rädd. Elden bränner mig inte för jag står konstant under svalkande vattendrag.

KOSMOS

Medvetenhet på psyket. När Sven börjar skrika håller personalen ut i tre dygn innan de kör in honom till psykakuten. Han kommer alltid tillbaka och är tyst igen. Men först: tre dygns konstant vrål, förutom då han andas. En skötare går i korridoren, hans ryggtavla dras ihop varje gång Sven skriker. ”Fan vad jag är trött på det här...” mumlar skötaren. ”Hur orkar du?” säger han när han passerar mig. Bra fråga. Skötaren får ju gå hem varje dag halv fyra, jag är alltid här. Det är just det som gör att jag klarar av Sven. Jag slåss inte mot skriken. Jag förbannar dem inte, utan låter dem bara dundra in i sinnet, utan att skjuta dem ifrån mig. De är där. Jag kan inte göra något åt dem. Så fort jag insåg att det här är det första skrikdygnet av tre, så var det okej. Jag sade till mig själv att nu är det så här. Inte bekämpa, inte hindra. Jag lät skriken färdas rakt igenom mig, utan att göra något åt dem. Och då fäste de inte, som vatten på en gås.

Jag märkte att jag kunde hantera det mesta på det här sättet, så småningom även mina egna psykiska problem: höra röster. Jag tog inte längre diskussionen med läkarna ifall rösterna verkligen finns eller inte. Frågan var dubbel: jag visste ju att det inte var ”på riktigt”. Men då jag ändå skar sönder min kropp på deras kommando, vad spelade det då för roll? I dag får rösterna göra vad de vill, kör på! Jag andas lugnt, gör mig fullt medveten om dem, men greppar dem inte. Föreställer mig bara hur de flyter i luften framför mig. Och nu för tiden, när jag vet att det är jag som ger dem tillträde, så lämnar jag dem där någon millimeter från min näsa. Utan min hjälp så kommer de ändå aldrig komma längre. Och så länge jag inte tar in dem, kunde det lika gärna varit en mil.

Åsa Pehrsson, 26 år och schizofren

Ett måste kan omvandlas till vilja. Måsten är ofta en ryggsäck utanpå och vilja en kraft inuti. Med för tung ryggsäck ser personen snart bara sina fötter och går således in i väggen. Bättre är att ha kontakt med sin egen ärliga vilja.

Lars Hilding

Det går inte att älska din nästa om du inte tycker om dig själv. Inte heller går det att bara älska sig själv, så att man blir självupptagen. Då stöter du bort folk. Det är balans som gäller. En av mina terapeuter sade till mig en gång: ”Det var då, det här är nu. Du kan koppla av nu!” Det tog år innan orden sjönk in i hjärtat. Fram till dess levde jag enligt mönster: Övergiven, misstro, sårbar, känslomässig undernäring, socialt utanförskap, bristfällig, underkastelse, obevekliga krav och ett kompenserande av berättigande. Naturligtvis finns det stunder de kommer tillbaka, men jag jobbar på att låta det gå längre och längre tid mellan bakslagen. Dessutom har jag lojala vänner som konstruktivt och konkret talar om för mig vad de uppskattar hos mig. De stagar upp mig till en uthärdlig personlighet. Verbala och konstnärliga förmågor har jag, men nu tänker jag utveckla min levnadskonst till en konstart!

Mia ”the former looser, now winner.”

