Naturen betyder mycket för de flesta svenskar. Vi väljer hellre naturen än religionen för att hämta vår inre kraft.
Jag klarar mig nog.
Jag sitter på en sten vid en sjö
i en skog.
Jag behöver lite tid för mig själv.
Säkert ler du igenkännande när du läser stroferna ur Per Gessles sångtext. För naturen betyder mycket för de flesta svenskar. Och kanske fyller naturen ett tomrum vi känner.
I Böda församling på norra Öland hålls en gång om året en gudstjänst i skogen. Närmare bestämt i ett bestånd av ståtliga Thuja-träd. De höga trädkronorna gör att stillheten är total under dem. Går du in där en varm sommardag är luften sval och det är tyst. Och det finns ingen undervegetation. Gudstjänsten brukar vara välbesökt och besökarna sitter på filtar. Men du behöver inte vara religiös för att bli hänförd i naturen.
Som följd av vårt förhållande till naturen omkring oss är vi också måna om den. 98 procent av svenskarna tycker till och med att ”vi har en plikt att skydda naturen även om det skulle innebära en begränsning för den mänskliga utvecklingen”. Det visar den senaste Euro-barometern, publicerad i juni i år. Barometern görs av EU och följer regelbundet upp attityderna i 25 europeiska länder. 9 av 10, eller 89 procent, av de tillfrågade håller med om nämnda plikt. Men Sverige i topp, tätt följt av Danmark och Norge.
– I hela materialet ligger Sverige högt. Vi har en stor respekt för naturen och en naturbevarande grundhållning, säger Carl Reinhold Bråkenhielm, professor i livsåskådningsforskning vid Uppsala universitets teologiska institution.
Vårt förhållande till naturen tycks också stärkas parallellt med att gudstron minskar i det svenska samhället:
– Vi hade en idé om att naturen ersätter gudstron och det har vår forskning bekräftat. Naturen har blivit den yttersta referenspunkten. När den traditionella gudstron är på tillbakagång söker vi något annat att relatera till. Vi behöver något som formar berättelser och som vi kan hämta kraft ur.
Bråkenhielm nämner våra riter kring naturen, som midsommarfirandet, när vi reser majstång och dansar, och alla våra sånger om naturen.
Vår koppling till naturen kan också förklara den starka tveksamheten till gentekniken. Tveksamheten är stor i Sverige. Den tendensen finns även i övriga Europa:
– Det är som om folk tänker ”rör inte det naturliga”. Men vad vill vi egentligen ha som förebilder? De krigiska myrorna eller de demokratiska bävrarna? De trogna svanarna eller kaninerna på Gotland?
– Det blir knepigt att ta naturen som det enda rätta. Vi har ju byggt vårt samhälle delvis som ett värn mot naturens ojämlikhet och grymheter.
Han funderar vidare:
– Min personliga värdering är att vi har rätt att inskränka i naturen om det gäller människors hälsa eller för att till exempel kunna motarbeta fattigdom. Även om det inte får gå så långt att vi sågar av den gren vi sitter på.
Han tror att människor försöker hitta nya förhållningssätt, kanske genom meditation eller något som är släkt med ett estetiskt förhållningssätt.
– Sekulariseringen fortsätter i hela den industrialiserade världen och människor utvecklar då nya former av andlighet. Och vi ser andra kulturer med en tydlig religion mitt ibland oss när vi reser. Då blir frågan ännu mer akut. Var står jag?
Han är övertygad om att vi kommer att fortsätta vårt sökande:
– Det ligger i människans natur att söka mening i helheten. Men vårt sökande utmanas och kan inte tyda händelser som till exempel flodvågorna i Asien. Vår romantiska bild av naturen krockar helt enkelt med verkligheten.
Naturen kan vi inte tygla, även om vi gör vårt bästa. Samtalet glider in på saker som stör den svenska sommaren, som fästingar:
– Nu skriver tidningarna mycket om fästingarna, de passar inte in i vårt naturideal. Vi gjorde en undersökning redan på 1980-talet där vi frågade om alla djur var lika värda. Många svarade ja på frågan med undantaget för spindlar, ormar och insekter ...
Det finns även en global studie, World Value Study, om våra attityder. Här ingår även frågor kring naturen. Bråkenhielms kollegor i Uppsala deltar också i denna. Studierna började göras 1981 och den senaste blev klar i våras.
När det gäller miljö och naturengagemang ligger Sverige högt. En fråga gäller om vi är ”härskare över naturen eller om vi ska leva i samspel med naturen”. Bland de som svarar ”i samspel med naturen” hamnar Sverige på tredje plats, i den senaste studien. På första plats kommer Japan och på andra Sydkorea. Allra sist kommer Filippinerna och Vietnam. Även om detta handlar om statistik och mycket handlar om hur frågorna ställs är resultatet överraskande. Vad har vi gemensamt med Japan och Sydkorea?
– Kanske finns i grunden liknande sociala strukturer. Om vi ser på Japan har de liksom vi haft stränga hierarkier. Man kan spekulera kring att naturen därför blivit en tillflykt från den hårda sociala strukturen. Naturen blir en kraftkälla, funderar Bråkenhielm.
