Kanske har det här blivit vårt nya sätt att närma oss döden. När vi inte längre kommer i fysisk kontakt med döden, kan man skriva om den, visa bilder, spela musik och på så sätt både minnas och dela sorg. Men det är inte självklart för alla att till exempel lägga upp bildspel på sina döda anhöriga på nätet. Eller visa mormors begravning som film på Youtube.

– Jag tycker nätet är utmärkt som minnesskrin. Mycket bättre än en kartong med minnessaker som står och samlar damm på vinden. Föräldrar till ett avlidet barn vill dela med sig av sin outhärdliga sorg och har ett behov av att visa sitt barn. Nätet gör detta möjligt.

Bo Forslund, informationschef på Fonus, tvekar inte när han talar om fördelarna med nätet som minnesplats och om dagens uppen­bara behov av att lägga upp bilder och filmer på sina döda kära.

– Nätet ger oss bara nya möjligheter att göra det vi alltid har gjort. Sörjandet tar andra uttryck, men det är nog egentligen fråga om samma sak. Vi vill minnas med hjälp av bilder, texter och filmer, och nu kan vi dessutom låta andra få se. Och visa så mycket mer, säger han.

Bengt Inghammar, präst i Svenska kyrkan, håller med om den aspekten.

– Det här är en del i normalt sorgearbete. Jag brukar ofta be sörjande anhöriga ta med bilder på sina döda, och vi sitter och ­talar omkring dem. Att bilderna nu finns på nätet är kanske inte så konstigt. Människor i dag är vana att lägga ut saker på nätet, och att man fortsätter göra det även för de döda är väl bara en följd av det.

Bo Forslund var med när Fonus tog fram en sorts digital minnessida redan för tio år sedan.

– Min mor gick bort år 2000, och jag gjorde en sida om henne med lite tankar, minnen och bilder. Sidan finns kvar, men inte ens jag tittar på den längre. Jag vet att många gjorde det i början, när hon just gått bort, men döden har ett nyhetsvärde, och för de allra flesta minskar det snabbt. Även om man inte tror, eller vill tro det.

I dag finns personliga minnen av döda anhöriga upplagda som till exempel bildspel på Youtube, med texter, sång och musik. Det finns också färdiga format, som minneslunden.se, där man köper en minnesplats.

Kan sorgeprocessen påverkas genom att man gör så här? Är det problematiskt på något sätt?

– Det är klart att det skulle kunna förlänga sorgeprocessen för någon, säger Bo Forslund. Precis som föräldrar som låter dotterns rum stå helt orört år ­efter år. Fortsätter man läsa dotterns blogg dag efter dag, titta på henne på Youtube och läsa på hennes Facebook, så visst kan det också övergå i sjukligt beteende. Men problemet ligger inte i att minnena finns på nätet, det är bara ett nyare sätt att spara minnen på.

Han tycker att en blogg är att jämföra med en offentlig dagbok. Något som visar hur den avlidne umgicks med livet, och som kan kännas värdefull för de anhöriga att dela med andra.

– Jag tror att de flesta tittar in på sidorna ofta i början, och att det sedan blir allt mer sällan. Som en del i ett naturligt sorgearbete.

Prästen Bengt Inghammar är mer tveksam, särskilt till viss publicering på nätet, bland annat av filmade begravningar.

– Som präst är jag övertygad om ritens betydelse. Människan har använt riter i över 50 000 år, och kanske är det riterna som gör oss mänskliga. Och frågan är om datorvärlden kan bli bärare av riter? Det är en mycket intressant fråga, och jag kan inte svara på den.

Han beskriver begravningen som en oerhört viktig rit. En ceremoni där man i sin sorg får hjälp att i strukturerade former ta sig från det kaosartade mellanrum man befinner sig i, till ett rum där man börjar förstå och acceptera döden. Han säger att begravningen ska vara ett slut, men också en början. Avskedet till den döda gör man en gång, och sedan ska man gå vidare.

– Sitter man då hemma och tittar om och om igen på ­begravningen, så kanske det inte leder framåt. Det är också så ensamt att sitta vid datorn, man behöver dela riten med ­någon. Och man behöver gå igenom den från början till slut. Hur smärtsamt det än är. Sitter man framför datorn kan man alltid stänga av. Men, säger han fundersamt, jag vet inte om mina tankar bär rätt. Om nätet kan bli en ny bärare av riter. En arena för nya riter rentav, som vi inte riktigt förstår ännu. Vi måste förhålla oss till det. Vare sig vi vill eller inte.

Bo Forslund säger att man som anhörig i dag måste vara medveten om att det faktiskt finns mycket utlagt på nätet, och att man därmed måste vara beredd på eventuella negativa aspekter. Till exempel att utlagda bilder kan spridas, utan tillstånd. Och att det kan kännas obehagligt att inte veta vad som finns på nätet. Men man måste nog ha klart för sig, säger han, att har man en gång lagt ut bilder på nätet, så blir de offentliga. Bilder man inte vill ska komma ut får man gömma i någon låda hemma. Eller elda upp.

– Har man en gång valt att göra något publikt så blir det verkligen publikt. Det måste man vara medveten om. Även om man väljer att ta bort något, kan det ligga kvar i cyberspace.

Bengt Inghammar påpekar att vi lever i en annan värld i dag.

– Vi använder de instrument vi har tillgängliga. Men det finns en risk att man bygger mauso­leum på nätet. Och man får inte glömma att medmänskligheten är det viktigaste för sörjande. En kram, en klapp på handen. Det kan aldrig bytas ut.