Jag växte upp hos äldre släktingar till min mor eftersom mina föräldrars missbruk fick de barnavårdande myndigheterna att reagera. Min uppväxt präglades av fysisk och psykisk misshandel, dubbla budskap, orimliga prestationskrav och ett totalt förbud att ens nämna mina föräldrars namn. Detta gjorde mig till ett maskrosbarn. När jag i 40-årsåldern började se ett mönster i mina känslobeteenden frågade jag mig själv - varför händer detta alltid mig? Varför hamnar jag alltid i problem? Av en slump kom jag i kontakt med Alice Millers böcker och började ta reda på vem jag egentligen var. Det tog nästan sju år innan jag bearbetat allt jag burit inom mig och nått det som i artikelserien kallas acceptans och medveten närvaro. Ut på andra sidan kom mitt sanna jag, den människa jag vill vara. En människa med såväl förtjänster som fel som tillåter både mig själv och andra att vara mänskliga. All den energi som jag tidigare lade ner på att besegra omvärlden för att få dess erkännande, använder jag i dag till det som är viktigt för att mitt yttre vara skall vara i harmoni med mitt inre. Det betyder inte att alla jag möter uppskattar det jag gör och står för eller att de ens gillar mig. Men det är inte viktigt på samma sätt som förr. Det viktiga är att jag har självrespekt, att jag lever som jag lär (vilket alltid kräver att jag ifrågasätter om det är sant), att jag accepterar att andras sätt att leva inte nödvändigtvis är fel utan oftast bara annorlunda.<br />Min uppväxt är min historia, men inte min nutid. Jag har inget behov att ursäkta eller förlåta mina uppfostrare det onda de gjorde mot mig. Men jag accepterar det som sant, verkligt och ett erfarenhetsarkiv.Det är inte alls säkert att människor i ens närhet, blir glada och nöjda. Människor som har modet att förändras väcker lika ofta vrede som förtjusning. Man blir ett hot mot dem som inte vågar ta steget själva, och man måste vara beredd på att förändringen drabbar även ens relationer. Det är då acceptansen verkligen blir en del av en själv och man klarar av att förlora det man trodde var viktigt och skapa utrymme för nya relationer. Utan självanklagelser, utan skuldkänslor.

Bella vita

Jag har mediterat i 25 år och haft stor behållning av mindfull meditation. När jag mediterar är det mest brottstycken från livet och vardagen som dyker upp: Irritation över sådant som inte blev av eller inte blev som jag tänkt mig. Glädje över annat. Ofta en djup, skön vila. Inre visdom? Inte i uttalad form. Men efter meditationen och över tid växer insikten och jag blir mer klar över hur mitt liv hänger ihop. Jag vet mer vad jag vill, hur jag vill använda tiden, vad jag vill med de relationer jag har. Vad det är, om det är en inre visdom eller en mänsklig inneboende psykologisk förmåga till bearbetning är kanske inte så viktigt. Det viktiga är att meditationen hjälper mig att komma vidare i det som är livets ström. Att det finns en förankringspunkt i mig som jag kommer i närmare kontakt med när jag mediterar. En neutral ram för meditationen känns viktig för att jag skall kunna möta det som är mitt, inte tolka för mycket åt det ena eller andra hållet utan vila i mig själv och agera i förhållande till det som är. Det är väl det livet handlar om.

Pär Westlund, 49 år, forskare

År 2002 fick jag bröstcancer och opererades två gånger, först halva, sedan hela bröstet. Jag kunde inte komma över sorgen, smärtan och ilskan över mitt förlorade bröst och mitt inre var i uppror. Jag fick komma till en psykolog som kom att bli mitt stora stöd under tiden som följde. Jag började så småningom teckna och måla allt det som hänt mig. Jag började också forma mitt bröst i lera om och om igen. Jag formade det på olika sätt, med ihopsydda sår, med gapande sår med blodet rinnande på servetter. Jag grät och rasade. Till slut gjorde jag två bröst där jag kommit till botten av smärtan, där sorgen och ilskan och de två brösten stämde överens. Jag lade brösten i ett rum som jag sällan går in i. Det känns bättre nu, som om oron lagts åt sidan och jag kan glädjas igen.

Gastina

Dialektisk beteende terapi (DBT) må hjälpa många men långt ifrån alla. Hos de det inte hjälper föds en enorm skuldkänsla ... Vad är det för fel på mig? DBT lindrar symptomen men inte orsaken bakom. Har själv gått tre år i DBT terapi. Min stora önskan var att förstå varför jag hade ångest men terapin gick ut på att lära mig hantera ångesten. Det passade inte mig och jag blev sämre och sämre. Jag vägrar acceptera min ångest jag vill veta var den härstammar ifrån. Går nu i psykodynamisk terapi och har blivit betydligt bättre. Här går vi igenom relationen till mamma och pappa, mina drömmar, känslor och impulser. Har inte skadat mig på över ett år och inte heller behövt ligga inne på sjukhus. Jag ställer mig ytterst skeptisk till DBT som enda behandlingsform för borderlinediagnoser.

Bibi Hengen

Jag har lärt mig en sådan fin bön, som hjälpt mig väldigt många gånger i livet. (Gud) ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Man behöver inte vara troende för att ta till sig den här fina bönen, därför står ”Gud” inom parentes.

Helena